Ja, detta att så många som möjligt är både och tror jag är bra för oss alla och samhället som helhet.
Möjligheten för kapitalister att utnyttja och suga ut arbetare minskar kraftigt om dessa har visst eget kapital och riskbärande förmåga. T ex möjlighet att säga upp sig eller tacka nej till anställningar med för dåliga villkor utan att direkt hamna i ekonomisk kris.
Anställda som har egna investeringar får också se sina tillgångar flänga hit och dit i värde på ett ibland obehagligt sätt, och kanske får en annan förståelse för att kapitalistens roll inte bara är att sitta på sin feta röv och håva in, utan att absorbera risk.
Att arbetare (LO yrken) också äger tillgångar i form av bostäder, aktier och pensionsfonder är något Daniel Waldenström brukar ta upp som någonting positivt och ett motargument till att Sverige är ett ojämlikt land om man ser till hur förmögenheten är fördelad. Daniel har även gästat RT i ett avsnitt.
Arbetare för mig är att inte ha möjlighet att själv förhandla om sina villkor för att man är (eller ses som) utbytbar.
För att inte bli överkörd i förhandling med sin arbetsgivare måste man förhandla som ett kollektiv.
Om man sitter på kontor, bockar rör eller står framför en svarv spelar ingen roll i min värld, det är maktförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som styr i min definition.