Vällinby tar det 29 min med tuben till tce. Vallentuna tar 41 inkl tågbyte. Men RB ska in till Hötorget.
Ja inlägget är väl skrivet med en lite överdriven udd, så anti är jag inte i verkligheten. Det är ju lätt att vara det också när man inte bor där hus är lika dyra som i Sthlm, då blir man lite bortskämd och tycker det är lite konstigt att folk inte bara köper sig ett hus 
Men man får väl inte ett radhus för 4 m nära tunnelbanan? Om jag kollar på Booli senaste året så har det bara sålts något enstaka i Vällingby för det priset. Då är det snarare Hässelby Gård / Kälvesta / Nälsta som gäller.
Nåja, nu ska väl detta inte bli en tråd om Vällingbys attraktivitet som bostadsområde. Ville bara ge ett exempel på att det faktiskt går att som ungt par köpa ett fint radhus i ett attraktivt område, även om man inte har några toppinkomster.
1 gillning
Jag känner exakt 0 personer som haft råd med hus i storstockholm innan de fyllt 30 för “egen maskin” så att säga. Har en bekant vars far dumpade en lya värd säkert ~30 mill på honom när han var 20~, men det är undantaget som bekräftar regeln.
De jag kan komma på på rak arm som köpt hus där jag inte misstänker att merparten av finansiering kom från föräldrar har varit 36, 36, 39 och 40 år gamla. Detta är 2 par som båda gjord bostadskarriär och har liknande löner som TS, dvs en schysst bit över median.
Kort och gott, jag tror helt enkelt inte att folk har råd att köpa hus under de förutsättningar som anges (egna pengar, vanliga jobb, ålder under eller på 30 sträcket).
Jag har 3 villaområden i närheten av min lägenhet i Täby. De gånger jag promenerat/joggat i samtliga noterar jag följande; HÖGT antal pensionärer, en del övre medelåldersfolk, därefter ett glapp ned till typ tonåringar (dvs deras ungar som inte flyttat ut än).
Jag säger som någon MAGA tjej:
You can have everything, but usually not at the same time.
De flesta kommer inte kunna vara husägare, unga och föräldrar samtidigt. Men de kan ha hunnit med alltihop någonstans till medelåldern.
3 gillningar
Det där låter konstigt. Jag skulle peka på några faktorer:
- Det finns en beröringsskräck mot invandrare. Många är beredda att betala några miljoner extra för att slippa eller tydligt hålla nere andelen invandrare.
- Invandrare ses i sin tur som direkt kopplade till gängkriminalitet och allmän brist på trygghet.
- Skolor med låg andel invandrare ses som bättre och vice versa.
- Man tänker att man genom att bo i ett visst kvarter kan undvika olika dåligheter.
Jag skulle inte rekommendera någon att tro på den här bilden. Den stämmer helt enkelt inte. Det finns så klart effekter av (fler) invandrare men de är andra är de jag listar ovan.
Jag tror det är vettigt att jämföra fler områden än de ni beskriver. Givetvis är det vettigt att titta på pendlingstider, som ändå är en reell variabel.
Jag var för något år sedan på besök på norra Lidingö. Där finns radhusområden med en helt annorlunda prisbild jämfört med Västerort. Att det skulle stå för något sorts ”värde” låter som en fri fantasi.
Att den miljö jag själv växte upp i med äldre bebyggelse är finare än det radhusområde jag bor i nu är givet men jag vet inte om jag skulle kalla det prisvärt. Det tänkta värdet består mest av fluff.
Att prata om att ett hus som kostar 7 mkr skulle vara tydligt bättre än ett som kostar 5 mkr är snurrigt. Man kan absolut bo finare än i båda husen men ska skillnaden märkas på riktigt så bör du räkna med en betydligt högre prislapp. 2-3 mkr är i sammanhanget mer symboliskt. Man får en postadress som signalerar något bättre men egentligen inga väsentliga fördelar i övrigt.
Det är pendeltåg och blå linjen som har kort pendlingstid till stan. Gröna linjen är tidsmässigt bökig. Det finns också en komfortfaktor kopplad till mycket folk och ont om sittplatser i rusningstrafik.
