Jag har sparat hela mitt liv och alltid varit ensam kring mitt ekonomiska förhållningssätt. Så har inget socialt nätverk att bolla ekonomi i. December 2019 upptäckte jag rika tillsammans och det blev startskottet på en tydlig strategi för sparandet. Jag har alltid jobbat deltid, och sidehustlat mycket. Trots det har det har gått väldigt bra med sparandet och värdeutveckling av mina tillgångar. I år har mitt likvida sparande nått sexsiffrigt. Jag är en liten bit in på Nivå 4 inklusive allt. Värdeökning från start till nu på min portfölj ligger 44% över OMXS30 (om det nu är rätt att jämföra med), så kapitalet ökar i bättre takt än olika jämförelsedata.
Har lyssnat på avsnitten om det emotionella och tänkte att jag skulle fira att det gått så bra och att jag nu under loppet av kort tid nått flera milstolpar ekonomiskt och att jag har ett ekonomiskt leverne som ger mig trygghet och frihet. Jag förstår intellektuellt att jag når framgång på framgång på olika plan i livet, men jag lyckas inte fira så det sätter sig emotionellt! Har provat flera olika sätt att fira men det sätter sig inte emotionellt.
Jag är alltså väldigt dålig på att fira framgångar, och det gäller alla delar av livet. Jag lever jättemycket i framtiden där jag har stora visioner och utvecklingsmöjligheter om hur saker kan bli. När X kommer - DÅ kommer jag känna den där känslan jag längtar efter. Nutiden är ofta en transportsträcka till X. Men när X kommer är jag i huvudet redan på väg till Y och den förväntade känslan infinner sig inte, och tänker att det kommer när jag når Y, och under tiden jag jobbar med Y förflyttar jag målet och känslan till Z, osv. Jag gör ofta saker riktigt bra och med hög kvalitet. Baksidan av det är att jag alltid lever i fokus på process och utveckling. Hur tränar man sig på att stanna upp och fira framgång? Och hur hittar man det firande som känns i hela kroppen? Hur gör ni andra för att fira, glädjas och känna förnöjsamhet för etappmål eller slutmål samtidigt som ni har fokus vidare?
Vet inte riktigt, förmågan att njuta av livet kom för mig efter 35-årsåldern ungefär. Även om jag kan känna igen framtidstankarna och processtänkandet. Nån form av naturlig process och mognad har det varit i mitt fall. Typ ju mer jag bejakat saker jag gillar, desto enklare har det blivit att fortsätta göra det.
Jag vet att natur och djur gör mig glad och alltid har gjort. Älskar att insupa långa sommarnätter, drösvis med snö och kyla om vintern, höstens färgsprakande löv och vårens löften om liv så går därför ut och njuter av respektive årstid.
Gillar att äta ute, se och uppleva konst, arkitektur och kultur så därför görs det så ofta jag kan och vill. Jag plockar eller köper hem vackra blomster att dekorera rummen med och går på loppisar och hittar prylar och design som jag uppskattar och som berikar livet flera gånger om. Jag tar mig helt enkelt tid och råd till de saker som gör mig glad och det är mitt firande. Då av livet i stort.
Jag ser ingen anledning att fira en specifik milstolpe. Jag tycker inte att man behöver fira någonting, inte födelsedagar eller jul heller. Det är bara en ursäkt att umgås, men man kan ju umgås när som helst.
Det blir dessutom extra konstigt (för mig) att fira en ekonomisk milstolpe med att spendera pengar.
Du har ju inga problem att säga “jag är duktig”. Det är väl att fira sig själv, varje dag?
Jag firar genom min kollograf. Det är en härlig egoboost varje månad, när jag är lite närmare målet. Att just konkretisera ens framgångar funkar bra för mig. Sen lär det bli kalas när jag når i mål.
Sen tror jag min nöjdhet till stort hänger på att jag jämför mig med mitt tidigare jag och andra i liknande sits som mig. Då blir jag glad att jag klarar det jag ändå klarar.
Firar med tomtebloss, glass, bjuder nära och kära på fika eller köper hem något extra gott.
Här är en till som lever så. Men jag inbillar mig att det är just DET som gör att jag når både X,Y och Z.
Måste man fira så mycket då? Tycker processen för att nå målet är det som är kul. Är själv en utpräglad självplågare (marathon, ironman-triahlon och andra dumheter) och tycker processen/förberedelserna är det som är kul - inte själva tävlingen i sig.
Jag firar inte ekonomi egentligen. Det finns en strategi och en kvot för att ha en säkrare framtid. Vad är poängen med det? Jo, att kunna leva det liv jag önskar. Därför firar jag träningsåstadkommanden, milstolpar i relationen, vänner, och vilken dag som helst vår egna familj.
Det kan vara kul att fira milstolpar ändå såklart. Mitt tips vore kanske att ta en ledig dag helt för dig. ”Jag nådde X kr”. Ta en äventyrsdag med det du vill göra och ha i bakhuvudet vilken disciplin och samvetsgrannhet som ligger bakom siffran, som du egentligen firar att du byggt upp.
Jag tycker det där med firande känns krystat. Sparar man till fire är det en lång resa där man “firar” i slow motion hela vägen framåt. Det blir ju inte så att målet kommer som en blixt från klar himmel så därför känns det inte så värt att fira på samma sätt som vissa andra saker som tex nytt jobb, körkort, spika ett prov, få barn osv. Jag är iofs så bra på att fira det heller. Framgången blir likson inte bättre bara för att man firar. Man kan känna sig nöjd och glad utan att ställa till med ett stort spektakel
Detta är väl en ganska allmänmänsklig upplevelse, och en insikt som förekommer i flera religioner och filosofier.
Själv brukar jag tänka tillbaka på när jag inte hade X, hur det kändes och hur gärna jag ville ha X. Exempelvis examen, första barnet, en miljon på kontot osv. Efter att ha mints och marinerats i kånslan av att inte ha X återvänder jag till verkligheten och känner mig väldigt nöjd och tacksam att jag numera har X.
