Attans, var kanske inte så tydlig där. Hade jag inte haft tummen mitt i handen och älskat att snickra på huset så hade jag satsat på en äganderätt, så därför har jag valt ett BRF-radhus. Å andra sidan sitter man i styrelsen och driver arbetet med fasadrenoveringen. =P
1 gillning
Visst överdrev jag lite medvetet men det tänkte jag var underförstått. Folk som tävlar med grannarna hittar du nog överallt, kanske mest i nyrika områden.
Vi bor i ett enkelt område, knappt någon villa har pool, om nån har båt har du ingen aning om för den står isåfall någon annanstans. Det som folk är noga med är att sköta sina hus, nån kanske tävlar men det har jag inte lagt märke till isf. Jag kör skoda och bryr mig inte 
Tävlingar är väl ingen stor fråga i sig utan mer en del av en större helhet. Det behöver heller inte handla om sådana rent fysiska attribut. Under min uppväxt fanns också en tävling men den var mer subtil. Det handlade om resmål på semestern och sådana saker. Husen var också varierade i både storlek och andra faktorer och det utgjorde ju ett sätt att skilja ut sig. Om man redan bodde i det största huset behövde man ju inte nödvändigtvis ösa på med mer ytligt trams på tomten.
Att det finns mer avslappnade villaområden låter rimligt och det är ju bra i så fall. Jag antar att det har samband med avsaknad av etablerad status och även med viss mångfald i befolkningen. Det behöver inte vara etnisk mångfald men det kan handla om folk med en bredare mix av bakgrunder generellt.
Jag är kluven. Jag tror inte “bra” skola är hela sanningen, eller ens nära sanningen. Men. Jag själv var väl någon sorts kombination av relativt plugg-begåvad och relativt plugg-ointresserad. Jag slackade mig igenom högstadiet, presterade minimalt, och fick ändå skapliga betyg. Men på natur på gymnasiet var plötsligt alla ruskigt motiverade och presterande, vilket fick mig också att bli motiverad att plugga, kunna och prestera. Hade min gymnasieklass haft samma ambitionsnivå som min högstadieklass hade jag nog aldrig kommit in på KTH.
1 gillning
Det har du helt rätt i! Begåvning är till stor del genetiskt så för mina barn, som har två helt normalbegåvade föräldrar, är det nog inte fel att ha så bra förutsättningar som möjligt.
Jag uppfattar inte att den här frågan skulle handla om ett val mellan kommunala skolor och något annat. Idag går mina barn i den bästa kommunala skolan i närområdet. Det som är problemet där handlar om social klass, inte kvaliteten på undervisningen. Att fortsätta gå i kommunala skolor är väl utmärkt. Det är vad jag skulle föredra, alla dagar i veckan.
Jag vill att mina barn ska gå i en skola tillsammans med klasskamrater som planerar att bli civilingenjörer, söka praktikplats i FN, starta egna företag och åstadkomma saker. I skolor med många invandrare med lägre socioekonomisk nivå ser det inte ut så. Där är planerna generellt mer diffusa och modesta.Det här är inte en fråga om status. Jag tror inte nödvändigtvis att modellen att gå i samma klass som kungabarnen skulle vara något att eftersträva. Just det var en sådan grej som var aktuell när jag själv växte upp.
Jag är inte riktigt med på vilken miljö jag skulle idealisera. När barnen är små får de gå i lokala skolor och lära känna den lokala miljön, med dess förtjänster och brister. När de blir stora nog att resa längre själva så får vi hitta något bättre alternativ. Det är inte givet exakt vad det ska vara. Det finns olika möjligheter och säkert är de alla tillräckligt bra.
En av konsekvenserna av att köpa ett billigare hus är att det krävs en del kompromisser. När man köper ett hus i ett dyrare område är de rörliga variablerna färre. Man kan i högre grad låta barnen gå i den lokala skolan och lita på att det blir bra så. När man bor i ett område med mer blandad befolkning får det en del konsekvenser. Barnen blir inte insocialiserade i en mer studieorienterad kultur. Det lokala är mer flummigt och slappt, helt enkelt därför att barnen inte har föräldrar med högre social ställning och viktiga roller i samhället. Är barnen begåvade klarar de sig rimligen ändå. Det finns belagt i forskning att duktiga elever i skolor med lägre socioekonomisk nivå klarar sig bra. Det stämmer säkert men jag vill ändå hoppas på något mer än att klara sig bra. När jag själv växte upp fanns det andra omkring mig som var mer målinriktade och hade mer stöttning i det. De lyckades med saker som jag inte lyckades med. Jag hade för många saker som hindrade mig varav ekonomi var en. Är man medveten om att man ska bli något ordentligt när man är liten så får det påverkan även på lång sikt.
1 gillning
Olika elever är olika på den här punkten. Vissa behöver en strukturerad pluggmiljö mer än andra. Det är dock ändå vettigt att gå i en hyggligt plugginriktad skola. Även om effekten inte blir dramatisk lär man sig ändå mer på det sättet.
Ja där vi bor har de flesta med en vanligt jobb råd att bo, så det är en mix av knegare, mellanchefer och pensionärer i samma område. Husen och läget i sig är inte heller så flashiga, inga havstomter, ingen direkt utsikt. Så det inbjuder nog inte till statushets likt ett mer exklusivt område. Det som det skulle ses ner på är ju om du låter ditt hus bli risigt, det skulle det nog bli snack om.
