Om jag förstått det här med belåning i PE-affärer så gagnar väl inte den mig utan bara i bästa fall fondägarna?
De köper bolaget för x miljoner och det första de gör är att belåna bolaget med en stor del i förhållande till köpesumman som sedan återbetalas till fonden. Då får fonden en hävstång, men pengarna från belåningen kan ju då inte användas för investeringar i verksamheten?
Samtidigt måste man väl använda kommande vinst för att amortera lånet? Annars påverkar väl belåningen den framtida värderingen av bolaget vid exit?
Intressant, stärker min tes kring att olika aktieslag då syftar till att använda övriga delägare som kudde om det inte går enligt planerna
Samtidigt som de säljer in det hela som att man med stammisarna kan tjäna storkovan, bra sälj helt enkelt.
Jag hade hellre sett att alla som sitter i båten tar samma risk och att belåningen använts till investeringar i verksamheten och inte skapa hävstång enbart till pref-ägarna.
Kanske är lite babord ™ i frågan men som intressent i detta måste jag ju se till mitt intresse i detta. D v s What’s in it for me…
Risken är ju att jag kan få lika bra avkastning med indexfond i ISK till betydligt lägre risk alla kategorier.
Detta är jätteintressant med tanke på att all tillgänglig forskning som finns på detta (när man googlar visserligen) indikerat att PE INTE som grupp har slagit världsindex senaste tjugo åren. De hade en period i slutet av 1900-talet när det var en guldålder.
Men sista tiden verkar det mer vara kombon av bra sälj till både fondandelaägare och delägare i bolagen som vill skifta ut som det byggs upp kring.
Med det sagt så är det säkert en bra affär för PE. 20/2 modellen med avgifter är så klart superlönsam även om avkastning är i underkant, men då på bekostnad av andra.
Då missförstod du vad jag menade. Fonden investerar ofta majoriteten (ex 80%) i preffar och 20% stammisar. Man FÅR ofta investera enligt samma fördelning som fonden om man vill (kallas då pari passu). PE-bolaget har räknat ut att de med den mixen får sina 3x/20% IRR. Men folk som har spelat det här spelet förut vet att det är i stammisarna som den stora uppsidan/hävstången finns. Dessa kallas ofta Sweet Equity, då man med en liten kapitalinsats får en föehållandevis stor ägarandel. Sweet equity poolen är dock ofta begränsad och öronmärkt till ledande befattningshavare. Tanken är att ”Går det bra kommer du aldrig mer behöva jobba, går det dåligt så är du utwipead”. Jmf ex Nordnets VD som kammade hem 300 MSEK vid IPO’n. Såklart en risk att äga dessa aktier, men tror han är rätt nöjd idag.
Vet inte om jag förstår vad du menar helt…, men typiskt sett så lånar man upp kanske 5x EBITDA för själva köpeskillingen. Den går till säljaren (tillsammans med equity från fonden), inte till fonden. Därutöver är det rätt vanligt med olika finansierings-linor för ex capex, M&A, NWC faciliteter etc. PE ägda portföljbolag brukar typiskt sett inte dela ut pengar utan pengarna används i verksamheten och sen får ägarna betalt på exit.
Det finns alltid en viss survivorship bias. Det som talar för inser här fallet är att PE firman kommer aktivt leta säljare. Det är vad de gör som gör det bättre än slumpmässigt onoterat bolag.
Men min upplevelse är definitivt att de flesta som investerar i onoterade bolag blir sittande med en illikvid tillgång som kan ha ett värde på pappret men som inte går att sälja.
Jag har tyvärr hur mycket sådan ”skit” i min egen portfölj som jag inte blir av med. Till och med på lönsamma bolag men det finns helt enkelt inga köpare.
Vi har ett liknande upplägg på vårt företag, där utvalda medarbetare med en särskild kompetens, profil, erfarenhet eller driv kan nomineras att bli erbjudna ett delägarskap. Jag blev som ganska färsk erbjuden att gå in med knappt 100 000 (i princip allt jag hade hunnit spara ihop vid tillfället) i företaget 2018 och företaget har bara gått sämre och sämre sen dess.
Eftersom det inte är publikt handlat så finns det en värderingsmodell som utgår från kvartalsvinster och man både köper och säljer till ett värde som beräknas utifrån modellen. Huvudägaren har i aktieägaravtalet förbundit sig att köpa tillbaka minoritetsägarnas andelar om de vill sälja eller säger upp sig.
Eftersom företaget inte har gått med tillräcklig vinst för att täcka mer än preferensaktiernas (som i princip alla ägs av huvudägarna och nyckelpersoner i ledningsgruppen) utdelningar (som är på ovanligt höga 9%) så är stamaktierna (som vi vanliga dödliga blev erbjudna) nu värda 0. Hade jag istället satt dem i en global indexfond hade de istället typ mer än dubblat sitt värde.
