En dålig ekonomi kan verkligen tära på ett bra förhållande.
En arbetskamrat till mig blev tvungen att flytta för att komma närmare sin frus sjuka föräldrar.
De flyttade från ett fint boende som de under ett års tid inte kunde blev av med. Resultatet blev att de fick återvända till sitt hus när det inte gick att sälja.
Att köpa boende centralt där det även i lågkonjunktur finns köpare gör att man blir av med boendet även om det blir till en stor ekonomisk förlust.
Håller med, 300% belåningsgrad är en sund gräns. Det ger utrymme för allt annat i livet och en bra ackumulator för oförutsedda utgifter om man inte har buffert. 
När det gäller priser på bostäder verkar det ibland som vi har blivit fartblinda. Ett hus för 10 miljoner, vad är det som är värt just 10 miljoner? Vilken livskvalite och standard är värd 10 miljoner? Det tar ju faktiskt över 80 år att spara ihop till 10 miljoner om man sparar 10 000 kr/månad och börjar man spara vid 20-års- ålder så har de flesta flyttat till en etta med jordvärme (begravd) innan pengarna är ihopsparade.
Grattis säger jag till bankerna som har lyckats profitera på människors drömmar och mål i livet via skuldsättning. Kanske krävs ett nytt uppvaknande trots att den ekonomiska historien har visat riskerna med hög skuldsättning, tråkigt för folk men inte för bankerna att vi inte lär oss av historien.
Är väl en rimlig konsekvens av att bostadspriset sätts av den som är villig att betala mest.
Om vi då har familjer som kan lägga 40-80 ksek/månaden på bostaden så kommer detta vara prisdrivande.
Hus för 10mkr köps nog iofs av ett par, och sällan av de med under medelinkomst. Men visst, 10mkr är såklart mycket pengar. Eller kanske snart inte om inflationen fortsätter 
Vårt hus kostade runt 10 miljoner och det är otroligt lyxigt att ha möjlighet att få göra det. Njuter varje dag. Att va hemma är som att ha semester.
Väcker den här gamla tråden till liv istället för att starta en ny då vi är i ungefär samma sits som TS @Ginsales var för ett par år sedan (hur gick det?).
Vi är 30-35 år, 100K brutto per månad (ca 75K netto).
2 småglin i dagisålder men vi är förbi föräldraledighet, återstår vab förstås.
Bor idag i ett hus liten bit utanför storstad som är värderat till 5.5 men vi är ganska övertygade om att vi får sålt för ca 6 baserat på att underhållet är tipptopp och det knappt säljs några hus i vårt område, dom få som sålts har legat närmre 6 än 5.
Om vi får sålt omkring den nivån så har vi ca 4 miljoner kr att putta in i nytt hus. Vi resonerar som så att om vi går in med 3.5 så har vi 500k i fonder/spar för oförutsedda händelser. Kruxet är att vi vill flytta in till storstaden och där är - förstås - priserna högre. Till en början letade vi nytt boende för omkring 5.0-5.5 men det verkar allt mer orealistiskt förutsatt att vi inte vill ha ett renoveringsprojekt eller för oss fel del av stan. Knappt att ett bättre radhus går att få för den pengen. Så vi har sakta krupit upp till 6.0, 6.5 och igår började vi till sist titta på objekt omkring 7.0.
Vi vill helst hamna på ca 50 % belåningsgrad så att vi slipper amorteringskravet och istället kan placera pengarna, å andra sidan kan vi ju amortera ner från 60 % till 50 relativt fort och även, med lite tur, göra en omvärdering ifall marknaden går upp (vilket jag tror är sannolikt när räntorna förväntas sänkas). Är vi onödigt defensiva? Hur hade ni gjort i vår sits?
Vi har gjort tvärtom fast av samma skäl. Vi belånade alltså oss till 85 % för att kunna ha så mycket som möjligt kvar på börsen. Ett annat perspektiv som verkligen har betalt sig i år då vi redan fått tillbaks en årslön i form av börsuppgång.
Jag skulle med andra ord inte oroa mig om jag gick över 50 %. Ditt större dilemma är hur du ska hantera ditt användarnamn här på forumet. När du flyttat in till stan kan du ju inte heta @forortspappan längre. 
Att amortera mycket direkt för att slippa amortera senare är rätt ologiskt om det inte är räntan du vill undvika. Personligen använder jag högre belåningsgrad som hävstång för investeringarna. Däremot är det viktigt att storleken på lånet matchar er riskprofil; går räntan upp så kommer era investeringar förmodligen minska i värde samtidigt.
Vad är optimal belåningsgrad 50-75% och en amorteringstakt på 1% och undvika boendekostnader mer än 30% av disp inkomst?
Personligen vill jag amortera ner boendet och bara betala räntorna och underhållet.
Ha en rejäl buffert och långsiktigt kontinuerligt sparande.
Har man bra kreditvärdighet kan man kosta på sig att ta risk med högre belåningsgrad.
Men jag gillar inte betala räntor och köper nästan allt i cash.
Skuldfrihet är mitt mål på sikt.
@Robert_G Ränderna går aldrig ur 
Jag växte upp i hyresrätt i betongen där besök på McDonald’s var lyx, oavsett hur mycket pengar vi har i dag så kommer jag inte från den känslan.
@Shaanie Vi är öppna för fler perspektiv. Det kanske är mer av en känsla snarare än det ekonomiskt mest sunda att resonera som vi gör. I själva verket kanske 65 % belåningsgrad varit bättre ekonomiskt förutsatt att dom 15 överstående investeras och genererar mer än vad räntan skulle ha motsvarat.
@anon48620338 Vi resonerar väldigt likt. Sen om det är det bästa ekonomiskt vet jag faktiskt inte, sannolikt inte.
Ofta är det viktgare att må bra, sova gott och vara lycklig än att göra allt rätt enligt matematik och logik.
Det är ju när man är stressad, rädd och mår dåligt som man gör de stora misstagen. Så har man en kännsla av trygghet och stabilitet kring sitt och familjens boende så korrelerar oftast det med att man lyckas bättre och gör mindre misstag på andra delar av livet och ekonomin.
Vart ens sweetspot ligger är individuellt och svårt att säga. För mig så ligger det på 50-70% belåning. Och en utgift som en av oss vuxsna kan bära själv om något skulle hända med den andra. Det är verkligen inte rätt om vi räknar på det. Men det är tryggt och bra för oss 