Hej! Jag är nybörjare på bostadsmarknaden och har aldrig tagit ett lån i mitt liv förutom CSN. Så det här med att låna till bostaden känns väldigt nytt och skrämmande för mig.
Jag och min sambo har cirka 3.5 miljoner sparade som vi tjänat ihop själva. Haft tur på börsen och så vidare. Vi är 28 och 30 år. Tjänar 46000 och 44000 sek / månaden respektive var. Vi räknar med en stadig men långsam löneökning framåt.
Vi kollar på en villa nu som ligger runt 10 msek. Vi skulle behöva låna cirka 7 miljoner. Vi får lånelöfte upp till cirka 11 msek. Men det känns som att låna hiskeligt med pengar. Har räknat på 4% ränta och 2% amortering och då ser det ju ut som att vi klarar oss utan problem. Men tänker jag fel? Är det för hög risk att låna cirka 7 miljoner i det här läget? Tänk tex om någon av oss blir sjukskriven eller skadad? Föräldraledighet? Vet inte hur jag ska räkna.
Så här tänker jag:
Jag tjänar drygt 100k/mån, min fru runt 45’.
Vi har mer kapital än er och har i nuläget ett huslån på knappt 3 MSEK.
Jag hade vid en eventuell flytt inte velat gå över ca 5 MSEK i lån.
Men alla är vi olika, och alla har olika inställning till hur mycket det är värt att sova gott om natten med vetskap om att en inkomst kan försvinna utan att det får några konsekvenser för boendet.
Tack för svar! Förstår jag det rätt som att ni ser risken tillräckligt hög att ni förlorar en inkomst och därför inte vågar/vill låna högt? Du får jättegärna elaborera vidare!
Eftersom ni har så pass stort eget kapital känns det väl inte så farligt. Även om vi får en nedgång i priser så är risken för att ni ska gå skuldsatta ur det hela rätt liten även om ni av någon anledning vill/måste sälja till ett lägre pris.
Så, om det känns som rätt prioritering för er att binda den mängden kapital och valfrihet i boendet så är det väl bara att köra.
Jag och sambon har en snarlik ekonomisk situation och är i ungefär samma ålder som er. Vi har dock tagit ett aktivt beslut att bo billigt och har idag ett bolån på drygt 2 mkr. Vi har således utrymme för att ta på oss betydligt större lån och köpa dyrare bostad om vi så skulle vilja. Vad som är rätt eller fel tror jag helt och hållet är individuellt. Men här är några förslag på tankar och funderingar som kanske kan hjälpa er att fundera igenom vad som är rätt för just er.
Visioner/planer kring framtiden
Trivs ni med era jobb/karriärsval och kan se er fortsätta på samma bana under många år framöver?
Tänker ni er att det ska vara ett boende för många år framöver (+10-20 år)?
Har ni inga planer på att sluta arbeta i förtid/uppnå ekonomisk frihet i tidig ålder? (40-45 år)
Humankapital
Är era kunskaper och färdigheter eftertraktade både idag och på längre sikt?
Har ni en bred utbildning/kompetens att falla tillbaka på? (dvs. ej enbart kompetens inom en väldigt nischad och för stunden het marknad)
Riskbenägenhet
Kan ni sova gott om natten trots att inkomstbortfall under längre pga. sjukdom etc. potentiellt kan sätta er i knipa?
Tid och intressen
Är ni okej med att lägga en stor del av er fritid och pengar på sådant som villaägande faktiskt innebär (inkl. renoveringar, underhåll av tomt och fastighet etc.)?
Vi hade aldrig tagit lån på 7 mkr givet samma ekonomiska situation. Å andra sidan är villalivet inte heller något vi suktar efter och vi strävar också efter att bli ekonomiskt fria i tidig ålder. Så villaägandet är inte riktigt förenligt med vår långsiktiga plan heller.
Jag tror att det viktigaste i slutändan är att ni kan sova gott om natten med så pass stor risk i boendet och att beslutet i övrigt ligger i linje med det liv ni vill leva på längre sikt. Har ni svarat ja på de flesta frågorna ovan så ser åtminstone jag inget problem med att ta på sig så pass stor risk i boendet, även om vi själva valt att göra helt annorlunda.
Hoppas det gav något nytt att fundera över och lycka till!
