Jag har en fråga till er här. Kanske borde vara en egen tråd.
Hur mycket pengar fick ni av era föräldrar när ni flyttade hemifrån och hur gamla var ni?
Hur mycket anser ni att man skall spara till sina barn om man ens ska det?
-Själv fick jag 0 kr och har för övrigt inte fått något innan heller. Jag drog efter gymnasiet vid 19 års ålder, ruskigt självständig.
-Jag har sparat endel men de pengarna ligger såklart hos mig och är inga astronomiska summor. Jag tror jag pytsar ut vid behov.
Jag vill ju att mina barn skapar sina egna vägar. Varför ska vi kratta fram allting åt dem och curla dem tills vi viker ner kepsen? Hur mycket fokus har ni på deras liv kontra ert egna?
Jag har ställt mina barn i bostadskö så fort det var möjligt. Samma gjorde jag med skolor(samma dag de föddes). Det är mitt sätt att hjälpa till.
Det är iofs en jäkla skillnad på att få ett startkapital idag kontra 10-20 år sedan. Med helt andra bostadspriser.
Jag fick möblemang, flytthjälp, kärlek och massor annat, som vanligt. När jag flyttade till hyresrätt som 19-åring. Men inget öronmärkt startkapital som sådant. Det var ingenting jag förväntade mig ens som ensambarn.
Men jag är inte uppvuxen i något storstadsområde heller så det har aldrig funnits i päronens tankar på det sättet. Det gick att få tag på hyresrätt på min studieort och senare arbetsort. Om än svindyr nyproduktion när jag började arbeta.
Jag sparade ihop till nuvarande bostadsrätt själv. Det känns bra och så. Men jag tänker samtidigt inte sitta som ”The four Yorkshiremen” och säga att det hade varit lika lätt i Sthlm. Då hade jag nog öronmärkt ett barnspar för det.
Jag flyttade vid 18 (först utomlands och sen studentlägenhet). Fick inga pengar alls och vet inte heller nån vän som fått det. Föräldrarna betalade ett köksbord i inflyttningspresent. I examenspresent fick jag senare 5000 kr som gick till en soffa. Hade inte alls velat få en massa pengar heller. Man vill ju flyga själv!
MEN det viktigaste föräldrar kan ge är ju kärlek/trygghet/skyddsnät. Att veta att om livet skulle kajka ihop totalt så finns de där och ställer upp. Det visste jag ju alltid och den mentala tryggheten var guld värd.
Som Monica skriver, kanske 1 MSEK krävs, vilket blir svettigt med två barn. Har dock tänkt låta barnen spara så mycket som möjligt själva, men sen kommer vi förstås vara tvungna att stötta dom.
Men man ska ha klart för sig att vi har en annan bostadsbrist idag än för 30 år sedan, när man numer har fler parametrar att ta hänsyn till för var man ska bo.
0 kr och jag var 19 år. Har aldrig fått någon ekonomisk hjälp av någon.
Jag tycker man ska spara en rimlig summa som man har råd med utan att det går ut över familjens ekonomi. För mig är ett barnbidrag i månaden lagom.
Sen tycker jag inte att man ska ge pengarna till barnet. Pengarna ska hjälpa det vuxna barnet med det som saknas, när de jobbar och studerar. Som en motiverande och vägledande hjälp. Ett medel som ska hjälpa dem den extra milen, när de arbetar och gör rätt för sig.
Jag fick som sagt ingen hjälp när jag flyttade hemifrån. Det var stunder då mina mål var ouppnåeliga. En hjälp och motivator hade sparat mig mycket tid och hopp.
Att ge pengarna till en 18 åring, utan insats eller mål, ser jag inget värde i.
Fick en bankbok när jag fyllde 18, tror det var 1 000 kr på den Hon på banken tyckte det var mycket jobb “för så lite pengar” när jag ville lösa ut dom. Ifrågasatte henne om hon får säga så, då blev hon direkt tvärt om och ville väl inte att jag skulle säga till chefen att hon varit otrevlig.
Annars ingenting. Mamma betalade dock några gånger när jag åkte och handlade som student. Det var väldigt snällt. Jag menar att få 1 000 kr någon gång då och då gjorde sjukt mycket för sparandet!
