Det emotionella svaret på om barnförsäkring verkligen behövs är ”ja!”.
Det ekonomiska/rationella svaret är mer tveksamt. Alla mina barn är försäkrade, vilket vi för 10 år sedan tyckte var en självklarhet när den äldsta föddes.
Så länge barnen låg inne någon natt på sjukhuset för observation efter en cykelolycka, och vi fick några tusenlappar i kompensering för ärr m.m, var relationen med försäkringsbolaget på topp.
Nu är har dock ett av barnen fått en sjukdom som enligt villkoren ska ge åtskilliga hundra tusen kr i ersättning. Trots att vi har ett solklart ”case”, intyg från flera olika specialistläkare så bråkar försäkringsbolaget, och förhalar utbetalning.
Förutom att vi skall hantera barnets sjukdom, måste vi nu också bråka med försäkringsbolaget vilket tar kraft och energi.
Det man också skall tänka på är att sjukdom är, i Sverige, de överlägset vanligaste orsaken till funktionshinder och kommande arbetsoförmåga hos barn. Många sjukdomar, ffa medfödda ersätts bara till 19%, av försäkringsbeloppet. Det blir inga stora slantar av det.
Så här i backspegeln skull jag heller ha månadssparat in premien i en indexfond…
Cirka 1,5 miljoner är ingen omöjlig summa att spara ihop till, särskilt inte bland folk på det här forumet, tror jag. Det var i alla fall vad jag kom fram till efter en snabb koll hos länsförsäkringar. Högsta möjliga ersättning vid 100% arbetsoförmåga är 9520/mån i maximalt 12 år. (18-30 års ålder)
Jag tycker inte det säger något alls om hur mycket man prioriterar sina barn, ifall man väljer att köpa en försäkring som kan ge det eller om man istället är beredd att skala ner sina pensionsplaner för att hjälpa barnen, om det värsta skulle hända. För vissa kommer försäkring vara ett rimligt ekonomiskt beslut, för andra inte.
Jag upplever det däremot som att många gärna överskattar vad försäkringar täcker, hur stora belopp man typiskt sett får ut och underskattar hur ihärdigt försäkringsbolaget kommer leta efter anledningar att betala så lite som möjligt. Man tecknar kanske en barnförsäkring i tron om att man nu försäkrat sin avkomma mot alla tänkbara åkommor och sen sover man gott tills något händer.
När skiten verkligen träffar fläkten kommer det inte vara ditt barns behov som avgör vad du får från försäkringsbolaget, utan ett mycket specifikt urval av diagnoskoder och procentsatser som alltid är gjort till försäkringsbolagets fördel. Sätter man sig och läser igenom villkoren och räknar lite, så är inte valet alltid så självklart som det låter.
Det är inte riktigt sant att man blir sjukskriven och utförsäkrad vid sitt barns cancerbehandling. (Även om en del naturligtvis blir det)
Mer korrekt är att man erhåller ersättning ”tillfällig föräldrapenning för allvarligt sjukt barn”. Både föräldrar får motsvarande VAB-ersättning för ett obegränsat antal dagar.
Lite av grejen är ju att för att avstå försäkringen ska du redan ha en ekonomi som klarar att betala det försäkringen skulle ersatt. Då är det ju en no-brainer egentligen.
Men fram till du har en såpass stark ekonomi så är det inte lika självklart vad som är bäst.
Men har man flera barn verkar det gå rätt snabbt att spara ihop de summor som försäkringarna ersätter, för det handlar sällan om några fantasibelopp.
Vår dotter i förskoleålder fick ersättning för ett ärr (olycka på fritiden) och det täcktes även av kommunens försäkring, vilket innebar dubbla ersättningar. Antar att vi hade kunnat söka ersättning enbart genom kommunens försäkring om vi inte haft barnförsäkring.
Överklagade förövrigt ersättningsbeloppet och fick det dubblat. Sonen fick ersättning för ett mindre ärr tidigare, enbart därför jag kunde veta vad som var rimligt belopp. Annars hade jag aldrig överklagat.
Håller med om att barnförsäkring ät överflödig om föräldrarna har en god ekonomisk situation och kan hantera det som försäkringen annars täcker.
Försäkringen är ju dock frikopplad från börsens utveckling, skilsmässa etc. En hedge på så sätt.
Ca 1.5 miljon blev också svaret när jag räknade. Är det inte också så att försäkringsbolagen förutsätter att sjukdomen täcks av Försäkringskassans sjukersättning för att dem ska betala ut något? Har för mig att maxbeloppet hos Försäkringskassan landade på drygt miljonen också i värsta scenariot. Dvs knappt 3 miljoner eftersom försäkringsbolag och Försäkringskassan baserades på i princip samma beslut.
Man blir lite sugen på att starta försäkringsbolag när man läser tråden. Helst ett med så låg avgift som möjligt så många har råd att ta försäkringen, för det känns ju så bra! Vad som någonsin betalas ut förblir ogenomskinligt och svårt att granska.
