Hur mycket sparar du / avser spara till dina barn?

Jag gillar egentligen inte denna principen. Vad händer när en har blivit två och är på väg att bli tre? Skall då den nyblivna barnfamiljen hyra sin villa av farmor och farfar? Nej, om ni har tillräckligt med pengar, släpp greppet och ge bort första bostaden.

Njae, tror att det gick mycket bra och var vanligt att låna 100% av köpeskillingen under 70-80-90-talet också, 00-talet var väl inte någon särdeles “vild” period bolånemässigt, dock med stigande priser under återhämtningen från 90-talskrisen och fallande räntor.

Samtidigt var ju räntorna högre så att ta stora lån begränsades naturligt pga att man fick alltför höga boendekostnader för att klara KALP-kalkylen, särskilt med tanke på att topplånet skulle amorteras ner på 10-15 år. Idag kan man ju lägga på en miljon och det är knappt kännbart. Det var ju förstås en stor skillnad när en miljon kostade närmare 4 ggr mer i månaden.

Vet inte om det har nämnts i tråden, men en tanke är ju att (om man har möjlighet) sätta in en större summa pengar tidigt i barnets liv, och sedan månadsspara mindre eller inget alls. Eftersom horisonten är ~18 år så är risken låg och ränta-på-ränta blir väldigt kraftfullt.

3 gillningar

På 70- (och tidigare?) och till och med 1985 rådde en kreditreglering där bankerna inte kunde låna ut hur mycket de ville, det var krig om att få lån, speciellt i faser där ränteavdraget var så stort att man i vissa i lägen i princip fick betalt för att låna med tanke på inflationen - något som nästan känns igen via negativ ränta!

I slutet av 80-talet var det party vad gäller lån och det slutade i 90-talskrisen.

Sedan tar det fart på 00-talet. Avskaffandet av topplånet som statliga SBAB var först med, och de andra följde efter, gjorde att man kunde låna mycket mer, då man slapp en del med hög ränta och snabb amortering, det öppnade för mycket mer totalt lån. Man kunde låna 100% och slippa amortering!

Här är ett tidsdokument från 2007, där diskuteras från vissa banker fortfarande topplån, och om det går att slippa kontantinsats etc.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:4899/FULLTEXT01.pdf

I en annan text från 2013 kan vi läsa:

Skandiamäklarna hävdar att oavsett om restriktioner efterföljs eller inte av
kreditgivarna, så anpassar sig alltid den övriga marknaden efter agerandet. ’’Jag
har varit i branschen sedan 1995. Förut belånades bostäder till 100 procent
plus lagfart och pantbrevskostnader. Sedan infördes en kontantinsats på 5,
sedan till 10 och nu på 15 procent. Oavsett förhållningssätt har jag uppfattat
att marknaden alltid anpassas efter det’’ konstaterar Mattsson47
.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:630386/FULLTEXT01.pdf

Vi får väl anta att detta stämmer för år 1995-2013 , alltså liten eller ingen kontantinsats. Men belåningen begränsades av att räntorna då inte alls var lika höga, och att man hade topplån med hög ränta och amorteringstakt.

Jag har hittat ytterligare en mätpunkt, som innehåller ett intressant koncept:

Redan på 1920-talet rådde stor bostadsbrist i Stockholm. Hus byggdes, men krävde höga kontantinsatser som få hade råd med. Politikern och rektorn John Hedström kom med den smarta idén om att vem som helst skulle kunna byta kontantinsatsen mot sin egen arbetskraft. Våren 1927 sattes de första spadarna i jorden i Olovslund och Stockholms Stads Småstugebyrå föddes. Resten är Stockholmsk historia.

Bostadsbristen i Stockholm i början av 1900-talet drabbade i första hand de ekonomiskt svagare medborgarna. I ett försök att ge alla en chans till en bostad byggde Stockholms Stad fullt färdigställda trädgårdsstäder i utkanten av innerstaden. Men då bostäderna krävde en kontant insats på 30 % av sitt värde, bosatte sig istället mer välbärgade invånare där. I ett nytt försök av staden att skaffa fram bostäder upprättades enklare hyresbaracker, men de kunde inte tillgodose det grundläggande behovet av en sund och billig bostad. Bostadsbristen var fortfarande ett faktum.