Det tar emot att realisera den förlusten, när det räcker med att företaget gör ett bra kvartal och att man då säljer sitt innehav då för att hämta igen stora delar av förlusten (kass incitamentsmodell om man faktiskt var mån om att behålla kompetens inom företaget). Det har helt klart lett till en inlåsningseffekt, som tillsammans med andra inlåsningseffekter (dålig arbetsmarknad i min bransch, unikt upplägg där jag kan jobba hemifrån 99% av min tid etc) gör att jag är kvar på samma företag idag trots att jag säkert hade mått bra av få en energiinjektion i livet genom att byta arbetsplats. Mina kursare som jobbhoppat har mer än 10% högre lön än jag som haft samma arbetsgivare i hela mitt 10-åriga yrkesliv.
Rent ekonomiskt har det varit mitt livs sämsta investering och jag försöker att se det som en jättedyr post och titel i CVt (som inte spelar någon som helst faktiskt roll för nån som begriper nått och som inte bara hänger på LinkedIn). Jag visste inte så mycket om sånt när investeringsbeslutet var tvunget att fattas och jag kände mig också så himla smickrad och utvald vilket nog gjorde att jag såg lite okritiskt på erbjudandet.
Sen var det kanske svårt att räkna med att vår bransch skulle hamna i en mångårig och fortfarande pågående stagnation. Vi hade momentum då och hade det fortsatt så hade det säkert kunna varit en positiv affär även om man kanske kunde ha räknat ut att värderingen var väldigt hög och att man inte riktigt kunde räkna med nån raket.
Tack för att du delar, precis den här typen av historier som jag undrade över. Sweet equity är bra sälj, särskilt när beslutet skall tas snabbt och man vill visa att man minsann tror på företaget. Men man är inte lika tydlig med att själva sweeten kommer med en risk som du betalar till preffarna om det inte går enligt planen, som ofta de som har preffarna har satt.
Precis det här jag känner nu oxå, och det är den ”fällan” jag inte vill gå i - utan jag måste göra min egen bedömning - även om det innebär att jag nobbar erbjudandet. Bedömningen skall vara faktabaserad och inte känslobaserad.
I mitt fall är det nog bara stammisar/sweet equity som gäller, men skall kolla. En fundering kring detta då du verkar väldigt insatt: varför vill PE-bolaget erbjuda mig som anställd den delen som är högre risk när de själva vill ta den lägre risken?
Jag fattar att de vill sälja ett attraktivt erbjudande till mig och det är enklare för mig att finansiera om insatsen är lägre.
Men när allt kommer omkring med skatter och risk blir ju jämförelsen ändå inte jätteattraktion. Få upp till 7x pengarna om 5-10 år, 20 % skatt.
Med 500K som insats blir ju det 2,4 MSEK netto, i absolut bästa fall. Förmodligen sämre. I absoluta pengar versus förväntad avkastning på vanliga aktiemarknaden tycker inte jag det är superattraktivt då jag i detta fallet riskerar att helt förlora 500K om utvecklingen blir under det som preffarna skall ha.
Att 500K helt raderas med i princip valfri aktiefond under samma period är ganska osannolikt.
Du beskrev det bättre, jag trodde pengarna behövde ta vägen via fonden, men verkar smidigare som du beskriver.
Min poäng var dock att belåningen då går direkt ut ur bolaget istället för att investeras i verksamheten. Behöver man kapital till sådant lånar man bara mer istället.
Det låter som en klar fördel med PE som ägare, de kommer jobba hårt för att hitta en köpare eller göra exit via t ex en IPO.
Annars inte särskilt attraktivt med att låsa upp pengar där du dels jobbar, bara kan få loss pengarna med risken att det blir en stor kostnad, riskerar att investeringen blir värd noll om preffarna inte får sitt samt inga utdelningar (som det verkar enligt AndyB:s kommentar).
Sedan får man vänta i 5-10 för att kanske få mer än index gett.
Det här blev en intressant frågeställning för mig.
Välj mellan 1:
Få på 5-10 år det du kan få på 10-20 år i index, med risken att förlora allt.
Eller 2:
Vänta i 10-20 år och få förväntad avkastning utan att, nästan garanterat, inte ens vara i närheten av att förlora insatt kapital. Samtidigt som du kommer åt pengarna när du vill om det skulle behövas.
Har enkom positiv erfarenhet, såväl innan som under och delvis efter PE. Dock hade vi ett simpelt upplägg utan både leverage och preffar innan PE kom in i bilden, de sista åren 100% YoC. Med PE - en klassisk hockey stick, vinstdrivande bolag behöver möjlighet att återinvestera sin vinst snarare än kapitalinjektion vilket potentiellt låter även som ert läge.
Med PE är min syn att det är sweet equity man vill åt, tvivlar på att man som icke “återinvesterande” får tillgång till co-investment terms med PE-spelaren. Själv hade jag valet men maxade Sweet. Upplever inte som du att leverage och preffar är enkom PE-ägarna till godo, visst har de en lägre riskprofil men kom ihåg att det är PE som äger majoriteten även av sweet equity (stamaktierna) och de har fullt incitament att maximera värdet för er båda.
Skulle jag varit som du skulle jag gjort min due diligence på PE-firman så det är en firma med skapligt track record som du känner förtroende för. Kom även ihåg att IPO knappast är preferred exit om det inte är ett riktigt stort bolag, finns det en strategisk köpare är det ofta än mer lockande vad gäller maximerade multiplar.
men som intressent i detta måste jag ju se till mitt intresse i detta. D v s What’s in it for me…