Nä precis, det är så jag också tänker. Jag kommer inte att ha ett speciellt “tänk om” konto för barnen. Jag ser också att försäkringen är dyr men jag har den ändå
Jag och min sambo hade olika åsikter, Jag sa ta den billigaste typ. Hon tog den dyraste på ett välkänt försäkringsbolag för dom hade ett erbjudande just då.
Dottern fick ju tyvärr diabetes (ingen i våra släkter har det så lite oväntat) vid 1.5 års ålder så det var tur att sambon fick bestämma i efterhand.
Försäkringsbolaget ville såklart att vi skulle sätta dotterns pengar (ca 500k) i nån av deras skitfonder. Var tvungen att sitta i ett 3h möte med dem där de gick igenom sina olika val trots att jag från början sa att jag ville flytta det till KF hos avanza (billiga globalfonder) vilket vi oxo gjorde till slut.
Brukar aldrig skaffa onödiga försäkringar men i det här fallet så hade vi lite tur i oturen kan man säga.
Generellt är väl många överförsäkrade i Sverige, men, en bra barnförsäkring kan vara en väldigt bra hedge. Tänker här för de få familjer som drabbas av svår och långvarig sjukdom. Som många skriver i tråden så får ju en sådan händelse en väldigt stor inverkan på livet för hela familjen och tyvärr ibland även en livslång funktions- eller kognitiv-nedsättning. Kommer ett barn aldrig in på en normal arbetsmarknad så är en bra försäkring bra att ha. Är risken stor? Förmodligen inte.
Jag har svårt att förstå argumenten om att 500kr/månad i en indexfond är bättre än 500kr/månad i kostnad för en barnförsäkring. Idén om att man får ut mer reda pengar av indexfonden bygger ju på två ganska långtgående antaganden: 1) pengarna får ligga orörda under 10+ år och 2) livssituationen och de ekonomiska förutsättningarna kommer inte att förändras till det sämre under barnets uppväxttid.
Om barnet råkar ut för sjukdom eller olycka under sina första år i livet behövs ofta pengar här och nu: minst en förälder kanske behöver gå ner i arbetstid eller bli sjukskriven. Inkomsterna kan minska ganska dramatiskt efter en längre tids VAB, stress och oro. Kanske blir de där 500kr man tidigare lagt undan i barnsparande istället pengar som behövs till löpande utgifter eller pengar som läggs på att förbättra livskvaliteten för det sjuka barnet.
Det är heller inte ovanligt att föräldrar som gått igenom en kris där ett barn blivit allvarligt och/eller långvarigt sjukt efter den första kristiden väljer att gå isär. Då ska plötsligt en bostad bli två och flertalet kostnader som tidigare delades nu betalas till fullo av båda föräldrarna. Skilsmässa är dyrt. Det är heller inte ovanligt att man inte klarar av att arbeta på samma sätt efter en livskris. Inkomsterna riskerar alltså att minska och utgifterna att öka.
Summa sumarum är det inte alls säkert att man lyckas spara undan belopp som når upp till eller överstiger försäkringsersättningen. Jag ser därför en barnförsäkring som en hedge mot både antagandet om tid och antagandet om att föräldrarna håller ihop och dessutom klarar av att fortsätta jobba. Man ska försäkra det man inte har råd att förlora, och, om man har tur så har man försäkrat det i onödan. Precis som någon skrev högre upp tror jag att det är farligt att jämföra precis allt i livet med ränta-på-ränta-kalkylatorn.
Jag har bägge barnen försäkrade hos Länsförsäkringar, på den högsta nivå som går att få, och det har alltid varit en självklarhet. Det finns väldigt lite i mitt liv som jag prioriterar högre än ett bra försäkringsskydd till mina barn.
Jag har även en livförsäkring på mig själv med barnen som förmånstagare, på högsta belopp som går att få även det en självklarhet tills barnen är 25 och försörjer sig själva.
Att jag sedan även har försäkrat upp mig själv max vad det gäller olycksfall och sjukdom är inte lika självklart, men jag har råd, och jag skulle ångra mig om något händer och jag inte är försäkrad mot det.
Nu är jag lite biased eftersom jag gillar asymmetrin i försäkringar. Upplever däremot att det är väldigt klurigt med försäkringar då de är svåra att jämföra.
För våra barn så kör vi Trygg-Hansas försäkring som enligt många anses vara bäst jämte den från If. Eller så var det i alla fall för tre år sedan när vi tecknade.
Ett tips: vi fick vår försäkring villkorad eftersom vår yngsta hade höftledsluxation(?) när hon föddes. Därför gällde inte den för framtida följdverkningar. Men nu i år så blev hon helt friskförklarad. Då var vi tvungna att be läkaren om ett intyg som vi var tvungna att skicka in så att det villkorade togs bort. Det var inget jag iaf hade en aning om.
Jag ser inte heller vitsen med barnförsäkringar om man har ett par miljoner och utgiftskontroll. Barnen blir inte friskare av en försäkring och för närvarande är vårt socialförsäkringssystem väl utbyggt så det finns ingen ekonomisk uppsidan vs att spara premien.
Så jag sade upp våra. Sen ringde(och skickade brev) till min fru som blev osäker och tecknade dem på nytt. Så nu bråkar vi inte om det längre