2 gillningar
Du kan absolut köpa radhus för lägre pris nära t-banan. Det kan du få i Vällingby men också på en rad andra ställen. Du behöver titta på områdesnivå för att få en korrekt prisbild. Det är inte så att ”närhet till t-banan” driver priserna.
Att bo närmare t-banan och centrum tar ner idyllfaktorn för många. Det gör att man kommer närmare höghusområden och saker man gärna vill undvika. Det här är min tolkning och inte någon sanning.
Om vi tittar på Välllingby med omgivningar så är arkitektur en central faktor. Vissa områden och gator har en viss prägel som drar upp prisbilden just där. Det innebär dock inte att prisbilden generellt skulle vara högre i närområdet.
Flera av områdena nära centrum påverkas just nu starkt av bygget av förbifarten. Jag kan tänka mig att det begränsar utbudet. Ville man sälja så gjorde man det innan eller väntar till efter.
Jag tycker allt det här pratet om ”Ove” verkar överdrivet.
Radhus ser rent naturligt rätt lika ut i ett område. Möjligheten att ”utmärka sig” är inte tydlig. Samtidigt finns normalt inga tydliga regler som direkt hindrar att man målar om i en ny färg eller hittar på andra saker. Man ska egentligen söka bygglov men det är det inte så många som gör. Någon ”Ove” som håller koll på saker brukar inte finnas. Jag tänker bort BRF:er nu och fokuserar på radhus med äganderätt.
Jag var för något år sedan på besök i Gribbylund i Täby. Där finns villor av dyrare sort. Alka villorna har samma utseende men det var tydligt att det pågick någon sorts tävling om bilar och båtar på uppfarten. Sådant slipper man i radhus där det är mer anonymt.
2 gillningar
Om man för en stund lämnar våra egna preferenser så är saken ganska enkel. Priset reflekterar det människor är beredda att betala för objektet och därmed det värde som vi bedömer att det har. Ett objekts värde är till exempel närhet till kollektivtrafik, läget i regionen, områdets attraktivitet, om det är tyst eller bullerutsatt, skolresultat och så vidare.
Några exempel på detta.
I en förening i Täby som vi kollat på kostar det en halv miljon mer att bo inne i området i stället för dikt an vägen.
För fem miljoner får du ett nybyggt radhus ett par kilometer från Järfälla station. Om du vill ha ett motsvarande i Spånga, så lägg på en och en halv miljon. För det får du enklare pendling och finare område.
Om man sträcker sig ytterligare, uppemot 8 miljoner och kanske lite till, så kan man till exempel få ett stort och fint radhus med garage och relativt stor egen tomt i Spånga.
Desto mer man betalar, ju mer får man.
Om man sedan ska gå in på personliga preferenser så är det viktigt för mig med kort pendlingstid (helst max 45 min till Stureplan), att huset har hög standard och är relativt nybyggt och att området är fint. Då landar vi nog i ett nyare bostadsrättsradhus i Spånga, Södra Sollentuna eller Täby. För det får man betala cirka 6,5 - 8 miljoner.
Jag vet att jag kan köpa billigare på andra ställen. På samma sätt vet jag att jag kan köpa en Kia. Men varför ska jag göra det när jag har råd med BMW?
Uppfarterna är nog mindre, så hur stora båtar som helst får man ju inte plats med. Men nog är det samma typ av statustävling (som de flesta nog inte bryr sig om, men tillräckligt många) i radhusområden.
I de flesta radhusområden har man inte plats för så mycket lull-lull. Eller du kanske tänker på något annat? Att man vill glänsa på olika sätt är ju möjligt men potentialen att göra det i synlig form på tomten är begränsad.
Absolut, men just bil är väl det klassiska och det har man ju plats för på radhusuppfarten också. Eller parkeringslängan om det är sådant område.
På mikronivå är detta korrekt. Om du tittar inom ett område så går det att säga att hus i läge A kostar några hundra tusen mer och att det motsvarar ett reellt värde. De sakerna du tar upp som exempel är sådana faktorer som kan påverka på mikronivå.
På makronivå handlar frågan mer om social status än om sådana tydliga värden. Bostadsmarknaden är indelad i olika segment och många kan inte tänka sig att bo i områden utanför vissa segment. De gör att prisutvecklingen där speglar inkomsterna hos vissa grupper.
