Fick inga pengar när jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Det var lumpen, sommarjobb och studielån som var min försörjning tills mitt första riktiga arbete efter examen.
Däremot fick jag ett släplass med stugmöbler och gamla husgeråd. När föräldrarna kom och hälsade på nån gång per termin brukade dom fylla kyl/frys.
Alla studiekamrater utom de som bodde hemma hade det kärvt så det kändes helt naturligt att leva på lite pengar. Dom som bodde hemma hade sina gamla kompisar och umgicks inte så mycket med oss inflyttade.
Fick ca. 60.000 kr, dock var detta inte när jag flyttade hemifrån utan när jag började mitt första jobb efter studierna. Då var jag runt 23-24 år. Tror kanske föräldrarna insåg att jag var tillräckligt ekonomiskt ansvarig för att förvalta dessa vidare själv.
Lägger ingen värdering i hur mycket andra sparar till sina barn, tycker det är upp till var och en att avgöra vad som anses lämpligt & möjligt. Vi lägger sjävla 6000kr/månad per barn i sparande.
Flyttade hemifrån 4 dagar efter studenten 2004. Fick ca 50 000 kr av mina föräldrar. Dessa agerade buffert genom studieåren och finns fortfarande kvar blandat med övriga sparandet.
Vi sparar 500 kr/barn. Tänker att de ska få ca 100 000 kr var som buffert precis som jag fick. Dock inte säkert att vi ger allt på en gång. Fortfarande några år kvar innan de flyttar hemifrån. Sparar i vårt namn, inte i barnens. Äldsta sonen har dock ett eget Avanzakonto där han får investera sin månadspeng.
Skulle det sedan visa sig att barnen behöver mer till tex boende så har vi ju ett eget sparande på 15 000 kr/månaden som kan stötta upp. Vill de bo häromkring så går det rätt lätt att få hyresrätt eller billig bostadsrätt. Är de så dumma att de nödvändigtvis måste till Stockholm direkt efter studenten får de skylla sig själva.
Fick också noll kronor. Väldigt glad över att man inte kan ärva skulder i Sverige. Hade 800 kr på kontot när jag flyttade till staden där jag studerade och sedan blev kvar än idag. Till mitt barn sparar jag och ex-man 500 + 300 kr i månaden fast i våra namn. Hon har också fått tillskott på “sitt” konto från far-föräldrar så det är närmare 100k där vid 9 års ålder…
Som 18-åring flyttade jag ihop med min storebror i en lägenhet som mina föräldrar ägde (farfars dödsbo). För att det inte skulle bli något krångel med brf:en och andrahandsuthyrning så överlät de 5% av bostadsrätten åt oss vardera. Vi fick sen del av vinsten när de sålde, vilket utgjorde drygt hälften av handpenningen till min första egna lägenhet. Då var jag 25 år gammal.
Så drygt 75000 kr blev det slutligen, låsta till kontantinsats. Samma för min bror. Min syster fick istället bidrag till en bil som hon behövde för sitt första jobb. Bidrag eftet behov har varit mina föräldrars mantra. Ingen av oss har fått några pengar i handen.
Flyttade in och ut ett par gånger mellan 18-23 år av olika anledningar när det inte fanns boende (vilket inte alltid var så lätt ens på 80-90 tal). Vi barn var alltid välkomna hem för att få tak över huvudet och mat på bordet. Dock inga pengar efter 18 årsdagen. Då var vi vuxna och den dealen var känd lång tidigare.
Ärvde drygt 10 tusen. Var lite sur att de inte satt sprätt på sina surt förvärvade slantar själv men det är väl svårt att optimera perfekt.
Vi har inga barn men jag hade kört med samma princip. Mycket kärlek och mentalt stöd men 0 kr efter 18 årsdagen. Mat och husrum när som det behövs i livet. Vad mer behöver man egentligen?
Bra fråga. Om det är en engångsföreteelse och pengarna ges bort frivilligt av någon närstående som vill väl och pengarna används förnuftigt så finns det ingen anledning att skämmas. Pengar för att studera, ta körkort, hjälp till ett första bohag, en ny bostad etc. Själv tackade jag alltid nej då jag insåg att om jag klarade mig själv när pengar behövdes som mest så skulle jag lyckas nå mina mål på egna meriter.
Jag hade kompisar där mormor eller farmor frivilligt började sticka till dem pengar redan i tonåren och det mesta gick naturligtvis till festande och för några av dem fortsatte det så upp i 25 årsåldern då det övergick till tjat om mer pengar. Jag kan tänka mig att de blev så beroende av pengarna att de senare fick problem att klara sig själva som vuxna. Jag hade en annan kompis vars mor subventionerade hans dyra hobby enda upp i 40-års åldern. De hade inte ens vett att skämmas.
Om jag nu vill hjälpa mina barn för att jag har ett överflöd och vi är båda med på det, väl medvetna om konsekvenserna, varför skulle vi skämmas? Vari ligger det skamliga?
Vad är ens skillnaden att ge pengarna under tiden än att ge dem efteråt i ett arv? Är det inte betydligt bättre att subventionera upp till 40 års åldern då pengarna har ett relativt högt (tids)värde?
Hellre ge barnen ett mindre arv i förskott när de är 25-40 än när de 55-70 som är det vanliga.
Nej, delar inte åsikten om att andra borde skämmas överhuvudtaget.
Vad är det för fel med att få hjälp istället för att klara allt på egen hand?