Problemet är väl om man måste byta till ett billigare boende vid en olämplig tidpunkt. Man kan då ha sålt villan men är kvar med ett dyrt lån att betala av, lån utan säkerhet med extra hög ränta troligen.
Låna 10 miljoner är rena fantasisummorna. Det finns inga som helst garantier för att räntan inte fortsätter upp mot 10%. Kanske inte troligt men inte var det väl troligt heller det som hände med pandemin eller att Rysslandfonder blev värdelösa som följd av att Ryssland gick in i Ukraina. Inte heller var det “troligt” när 3-månadersräntan låg på 24% under 1992. Men allt detta otroliga har ju inträffat och mer kommer att hända i framtiden men vi vet inte när.
Med era inkomster hade jag varit lite skeptisk till att låna så mycket som 7 miljoner. Med en ränta på 4% blir det 15k i månaden efter ränteavdrag. Om ni vill skaffa barn så kan det bli tajt.
Men å andra sidan så lever man bara en gång och är det en villa ni vill bo i så ska ni satsa på det.
Men jag hade nog ansträngt mig att försöka låna så lite som möjligt och sen amorterat en del.
(Glöm inte att ni skulle riskera att fastna i ert boende om/när vi får en sättning på bostadsmarknaden.)
Borde bli 16,9k i månaden givet att lånet står på båda personerna så att de inte får onödigt stor del av räntan som överstiger 100 000 med maximalt ränteavdrag på 30% (21% på överskjutande delen). Står lånet bara på ena personen blir det 17,7k i ränta i månaden efter ränteavdrag.
I princip håller jag med, men nu har de ju 3,5 miljoner i kontantinsats så risken att bli stående med lån kvar efter en eventuell försäljning känns inte så stor.
Om stora fasta månadskostnader är rätt prioritering måste de som lägger ut pengarna komma fram till själva.
Personligen skulle jag inte välja det om jag kan hitta billigare boende. Låga fasta utgifter ger en större möjlighet att vara flexibel med arbetstid mm.
Jag har tex jobbat 75% i ett antal år då barnen var små, haft lååång föräldraledighet, tagit tjänstledigt för att ha “sommarlov” med dem mm. Men då bor vi i litet hus i relativt billig stad…
Inte nödvändigtvis, vi har bra karriärer och utbildningar så den risken är väl snarare lägre än för de flesta.
Men vetskapen om att man MÅSTE dra in pengar i stora lass varje månad bara för tak över huvudet är rätt stressande.
Den största anledningen till att vi inte bor i ett 10+ MSEK hus är att det helt enkelt är överkonsumtion för våra behov.
Jag föredrar att vara relativt oberoende av räntor och sparar hellre aggressivt på börsen än att amortera och betala bolåneränta för femsiffrigt varje månad.
Ni tjänar väldigt vanligt. Hus för 10+ MSEK må vara relativt vanligt i vissa kommuner men är knappast en livsnödvändighet.
Du har rätt, jag räknade lite väl slarvigt. Gör ju kalkylen ännu sämre.
För övrigt så kan jag säga hur jag och min fru tänker, men det är ju högst individuellt. Jag har 42500 och hon 35500, och vi har satt en gräns att inte låna mer än 3 miljoner. Sen så har vi möjlighet att köpa ett hus med den belåningen, så det beror ju på vart man vill bo.
Ni kan ju binda på 2,2-2,5% i 10 år fortfarande. Hur blir den ekonomiska kalkylen då? Hur stor blir månadskostnaden för husdrift + ränta, och hur mycket kan ni ha amorterat om 10 år? Och med en snittinflation på 2%, hur mycket (lite) är resterande lån värt om 10 år?
Med 4% amortering så kommer vi fortfarande kunna spara typ 10k i månaden med utgifterna som nya huset medför. Vi har ingen bil och inga dyra livsvanor.
Ett drömboende som vi kan bo resten av våra liv. Perfekt för barn också. Nära till jobbet. Tänker inte byta karriär. Bor i en medelstor stad där det kryllar av jobb inom mitt område.
Vi är båda civilingenjörer med rejält bra CV för vår ålder, om man säger så. Räknar inte att karriären försvinner. Men t.ex. kanske någon blir utbränd och då blir det ju tight.
