Går mycket och funderar kring detta och känner att jag inte har någon jag kan prata med om dessa tankar då det troligtvis skulle sticka i ögonen, ses som ett I-landsproblem etc. men jag förlitar mig på att jag på detta forumet där jag dessutom tillåts vara anonym och med likasinnade både kan få acceptans, förståelse och bra råd. 
Lite bakgrund, mellan 40-50, gift med min partner och stora barn som alla bor hemma i vårt hus. Båda jobbar med bra jobb (mer än) heltid. Lever ett ganska standard Svenssonliv med guldkant. Har alltid varit sparsamma och intresserade av att med en stark ekonomi skapa trygghet och frihet och möjlighet att göra vad vi vill. Alltid haft en hög sparkvot och sneglat lite mot FIRE även om vi nog troligtvis kommer jobba vidare när den dagen kommer. Det känns som att det finns en hel del medlemmar här med liknande situation?
Hur som, i takt med att tiden går och vi uppfyller våra ekonomiska mål är det lätt att flytta fram målen och jag har insett att jag aldrig kommer till en viss nivå när jag kommer känna att NU, NU är jag klar och skall börja nalla av mitt sparade kapital.
Frågan som dyker upp istället är att när vet jag att jag vunnit det ekonomiska spelet? Vi har idag en enorm trygghet och frihet och skulle nog egentligen kunna klassas som FIRE om vi velat men jag har ändå den där osäkerheten kring hur det kommer se ut i framtiden. Vad VILL vi då ha möjlighet att göra?
Det är ju inte orimligt att vi vill uppgradera vårt boende till ett dyrare hus. Kanske även en lägenhet eller hus utomlands. Sedan vill vi säkerligen på något sätt gå och hjälpa till med insats i barnens första boende. Utöver detta märker jag ju att vi nu när vi känner oss mer trygga i vår ekonomi att vi för varje år ökar spenderkvoten på nöjen och saker vi vill lägga pengar på. Sedan har vi ju då det jag inte redan tänkt på ovan och sedan då hela världsekonomin på det.
Allt detta ovan skapar ju en osäkerhet egentligen i alla de kalkyler jag gjort inklusive flera olika Monte Carlo-simuleringar som dock alla pekar i samma riktning att jag inte behöver oroa mig.
Vi är idag helt skuldfria och bor i ett bra hus i ett bra område i en bra ort. Två nyare bilar och alla de prylar vi just nu önskar. Privata investeringar värda mer än 2x husets värde. Kontant Buffert på 3 levnadsår. Kassa och investeringar i mitt enmansföretag som motsvarar 3x husets värde. Sedan då Pensionsspar med en helt ok tjänstepensionsdel för både mig och min partner. Jag tar lön upp till statlig skatt + full utd. medan min partner är anställd hos annan arbetsgivare med bra lön. Vi har sedan länge en sparkvot runt 50% och investerar mestadels i aktier och globalfonder.
Vi har båda en bra utveckling i våra karriärer och ökar stabilt våra inkomster. Känner mig nöjd och stolt då vi byggt upp allt detta själv från grunden då vi när vi träffades tillsammans var goda för kanske 20.000kr och hankade oss fram med ströjobb så resan vi har gjort är för oss inget annat än fantastisk och osannolik, även om drömmen alltid funnits där.
Jag är inte dummare än att jag förstår att vi har en väldigt fördelaktig situation ekonomiskt, ändå kvarstår känslan och jag är tämligen säker på att jag resonerat likadant även om jag dubblat alla våra tillgångar. Jag gillar att ha stora marginaler och lämnar gärna ett stort arv till mina barn, samtidigt vill jag ju passa på att njuta och ge mig själv det jag faktiskt förtjänar efter att ha jobbat hårt och envetet under många år. Är det någon som har några konkreta och handgripliga tips kring hur jag bör resonera och vad jag bör introducera i mina tankegångar. Eftersom jag tänker på detta flera gånger dagligen så tror jag att jag mått bra om jag hade kunnat göra upp med tankarna och skapa en masterplan som jag kan tro på och följa.
Har du läst hela vägen hit förtjänar du en klapp på axeln och jag tackar för ditt intresse, du får gärna delge dina tankar och dela med dig av hur du hanterar denna form av tankar.
Tack!
)