## Självbyggare, ett nytt begrepp på 1920-talet

John Hedström var rektor vid Östermalms läroverk och aktiv inom politiken. 1924 förankrade han den briljanta idén att medborgare med mindre kontanta medel skulle kunna växla in sin arbetskraft mot bostadens kontantinsats. På hösten 1926 accepterades förslaget, men i första hand som ett experiment om 200 bostäder att uppföra i Olovslund, Bromma och Pungpinan, Skarpnäck. Så snart klartecken var gett upprättades Stockholms Stads Småstugebyrå för att organisera arbetet och ordna med tomträtter och lagfart. Startskottet för självbyggeriet och Småstugebyråns verksamhet hade gått. Familjer som var intresserade av att bli självbyggare eller “egnahemsbyggare” anmälde sitt intresse till Stockholms Stad. Staden gjorde sedan ett urval där personliga kvalifikationer vägde mer än ekonomiska och de erbjöd självbyggarna en belåningsgrad upp till 90 % med en avbetalning på 30 år.

## Från tomt till hus på åtta månader

Våren 1927 satte de första självbyggarna spadarna i jorden. Innan dess hade de fått detaljerade ritningar och instruktioner kring varje moment. Allt material var standardiserat och levererades i monteringsfärdigt skick. Husstommarna kom i hela stycken från fabrik och vid stomresning fanns hjälp från auktoriserade husmontörer. Installation av ledningar för vatten, avlopp, el och gas gjordes av fackutbildade yrkesmän som förmedlades av Stockholms Stad. På plats fanns även handledare från staden som kom med tips och handfasta råd. Efter fem månaders arbete kunde självbyggarna flytta in i sina nya hem, men en del arbete med bland annat tapeter och lister återstod fortfarande. Efter ungefär åtta månader var husen fullt färdigställda.

Innan det standardiserade materialet började användas av självbyggarna genomgick det en testperiod när några av Stockholms Stads tjänstemän byggde sina egna hem i Smedsslätten.

Självbyggarna fick även hjälp av en trädgårdskonsulent att planera sina tomter. Det var väldigt tydliga riktlinjer från Stockholms Stad kring hur tomterna skulle formges med allt från vårdträd, buskar, häckar och staket – allt för att skapa en enhetlighet och ett lugnt uttryck i området. Självklart fanns det utrymme för en personligt präglad tomt med nivåskillnader, planteringar och trädgårdsland som togs fram efter den specifika tomtens förutsättningar och de boendes önskemål redan på den tiden.
https://www.smaa.se/det-har-ar-smaa/var-historia/

Alltså krav på 30% kontantinsats i början av 1920-talet. Frågan är hur och när de kröp ner till noll 1995.

Ytterligare en tillbakablick, från 2007:

1975 var det stora problemet att få låna pengar på en hårt reglerad kreditmarknad. Klippet gjorde den som köpte ett nytt gruppbyggt småhus där lånet var en del av paketerbjudandet.

Den som väl hade ett hus och ett lån kunde känna sig lugn när väl de första åren med ”radhusbiff” var avklarade. Ränteavdraget gjordes på toppen av inkomsten och gav skattelättnad på 40-50 procent, ja ända upp till drygt 80 procent om inkomsten var riktigt hög. Till detta kom en inflation på ca 10 procent per år som urholkade lånet kraftigt

I mitten på 80-talet var det ungefär likadant även om bolåneinstituten hade börjat försiktigt att konkurrera med varandra. Det var hög ränta, hög inflation och ränteavdrag på toppen av inkomsten.

I mitten av 90-talet hade vi fått skattereformen som gjorde skatteavdraget värt 30 procent för alla låntagare (21 procent för räntor över 100 000 kr). Dessutom hade kreditmarknaden avreglerats och konkurrensen om bolånekunderna var stor.

Inflationen hade börjat sjunka och räntorna var på väg ner efter topparna vid kronförsvaret 1992. 1992 var den rörliga räntan uppe en kort tid vid 24 procent!