Man kan välja olika ställen och bo på och det är inte hela världen. Dock är det relevant att förstå vad som är reella värden och vad som är fluff. När man går upp i prisklass ökar ofta fluff-faktorn. Många rikare personer tycker att fluff är värt att betala för. Med fluff menar jag abstrakta faktorer kopplat till samhällsklass, grannarnas inkomstnivå eller liknande saker.
Jag har egentligen inga synpunkter på hur olika reella fördelar värderas. Det finns en marknad som värderar saker och det är bara att gilla läget. Det jag stör mig på är de inbillade fördelar som är kopplad till idéer om “trygghet” (=fritt från invandrare) eller att ett visst område är “fint” (=dominerat av höginkomsttagare).
Det jag skriver här gäller förstås inte utan reservationer. Att helt bortse från socioekonomin i ett område håller inte. Dock går den stora skiljelinjen mellan hyresrätter och ägt boende, inte mellan ägda boenden i olika prisklasser. Att man vill välja trygga alternativ är inget konstigt. Poängen är mer att områden med enklare socioekonomisk status inte alltid har de stora brister/problem som vissa tänker sig. Och i motsvarande form, att man inte får de reella fördelar i form av “bättre grannar” eller “mer trygghet” om man väljer att betala 2-3 miljoner extra. För att på riktigt få fördelar inom den här kategorin krävs ofta detaljkoll på ett sätt som de flesta inte har. Prisfaktorn säger egentligen mer om vad folk tror om läget i ett visst område än om hur det faktiskt är.
En aspekt som de flesta inte tänker på är att kommuntillhörighet kan vara en viktig faktor. Det är förstås bra att ha låg kommunalskatt. En annan faktor av betydelse är de socioekonomiska omfördelningsprogram som finns i många kommuner. I Stockholms stad är det exempelvis så att en skola med lägre socioekonomisk nivå får en helt annan skolpeng per elev jämfört med skolor i rikare områden. Det är möjligt eftersom Stockholms stad är stort och har relativt många rikare områden. I praktiken gör det att skolorna i de sämre områdena lättare kan hantera konsekvenserna av den lägre socioekonomiska nivån. Hur bra det funkar beror förstås på olika faktorer men förutsättningar finns. Om man jämför olika kommuner med liknande system/upplägg är skillnaderna inte jättestora. Om man däremot jämför kommuner med omfördelningsprogram med kommuner utan så är skillnaden betydande. Ska man bo i ett enklare område så är detta en faktor som gör skillnad.
2 gillningar
Jag bor i större radhus med äganderätt, sex rum och friköpt tomt. Avgiften till samfälligheten ligger på på 3300 kr och där ingår fjärrvärme, garage, sophämtning, internet och gemensamhetsanläggningar. Jag uppfattar BRF-radhus som en tydligt sämre variant och sorterade bort alla sådana alternativ när jag köpte hus.
Allt i radhuset är “standard” i meningen normala mått och förutsägbara kostnader. Det innebär samtidigt lägre takhöjd (2,40) och brist på spännande byggnadstekniska detaljer och liknande. Huset byggdes 1980 och det var en tid när det mesta i fråga om byggnormer satt sig. Äldre objekt kan vara sämre på denna punkt. Att rätta till olika installationer när man exempelvis bygger om badrum och kök är inte svårt eller dyrt. Den typ av anpassningar som kan behövas i äldre hus och är starkt kostnadsdrivande behövs inte.
1 gillning
Min helt subjektiva uppfattning är att områden med äganderättsradhus inte sköts om på samma sätt som föreningar. Fasad- och takunderhållet blir eftersatt när alla bara sköter om sin lilla del. Det ser ibland lite komiskt ut när bara en granne har målat och det är ett tydligt streck mitt i fasaden. Det måste rimligtvis vara mycket effektivare om sådant sköts tillsammans i en bostadsrättsförening.
1 gillning
Jag håller med dig att äganderätt är bättre än BRF-radhus. Ville inte lägga så mycket pengar på ett radhus och jag VET att jag har tummen mitt i handen så jag vill inte triskals med fasadarenoveringar, tak, osv. Självklart ska man köpa det boende som passar en bäst.
