Jag vet inte vad jag vill med livet just nu

Ett rikare liv
,
21

Ja, jag vet ju redan att jag är provocerande bäst (och ödmjukast) på det mesta och har liksom inget ut av att få extern uppmärksamhet. En god självbild och trygghet är mer värt än att ängsligt sukta efter bekräftelse.

Min familj och det jag lyckats styra upp i livet, oavsett om det är prylar eller relationer spelar ju roll för mig, men inte för nån annan utöver de som omfattas i relationen. Att vi bor i ett visst hus, kör en viss bil, åker på semester till nåt exotiskt eller uppträder på ett visst sätt är ju för vårt eget höga nöjes skull, inte för att imponera på grannarna.

1 gillning
22

Jag är av uppfattningen att hur vi ser verkligheten och hur den faktiskt ser ut inte alltid är samma sak. Men tror vi pratar om samma sak.

Blir lite som när folk ska tävla om hur lite dom tävlar. Vilket är en tävling. Eller hur människor försöker få status i att lossas som att dom inte bryr sig om status för att få status hos andra.

Jag tror att ditt belöningsystem hoppar lika mycket höjdhopp som mitt när v8a mullrar och tjejerna trånar efter än. Bara så vi fungerar som människor även om vi båda prioritera familjen över känslan. Så gillar vi den ändå?

2 gillningar
23

Jag säger som Doris i Hitta Nemo. Vad gör man när man kommit vilse… -Fortsätt simma, fortsätt simma.

Rätt som det är får man syn på nåt.

6 gillningar
24

Det här resonemanget påminner mig om en episod från skoltiden. Jag hade det där och då ganska fattigt och hade inte råd att leva upp till den ”märkesklädesnorm” som var förhärskande i den snobbskola som jag gick i på den tiden. När jag mer direkt konfronterade olika personer om varför det var viktigt att ha jeans av typ X istället för typ Y hette det nästan alltid att de hade ”så speciell passform” att ”det helt enkelt inte skulle gå” att välja någon annan modell.

I andra sammanhang, när frågan var mer generell, uttryckte sig samma personer på ett helt annat sätt. Jag minns exempelvis ett unisont fördömande av personer som köpte märkeskläderna på rea istället för fullpris. Det innebar ju att fuska sig till den finhet som skulle signalera mycket pengar och att vara förmer än andra.

25

Förstår inte rikitigt hur det knyter ihop med mitt? Ta otrohet som exempel. Dom flesta män skryter om att dom väljer att vara trogna. Men tittar man närmare på det visar det sig att dom aldrig haft ett val.

Om du aldrig haft möjligheten att vara otrogen väljer du då verkligen att vara trogen? Eller är det bara brist på alternativ? Säger inte att det är så för dig bara för fram ett resonemang.

@janbolmeson har sagt en väldigt bra sak i ämnet. Finns två typer av människor. De som har resultat eller de som har undanflykter man har aldrig båda samtidigt.

Jag förstår verkligen inte vår svenska iver efter svaghet. Fattar inte varför man inte vill vara den bästa versionen av själv. Mycket saker jag inte förstår.

5 gillningar
26

Det var en parallell till ”hur vi ser verkligheten och hur den faktiskt ser ut”. Nu kanske det på ett sätt kan sägas ha varit skott i öppet mål men det är ganska ofta som människor skyltar med att vara ”generösa och goda” men i själva verket är ”egoistiska och självcentrerade”.

Att vara otrogen, eller det jag avsåg med begreppet, var inte specifikt att ”vänsterprassla som gift”. Det har inte fallit mig in att göra det. Däremot har jag varit mycket delaktig i någon annans otrohet och det är ju inte så långtifrån. Det är inget jag är direkt stolt över och jag ”hoppade av” ganska snart. Det kändes inte bra.

1 gillning
27

Dels har människor svårt för “lagom dos”. Det bli lätt antingen eller. Så fort för mycket av något är dåligt blir slutsatsen att ju mindre desto bättre. Tex för mycket visa upp styrka är dåligt. Blir ju mer svaghet desto bättre.

Dels har det nog med Jante att göra. Enligt logiken:
Eftersom alla som har det bättre än jag måste ha fuskat på något vis är de dåliga människor. Extra dåliga är det om de på något vis låter det synas så man blir påmind om det. Att man får känslan av att man själv ligger efter skylls på att den andra medvetet försöker trycka ner en.

Jag har skrivit om jantesnobberiet i någon annan tråd här. Vi har den djupt rotade kulturen i Sverige att i grupp bosta oss själva genom att prata ner alla som som klättrat “som man själv tycker” för långt på stegen och alla som låter det synas att de lyckats.

Enligt dessa två principer blir det väldigt riskabelt att visa styrka då det kan råka uppfattas som skryt av någon avundsjuk som då startar en smutskastningskampanj. Och för att inte riskera det och bosta sig själv i jantegruppen blir det enda säkra skrytet att basunera hur hu långt ifrån detta man är. Hur mycket man älskar svaghet och hur dålig man själv kan va på att visa det.