Nu började bostadsbyggandet sjunka och vi köpte begagnade hus istället för nybyggda. Unga familjer hade svårt att komma in på villamarknaden och köpte istället fritidshus som de byggde om.

Mer från FI och andra men utan så mycket historisk information?

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:460805/FULLTEXT01.pdf

3 gillningar

Ja, eller i vissa fall 10-20 gånger mer i månaden!

1800 i månaden per barn i fonder som ska gå till bostad, körkort och andra kapitaltunga saker.
Sen tycker jag att “många” har låg tilltro till sina barns framtida förmåga att hantera pengar :slight_smile:
Ger man dem en bra grund att stå på med förståelse för pengar och ekonomi så tror jag de kommer fixa det utan problem, därför är jag inte så orolig att det ska få “för mycket” pengar.

Man måste också vara beredd att man ramlar av pinnen en dag och vilken dag det är bestämmer man inte helt själv. När man gör det så ska de kunna ta hand om ett arv. Så att lära dem hantera pengar är a och o.

De lär sig massa saker, cykla, simma, hantera känslor etc, så varför skulle de inte kunna lära sig hantera pengar när de är 18 eller 20.

4 gillningar

800kr/ barn och månad på konto som de inte har direkt tillgång till. Plus eventuella presentpengar de får.
Tanken är att de ska få en fin grund att stå på när de ska ge sig ut i världen. Utöver detta kommer vi bistå med körkort och andra tunga utgifter.

Nu är mina barn fortfarande små, men jag hoppas att de ska få samma möjligheter som jag haft att tjäna extrapengar. Bland annat genom att hjälpa till i skogen/företaget och sommarjobba. Vill få dem att inse hur stor effekt sparandet har genom att investera 10% av allt de tjänar från dag 1 på ett eget konto.

Jag tror att det är viktigare att lära dem vilket fantastiskt verktyg pengar är om man använder det rätt, än att de får en så stor summa som möjligt på 18årsdagen.

1 gillning

Är det bara jag som känner en viss diskrepans mellan attityderna/beloppen i den här tråden och er egen strävan efter självständighet som ung? Jag förstår att de höga beloppen grundar sig i välvilja, men vill samtidigt lyfta att det inte är alla ungdomar som kommer ta emot pengarna med glädje.

Det var inte helt lätt att hitta bostad när jag flyttade hemifrån så mina föräldrar erbjöd sig att köpa en lägenhet i staden jag skulle flytta till. Men jag var inte bekväm med det. Jag ville inte belasta deras ekonomi (den var inte dålig). För mig var det viktigt att i möjligaste mån klara av livet själv. Hellre bo dåligt än att bo i en lägenhet mina föräldrar köpt till mig.

Däremot fick jag fonder motsvarande 180 000 kr omräknat i dagens värde. Det var lagom för mig. Dels gav det mig en trygghet i perioder när min inkomst var instabil. Men framförallt öppnade det mina ögon för fondsparande.

Det vore intressant att veta hur mycket ni själva fick från era föräldrar och om ni kände att det inkräktade på er självständighet. Fick ni för lite? Lagom? För mycket?

9 gillningar

Jag känner igen mig i den känslan. Driften att klara mig själv hat varit stark och avtar inte med åren. Men ibland får jag en känsla av att dagens ungdom tänker annorlunda. Curlinggenerationen?

2 gillningar

Ingenting, så min självständighet var stor - hade dock gärna tagit emot lite grann :joy: (dock hade mina föräldrar inte den möjligheten).

Funderade faktiskt aldrig på det då; det var helt enkelt så det var, och jag upplevde det varken som något positivt eller negativt om jag ska vara ärlig. Tror inte det hade påverkat mina val eller drivkrafter om det varit annorlunda.

2 gillningar

Idag sparar vi inte öronmärkt åt barnen. De har ett konto de inte vet om där det kommer vara ca 250kkr/barn när de blir myndiga, sen om de ska få de pengarna eller inte har vi inte bestämt än. Jag ser det mer och mer som om att vi som familj har ett gemensamt kapital. När/om barnen vill studera på annan ort och behöver hjälp med lägenhet så ska det finnas pengar till det, kanske att vi föräldrar köper och de betalar hyra.