Tänka sig att jag ändå blev miljonär innan 30 och multimiljonär innan 35 Mitt sätt att leva som student gjorde att jag kunde spara väldigt mycket när jag väl fick en okej lön!
Vi investerar vårt barns barnbidrag på 1250 kr varje månad. Hon är 5 år och har över 130 000 kr på avanza. Vi kommer dock inte ge henne detta när hon fyller 18, hon kommer få t.ex. spara ihop halva kontantinsatsen för att sedan få resten. Vi kanske tar av dessa pengar när hon ska ta körkort eller vill köpa någon moped eller liknande framöver. Hon kommer inte veta om dessa pengar.
Fick en flygbiljett till min studentstad, samt lite pengar för möbler.
Dock, fick jag pengar när jag skulle köpa min första lägenhet efter examen.
Jag känner många som fick en stor klumpsumma vid sin 18 års dag, alla reste och festade bort pengarna.
Jag känner många som har köpt lägenhet efter universitetet, majoriteten har fått hjälp av sina föräldrar.
Låt barnet bestämma sjplct hur mycket det ska spara av månadspeng etc? Sedan kan man ju spara lite extra i smyg eller stötta upp när det behövs istället.
Kanske beror på min bakgrund, men känns konstigt för mig att man ska få en massa pengar när man flyttar hemifrån. Lyxigt dock och inget fel om man kan.
Nu tänkte jag mer på typ millennieskiftet. Det gyllene tillfället att köpa bostad ur pris/ränte-aspekt
Men även på 90-talet var räntorna långt ifrån tillräckligt höga för att motsvara dagens ränta multiplicerat med de astronomiska bostadspriserna. I alla fall i storstäderna.
Fick inte en direkt pengagåva, men hade möjlighet att arbeta helger och ledigheter i “familjeföretaget” ute på industrier, och fortsatte få lite sådana möjligheter eftersom. Flyttade direkt efter gymnasiet (började direkt på universitet). Fick körkortskostnad betalt, samt när körkortet var taget fick jag en begagnad bil värd ett par tiotusingar. Nästan viktigare var att föräldrarna kände en på kommunala bostadsbolaget som såg till att jag fick tag på en billig etta att hyra.
Svårt, å ena sidan blir det lätt snett att ge en tonåring som inte riktigt vet vad den vill en stor slant pengar, och å andra sidan är ju bostadssituationen så omöjlig som den är nu… Egentligen skulle jag säga att man mycket väl kan ge ett sparande, men att det skulle tillhandahållas vid någon annan milestone än “flyttade ut”, eller “blev myndig”.
Jag fick inga pengar, började plugga direkt efter gymnasiet, folks, sen lumpen sen högskola. Var ganska driven själv att sommarjobba och extraknäcka, så hade lite så jag klarade mig.
Vi sparar halva barnbidraget på Lysa till dottern, men de pengarna ska ffa gå till aktiviteter och mer kostsamma intressen för henne. Typ som en säkerhet för oss att det alltid ska finnas pengar för att stödja henne i hennes intressen. Hon fick dock 10 000 av mina morföräldrar i dopgåva som ska gå till hennes körkort. De är investerade på LF global så förhoppningsvis blir det lite över som hon kan göra vad hon vill med.
Jag ser inte riktigt poängen med att spara fantasisummor till sina barn som de ska få bara sådär, oavsett om det är hela eller delar av kontantinsats eller likande. Jag tror (och har själv upplevt) att det är bättre för barnet att de får stå på egna ben.
Min storebror dog när vi var barn så mina föräldrar satte in försäkringspengar de då fick på mitt och mina syskons sparkonto, och mormor hade sparat lite. Jag tror att jag fick ca 25.000 när jag fyllde 18 (år 2000). Jag hade då redan flyttat hemifrån. Ärligt talat festade jag upp pengarna
Hon på banken tyckte det var mycket jobb “för så lite pengar” när jag ville lösa ut dom. Ifrågasatte henne om hon får säga så, då blev hon direkt tvärt om och ville väl inte att jag skulle säga till chefen att hon varit otrevlig.
Mitt sätt att leva som student gjorde att jag kunde spara väldigt mycket när jag väl fick en okej lön!