För att säga att man vore bra på det vore också skryt. Och dessutom vet alla innerst inne att resonemanget är fejk. Och att va dålig på svaghet är ju fördold styrka. Och kan man lura andra till att visa sig svaga så framstår man själv som starkare utan att behöva göra något själv.

1 gillning
28

Jag skulle bestämt hävda att det existerar en tredje typ, de som har undanflykter för sina goda resultat. De skyller på tur/goda förutsättningar när de lagt ner otroliga mängder tid på att öva och plannera inför en tävling eller liknande. Lite ser inte trädet för all skog mentalitet när det kommer till framgångar. Jag är min egen hårdaste domare skulle kunna summera mentaliteten ganska bra också.

3 gillningar
29

Att våga
Jag sade upp mig från mitt arbete för ett kort tag sen, då arbetsplatsen det sista året endast tog energi och inte alls bidrog med någon god energi. :roll_eyes: Hade egentligen en annan plan, jobba, spara, jobba, spara.
Jag vet att jag gjort rätt beslut, men enligt normen har jag inte det. Jag pratar nu i efterhand med flera vänner som är högt uppsatta chefer som kan rekrytering och jag blir fullständigt ratad att skapa ett glapp i mitt cv. Allt tycks handla om att jag inte får bryta vad som bör göras. Jag dividerar med dessa vänner och menar att om jag har råd att vara hemma, hur kan du/rekryteraren plocka bort mig ur högen av att vara pontentiel för att jag valt att inte gå från en arbetsplats direkt över till en annan och därför får ett glapp i cvt? Svaren från dessa blir samma, kanske att du då har glapp i cvt för att du är: lat, blivit uppsagd, är oplanerad, är kriminell mm och därför är det inte ens lönt att gå vidare med dig. Jag blir chockad!! Jag är så arbetslojal, stark, positiv och följer lagens alla paragrafer så till den mån att jag till och med kan ”säga förlåt i mitt eget sällskap” till grannarna om jag tappar något som låter högt in till grannen :open_mouth:.
Jag anser mig själv i kontroll över mitt eget liv, jag styr vad som är bra för mig, jag vet att jag har råd ekonomiskt- här är det perfekt med en budget :smiley:! Men nej, absolut opassande i vårt samhälle att göra som jag. Jag är en person med ett kontrollbehov, både på gott och ont. Men jag kan inte acceptera att släppa kontrollen över mitt liv och välmående. Känns som att många tror att jag släpper kontrollen genom att sluta jobba. Men jag tar ju kontroll genom att sluta jobba, anser jag själv. Är inte detta en bra egenskap hos personal, våga, stå upp för dig, var tuff.
Är jag då lat, eller är jag det jag oftast får höra, modig?
Själv känner jag att jag gjorde det som behövdes, jag kallar det inte mod. Men jag borde kanske våga ge mig en klapp på axeln och säga att det är mod! :pray:t3:

Våga styra dina behov skulle jag vilja råda alla.
Jag VET att detta var min räddning då jag upptäckte en allt för hög stresspåverkan.
Nu har jag oerhört mycket tid att tänka. Frågor som kommer är, är detta det liv jag vill leva, jobba, äta, sova? Ska jag satsa på 6 månader i utlandet för att boosta känslor och upplevelser? Vissa dagar känns lite skrämmande och de skeptiska frågorna dyker upp och jag kan ifrågasätta mitt uppsägningsval. Men, jag ser denna tiden som lyx, en present till mig själv! Jag frågar mig själv när jag vaknar vad jag ska göra idag som kommer stärka mig?
Obs, jag understryker att detta är på egen bekostnad och inte på samhällets bekostnad, jag jobbar vid behov och är så tacksam att detta arbete kom min väg samma vecka som jag slutade! :pray:t3:
Jag visste innerst inne att dörrarna kommer öppnas för mig när jag går vidare. Och så var fallet, jag vågade tro på mitt beslut och lyssna på min magkänsla! :pray:t3:

Med allt detta skrivet så menar jag att det är bra att vara i nuet, agera utifrån nuet. Påverka ditt liv när det är nödvändigt även om många råder dig med ett nej. Du känner dig själv bäst.
Men jag håller också med om att det är bra att planera för framtiden, stapla upp vad man vill göra innan man dör och faktiskt göra det, vänta inte för länge!

Lycka till med livet alla ni underbara inspirerare på Rika Tillsammans. Stor respekt! :heart:

Ps. Mitt första inlägg. Hoppas jag gjort detta på rätt sätt och inte skapar en ny tråd nu. :grimacing:
Åh det blev rätt långt :sweat_smile:

11 gillningar
30

Hur viktigt sådant här är i praktiken beror på olika faktorer. Det går inte att generalisera utan vidare.

En viktig fråga är ålder. Är du låt säga 55 plus är det svårt nog att få jobb ändå. En annan fråga är utbildning. Har du en utbildning inom något bristyrke löser det sig sannolikt ändå.