Det vi jobbar mycket med är att få dem att förstå sparande och investeringar. De har en liten summa som de investerar i aktier (BMW, Roblox, Cloetta, CocaCola mm). Detta för att de ska lära sig, uppmuntra sparande etc.

När vi vuxna väl trillar av pinnen så kanske det finns pengar kvar för dem… har inte bestämt oss för hur vi ska resonera där… ska de få börja från noll eller ska jag och min fru påbörja en resa där varje generation får ett större sparat kapital?

1 gillning

Egentligen har du delvis rätt, men tiderna ändras.

Det Sverige du hittade en egen “dålig” bostad i, är inte samma Sverige som dagens barn hittar en “dålig” bostad i. Dålig då var kanske lite fukt och ett kass element, dålig idag något helt annat.

Vilken miljö, hur mycket hjälp man får från föräldrarna, en viss individ mår bäst av är dessutom individuellt, du kan inte generalisera det som var bra för dig är bra för alla.

Att lämna en portfölj efter sig till barnen ser jag inte som något dåligt förutsatt att det var avsikten. Dvs om man vill bränna hela sin portfölj själv så var det ju inte lyckat.
Jag har tänkt att det fina med just en pengamaskin är att det är som en gammal Volvomotor. Med kärlek och förstånd kan den vara i evighet…

1 gillning

Känner igen mig här! Hade själv kunnat få hjälp eller bott hemma och typ gratis, men valde medvetet att flytta till annan stad och studentrum när jag började plugga. Just för att stå på egna ben. Det har jag inte ångrat även om det säkert skulle varit mer pengar på kontot nu (allt annat lika, vilket det förstås inte hade varit, men ni fattar…).

Håller med om detta och tack för påminnelsen. Har haft två fantastiska bankkontakter (i Handelsbanken, what else) under åren. En blev till och med min hejaklack i köpet av lägenhet efter skilsmässa, något som jag inte trodde skulle varit möjligt då jag var egenföretagare. Tyvärr har hon bytt tjänst och de nya yngre förmågorna jag får som kontaktpersoner byts ut betydligt oftare än de tidigare (den första personen jobbade på samma kontor i 30 år).

1 gillning

Mycket intressant frågeställning och många intressanta svar med olika infallsvinklar. Tror det som har format oss & vårt val av sparande till barnen är vår uppväxt. Vi växte upp i undre medelklass, våra hushåll hade bas-behoven uppfyllda men inte mycket mer än så. Inget större av värde i ägande (som t.ex. hus eller bostadsrätt från någon av föräldrarna).
Nu när vi båda har välbetalda jobb så vill vi göra allt för att se till att våra barn har möjlighet till en så bra framtid som möjligt (ekonomiskt). Vi lägger undan 5.000kr per månad & barn i fonder (under våra namn). Dessa ska sedan främst gå till att finansiera bostad för barnen. Sparhorisonten är minst 18 år.

Mvh,

Vi sparar hennes barnbidrag i en indexfond… det kommer bli en stor summa på 18 år.

1 gillning

Blir 2,54 Mkr per barn på 20 års horisont räknat på 7% avkastning. Borde räcka! Om det används som kontantinsats på 15% kan de flytta hemifrån till en lägenhet för 16,93 Mkr. Helt ok första bostad!

(potentiellt kvalificerar de inte för lån på 14 Mkr precis efter att de gått ut gymnasiet)

Det blir en utmaning att övertala bankerna om lånelöfte! Dock med nuvarande prisutveckling så kanske 16.9 miljoner räcker till en 1 r.o.k. när det är dags för barnen att flytta hemifrån…Skämt åsido - såklart mycket pengar. Därmed måste det finnas ett fokus på säkerställa at barnen blir ekonomiskt ansvarstagande individer. Samtidigt på finns inga planer på att delge barnen hur mycket som finns sparat. Allt är under vårt ägande (inget som går över till barnen per automatik).
Ingen tanke på att lämna över pengarna heller. Utan vi supportar där vi känner att vi vill vara med att hjälpa till & att barnen har visat på en mognadsgrad och förståelse för pengarnas värde.

2 gillningar