Alla städer har ju sin gräddhylla och det har vi ju också i staden och där är det annorlunda, de flesta har pool, SUV, båt osv. Där är det VM i banklån som gäller för att hänga med..
Det du beskriver ser jag som något av en sweetspot. Jag vill att barnen ska växa upp med kamrater från de flesta av samhällets delar. Jag kan tänka mig att detta är svårt att uppnå i storstäderna med sin ganska uttalade sociala stratifiering. Det är enklare på landsbygden där det finns både torp och herrgårdar men de flesta bor i helt vanliga villor i byn.
Visst finns det fördelar med att barnen förr eller senare har ambitiösa klasskamrater men det känns inte bråttom, när man ska välja gymnasieprogram löser det sig på ett naturligt sätt skulle jag tro.
2 gillningar
När jag började på universitet träffade jag för första gången personer som var barn till akademikerföräldrar med högre inkomst men växt upp på mindre orter. De hade en betydligt mer realistisk bild av saker jämfört med barnen i den insnöade snobbmiljö jag växt upp i.
I den miljö jag bor i nu handlar mycket om etnicitet och jag tycker kanske inte att vara “ensam svensk” i en klass är något idealt tillstånd. Nu är gränsen för att vara svensk ganska flytande men om vi pratar om att 1) ha en svensk identitet och 2) höra till medelklass eller övre medelklass så är det inget man kan ta för givet. Sedan finns det helt andra skolor i närheten med en väldigt annorlunda social mix. Det borde inte vara svårt att ordna plats i någon sådan skola om och när det blir aktuellt.
På gymnasiet spelar det roll, där blir det ju automatiskt en högre nivå pga höga meritpoäng för att komma in i innerstan. Men på högstadiet spelade inte socioekonomisk status någon större roll för ambitionsnivån. Uppfattade det som att svenska barn från övre medelklass i innerstan inte var så vansinnigt ambitiösa.
2 gillningar
Nej, det är inte det jag menar med att träffa olika typer av människor. Det måste ju vara närmast omöjligt att bedriva vettig undervisning under sådana omständigheter.
Vet inte riktigt vad du menar här. Många jämställer invandrardominerade skolor med dåliga skolor och vice versa. Det är en dum och felaktig bild. Det finns bra och dåliga invandrardominerade skolor precis som det finns bra och dåliga skolor generellt. Den skola där mina barn går är en bra invandrardominerad skola. Det råder generellt god ordning där, både på lektionerna och i övrigt.
1 gillning
Syftar på språkbarriären. Men det är förstås inte given att den är ett problem, det handlar ju som du var inne på tidigare om vad man menar med “svensk”.
Min uppfattning exakt. Jag gick hela grundskolan i förmodligen innerstans snobbigaste krokar, men ambitiös kan jag inte kalla snitteleven. Det varierade sjukt mycket. För övrigt ganska vidrigt socialt beteende förekom också. När jag sökte till gymnasiet tog jag bara ett som var nära, dit en del jag kände hade sökt (men inte i samma stadsdel jag gick i grundskolan). Där gick istället en blandning av det mest disciplinerade och inriktade ungdomarna från alla delar av Stockholm. Medelklass och högt aspirerande invandrare. Jag har någon form av respekt för alla jag kan minnas under min tid där, till skillnad från i grundskolan…
Går man på ett högpresterande gymnasium är vibben typ ”universitetet lite”, men jag kan tänka mig att det istället också kan vara ”högstadiet plus”, med allra minst generösa tolkning, på de minst ambitiösa skolorna.
2 gillningar
Det finns ingen språkbarriär. Med invandrare avser jag, som de flesta i Sverige, i första hand mörkhyade personer med annan kulturell tillhörighet. De flesta av dessa personer är födda i Sverige.
Det ligger rimligen något i detta. Jag gick själv i en snobbig skola med väldigt höga medelbetyg på högstadiet. Nivån var diskutabel på flera sätt.
Jag tror inte att snobbighet och att det finns en pluggkultur nödvändigtvis går hand i hand. Det är två olika variabler.
Snobbighet är en kultur som är kopplad till brist på mångfald. Den kulturen tycks locka fram det sämsta ur vissa människor och göra att man kan komma undan med en mängd beteenden som aldrig skulle accepteras i andra sammanhang.
Pluggkultur är förmodligen kopplad till en miljö som är lugnare än normalt och där både skolan och klasserna är mindre. Det är en miljö präglad av disciplin och där både föräldrarna och barnen har en tydlig bild av hur målen ser ut och vad som krävs för att uppnå dem.
3 gillningar
Med din definitionen utgör barn med annan etnicitet en av de grupper jag tycker det är utmärkt att mina barn träffar under uppväxten, de är ju en del av det svenska samhället. Därmed inte sagt att demografin du beskriver är oproblematisk, långt ifrån. Är barn med svensk etnicitet i minoritet blir ju inte skolmiljön den spegling av samhället jag avsåg.
1 gillning
Håller helt med. På gymnasienivå är man förhoppningsvis på en nivå där själva studierna blir viktigare.
1 gillning
Handen på hjärtat: uppskattar du genuint opera?
1 gillning