Det är det här det handlar om:
Jag hade kompisar där mormor eller farmor frivilligt började sticka till dem pengar redan i tonåren och det mesta gick naturligtvis till festande och för några av dem fortsatte det så upp i 25 årsåldern då det övergick till tjat om mer pengar. Jag kan tänka mig att de blev så beroende av pengarna att de senare fick problem att klara sig själva som vuxna. Jag hade en annan kompis vars mor subventionerade hans dyra hobby enda upp i 40-års åldern. De hade inte ens vett att skämmas.
Vidare hade jag en granne vars farfar betalade för hans drogmissbruk utan att han visste om det. Att hjälpa kan lätt bli att stjälpa.
Det kan vara stor skillnad på att vilja få ett arv i förskott och att vilja ge ett arv i förskott. Syftet avgör.
Ibland ser jag också hur en del personer lägger upp sin livsbudget på forumet där de kallt räknar med ett arv på exempelvis 3 miljoner om 3-4 år. Högst osmakligt.
Ok. Att förvänta sig pengar och inte ens försöka hitta en egen inkomstström är osmakligt.
Jag fick miljonbelopp när jag fyllde 18. Kände en tacksamhetsskuld som motsvarade hela beloppet och en bitterhet/ambivalens över att bli moraliskt skuldsatt.
Jag resonerade tillslut som så att ett barn kostar ca 1-2 miljoner under uppväxten. Väldigt få betalar tillbaka detta (med ränta) till sina föräldrar när de vuxit upp. Dessutom har föräldrarna gett barnen livet, vilket får ses som ovärderligt och mycket svårt att “betala tillbaka”.
Det är alltså väldigt svårt att bli moraliskt skuldfri gentemot sina föräldrar. Dessutom; i vilka andra sammanhang brukar folk tacka nej till pengar? Inget man hört om från lönesamtal, hos lottovinnare eller annat.
Det är inte så att mina föräldrar lider. De såg det som en mindre summa lärpengar.
Jag tror att det finns en åldersaspekt här.
Du missar alla barn som från 50-årsåldern och framåt får ta hand om sina dementa eller kroppsligt nedgågna föräldrar.
Alla kontakter med myndigheter, bilskjuts till läkare, fotvård, frisör …
Hjälp med inköp, dusch m.m.
Ja, de äldre blir barn på nytt och precis när man slutat curla de egna barnen är det dags att curla sina föräldrar.
Precis. Det är nog bra att komma ihåg den ekvationen när man blir gammal. Många äldre verkar ju inte vilja ligga sina barn till last. De får också skuldkänslor.
Ja, skuldkänslorna och vanmakt över att inte klara sig själv är starka känslor.
Det är dock betydligt mindre jobbigt att vara beroende av sina barns hjälp än främmande människor.
Hur skulle du ställa dig inför valet att bli duschad av ständigt olika hemtjänstpersonal, eller av dina barn ?
Alla måste såklart göra som de vill, och det beror såklart otroligt mycket på relationen och kommunikationen mellan föräldern och sina vuxna barn.
Generellt sett kan jag väl se en risk lite à la ”moral hazard” när stater gör “bailouts” på banker. Ökar risken att mottagaren tar onödig risk i framtiden, slarvar med pengar eller sätter högre förväntningar än vad egna intjäningen tillåter för det finns ju ”någon” som löser det.
Den risken ökar kanske om vuxna barnet får hjälp flera gånger från unga år, vid utflytten, köpa boende, vid fler tillfällen när det kniper senare i livet. Inte jättekonstigt om vuxna barn då lite börjar räknar med föräldrarnas pengar som sina egna. Det är ju så föräldern agerat trots allt.
Det området som jag tycker det dragit iväg rejält är ju på boende. Det verkar blivit en självklarhet hos en hel del att barnet ska ha en schysst BRF lägenhet för 1-4 MKR (vad jag ser i bekantskapskretsen).
Man kan säga vad man vill med det finns idag ungefär samma alternativ som vi hade. 2a (och 3e) handsuthyrning, hyra ett rum av någon med mycket plats, studentrum, hyreslägenheter i mindre populära delar av stan (om inte föräldern ställt en i kö från dagisålder för att säkra en bra hyres). Så hankade jag och mina syskon oss fram när det begav sig. Inte alltid kul men så är det ju också en lärdom att verkligen uppskatta sin bostad när man väl kan köpa den för egna pengar och banklån.
Klart att en förälder alltid hjälper sitt barn. Mina föräldrar var supertydliga att efter 18 årsdagen var det mat & husrum och i undantagsfall handlån med kort återbetalning. Sen var ju det också framtvingat av att det inte fanns en hög med pengar som de kunde undvara.
Jag och mina syskon uppskattade det senare i livet för det tvingade oss att tänka efter före och lösa våra egna problem när man misslyckats med det. Bra sätt att lära sig. Skapar drivkraften att tjäna egna pengar, och framförallt att inte behöva komma hem med mössan i handen. Nog så bra drivkraft. Riktigt illa kunde det inte gå för mat & husrum fanns alltid
1
Själv fick jag i princip ingenting. Arbetslös morsa, tre barn, ensamstående.
2
Det viktiga är inte hur mycket man sparar utan att man inte sparar i barnens namn så det tillfaller dem när de blir 18 år. Min 21åring pluggar fortfarande, jag har givit pengar från hans fond vid körkort och vid flytt hemifrån, resten bestämmer jag när han får så de går till något vettigt. Sen är det ingen stor del jag spara till barnen, några hundralappar per månad och barn.
Jag har inte avsatt pengar i alla dessa år för de skall brännas upp, de pengarna får de själva jobba ihop.
Hungriga vargar jagar bäst - barnen skall vara lite svältfödda på pengar anser jag.