Den viktigaste frågan är förmodligen egen attityd. Man får säga upp sig och det går att komma igen. Det är dock oerhört viktigt att berätta om det på rätt sätt. Utan att ha en bra story blir det svårt.

1 gillning
31

Vad innebär detta? Utveckla gärna. Det är en svaghet hos mig som intresserar mig mycket.

32

Det här är en egen erfarenhet och tänket kan sannolikt tillämpas på fler frågor. När man går på anställningsintervju kan ”processen” på plats ses som bestående av två parallella spår:

  1. Ett vanligt utbyte av sakinformation gällande dig och din bakgrund och själva tjänsten.
  2. En sorts hinderbana med ”snirkliga” frågor ämnade att få dig ur balans, att försäga dig eller avslöja svaga sidor av olika slag.

Om vi tänker oss att du har sagt upp dig från en tidigare tjänst utan att ha ett nytt jobb klart är det en fråga som normalt kommer att prövas enligt punkten 2. Det kommer att misstänkas att du är allmänt knepig att ha att göra med, kan komma att bli osams med chefer och kanske är någon form av rättshaverist.

Om du sagt upp dig på ”objektivt rimliga grunder” (vilket är fullt tänkbart) så har du iallafall i teorin möjlighet att förbereda en historia om de omständigheter som gjorde att du upplevde det som ”nödvändigt” att säga upp dig. Det här kan du även göra även om det du berättar är tillrättalagt och ”inte hela sanningen”. Det väsentliga är att historien för motparten framstår som logisk och rimlig, inte att den nödvändigtvis är sann i varje del fullt ut.

Normalt sett har motparten inte ambitionen att korsförhöra dig. Förutsatt att din historia är sammanhängande och ”vattentät” kommer den sannolikt att passera och inte ge dig någon nackdel i rekryteringen. Jag förutsätter nu att det här inte är något mönster som upprepats under din karriär. I så fall blir det betydligt svårare att i en trovärdig form förklara. Även den som är lojal och skötsam kan misslyckas på en arbetsplats och det är inget konstigt.

1 gillning
33

Haha! Träffande sammanfattning.

Jag försöker återhämta mig ifrån min “ungdomssynd” av att inte ha några riktiga planer när jag gick på Universitetet vilket ledde till att jag tog mig an en utbildning som jag visserligen tog mig igenom men inte var mogen för. Med konsekvensen av att jag jobbar med något jag är kvalificerad för tyvärr (något jag försöker att rätta till…)

34

Vilka skryter om något sådant? Ungefär som att ”skryta” om att man inte slår sina barn eller djur.

3 gillningar
35

Det självklara valet här bör väl vara att förbli singel om man inte kan hålla könet innanför byxorna. Det är inget att skryta om att ha principer som eller karaktär.

36

Tack för den du, nu känner jag mig gammal :thinking:

Tack igen, nu känns det bättre! :grinning:

1 gillning
37

Tycker det här med hitta sin identitet och fundera på vad man vill här i livet är konstigt. Man gör det man ska och sen får vara tacksam om man är lite glad ibland.

1 gillning
38

Är nog en ganska vanlig syn på sig själv. Jag väljer att “något bra” men det finns inget val. Om man inte ställs inför ett tillfälle med fler än två alternativ har man inte gjort ett val.

Så kan man absolut resonera men jag skulle nog inte hålla med. En man med fler än en kvinna som möjliga partners kommer definitivt vara en bättre person än en man utan alternativ. Alla val har konsekvenser väljer man något attraktivt kommer konskvensen av det vara att andra vill ha det med. Men det är ytterst ovanligt för män att två kvinnor samtidigt aktivt försöker ha dom. Det jag menar är att dom flesta män inte är attraktiva nog för att situationen ens ska uppstå.

Men denna diskussion är lite fel placerad. Var en dag då jag och @Anonym hade flera parallella trådar igång samtidigt. Jag råka svara i fel tråd bara.

39

Är inte säker på att jag förstår vad du menar riktigt. En normal person väljer inte att avstå från att göra ”något dåligt” för att de inte har något annat val, utan för att de behandlar andra som de själva vill (och i en relation förväntar sig) bli behandlade. Ganska enkelt koncept egentligen. Så som du beskriver är hur en sociopat/kriminell tänker - jag gör allt min lägsta nivå av ego kommer undan med, ömsesidiga relationer har inget värde.

40

Så du menar att om alla människor kunde ta konskvensfria val hade dom flesta valt att vara goda? Inte att ta egen nyttiga besult som gynnar en själv? Det är en vacker tanke men tror den saknar stöd i verkligheten.

Alla människor har dessa drag. Bara en fråga om hur mycket/lite det styr deras beteende. Ska jag vara helt ärlig tror jag det är ytterst få människor som faktiskt kan motivera sina beslut. Oftast går det bara på autopilot och vi är knappt medvetna om det.

Poöngen är att för att man ska kunna göra en värdering om någons beslut är bra eller dåligt. Ja då måste det finnas minst två tydliga alternativ. Finns det inga alternativ har man bara hängt med strömen.