Nu förstår jag inte. Första och andra meningen motsäger varandra. Om du precis som mig har tummen mitt i handen och inte gillar tak- och fasadrenoveringe så är det ju ett bostadsrättsradhus du ska ha?
1 gillning
Effektivare vet jag inte men det uppstår en lite sunkig känsla när det görs väldigt olika val lite huller om buller.
Där jag bor är andelen äldre hög och det bidrar till en viss spretighet. Många avstår från att göra dyra renoveringar eftersom de kommer att sälja inom några år.
Även om jag inte gör så mycket av renoveringar själv kan jag se en poäng med att kunna lösa saker på det sätt jag själv vill. Jag har gjort flera åtgärder i huset som sannolikt skulle varit svåra att få till om det skulle förutsätta att allaxskulle vara överens.
Alltså, jag kan ju hålla med om hur löjligt det är med status. Jag växte upp i ett område med mycket hög status (i en hyresrätt, så folk har alltid haft positiva fördomar som inte alls representerar mina föräldrars närmre genomsnittliga ekonomi). Med det sagt så finns det absolut mer än bara varm luft i värderingarna. Jag är först i kö att avstå att bo på Östermalm, men husen är onekligen finare och mer välskötta i snitt än på Söder, oavsett min preferens för området med mindre status.
Jag har också noterat detta! Ser lite komiskt ut om man vill vara snäll, sunkigt om man är elak.
Föredrar ändä äganderätt eftersom de är billigare. BRF är felprissatta tyvärr eftersom de tillåter större total belåning (eget lån plus brf).
Jag kommer själv från ett hem med dålig ekonomi. Det var jobbigt att växa upp så i en miljö där mångfald nästan helt saknades. Vi hade alltså kapital bundet i boendet men inte alls inkomster eller livsstil som matchade boendeadressen.
Jag har haft en del trauman kopplade till uppväxten men det är samtidigt så att jag är hårt bunden till en högre samhällsklass genom den. Jag har också rent faktiskt mycket gemensamt med barndomsvänner från betydligt rikare hem.
Under studietiden blev det väldigt tydligt att vissa kurskamrater kom från en tydligt ”sunkig” bakgrund. Jag menar nu inte någon misär utan mer arbetarklass från mindre orter ute i landet. För mig var/är det så självklart att målet med livet är en livsstil med mycket böcker, operabesök, resor till världsarv, fina viner och sådana saker. För många av dessa andra personer är just boendeadressen och en massa ytligt trams väldigt viktiga saker. För dem innebär inte klassresan självklart att man förväntas byts livsstil och kasta det sunkiga på sophögen. Istället ska det kläs upp i fin kostym.
Jag har funderat på hur jag vill bo och om det skulle vara ett alternativ att flytta tillbaka. Teoretiskt vore det möjligt. Jag tror inte att det skulle tillföra så mycket. Huvuddelen av den ekonomiska frihet som jag ändå har skulle då låsas upp i boendet.
Jag tycker det är rätt skönt att slippa ha grannar som ser sig som ”fina” på grund av adressen de bor på och istället bo där hela livsstilen är mer avslappnad. Jag kan leva på mitt sätt och något socialt tryck på att leva på ett visst sätt eller på en viss ekonomisk nivå finns inte.
Som yngre hade jag en mer romantisk idé om att ”leva i verkligheten” i meningen inte välja statusinriktat boende med ”fina” grannar och generellt högre ekonomisk nivå. När jag nu rent faktiskt gör just det kan jag se att det å ena sidan fungerar men att det å andra sidan inte heller är helt enkelt.
Jag kommer att bli tvungen att välja skolor till barnen längre bort från där vi bor. När de är små är det inte så noga. Då räcker det med ordning och reda i skolan. När de kommer upp i högstadiet blir det viktigare att gå i en skola där klasskamraterna ska bli något betydande i samhället, söka in på attraktiva utbildningar och förstår vad som krävs för att lyckas. Att ha klasskamrater vars framtid är att köra buss eller liknande funkar inte riktigt om de ska kunna komma någonvart i livet. Även om jag kan drilla dem i själva skolarbetet behöver man som ung vistas bland jämnåriga med en riktig framtid.
3 gillningar