Min poäng var att ofta så får man lite av värde gjort de 20% ändå, iaf i ett mera tanke och kreativitetskrävande yrke.
Jag loggar ut från Teams i telefon och på datorn på torsdag eftermiddag, har OoO som säger att jag är åter på måndag och kommer läsa min mejl då. Måndag och torsdag blir ändå lite mer intensiv eftersom man måste läsa ikapp vad som hände på fredagen och torsdagen för att man måste förbereda för sin frånvaro.
Jag tycker ändå att det är bättre och helt nödvändigt för mig efter min olycka med all rehab och dylikt som krävs.
1 gillning
Hur bör samtalet göras med närmaste chef isf? Några tips?
Har inga barn.
Viktigt att på riktigt dra bort 20% av alla arbetsuppgifter.
1 gillning
Jag gick också ner till 80 när jag inte hade barn. Jag pratade med min närmaste chef ja, hon visste att jag varit stressad under lång tid och förstod att jag ville/behövde gå ner i tid.
Bästa beslutet! Jag önskade fredagar men fick onsdagar vilket faktiskt blev toppen för min del! Aldrig mer än två dagar till ledighet 
Men jag har inget kontorsjobb, så det låter väldigt klokt att då diskutera med din chef hur du i så fall minskar arbetsbördan med 20% och inte ska genomföra samma arbete på 80% av tiden…
I mitt fall gick det ganska fort från att vi började prata om det tills vi genomförde det. Vi kom överens om att prova ett halvår och att jag sedan skulle utvärdera om jag ville fortsätta eller gå tillbaka till 100. Jag behöll liksom min tjänst på 100% men var tjänstledig 20.
Sen ville jag fortsätta med 80 men när jag blev gravid ville jag gå upp till 100 (pga maxa sgi) och det var inga problem, men i om att vi hade vikarie för mig på mina ”lediga dagar” behövde jag ju säga det i förväg och kunde gå upp till 100 igen när tiden som vikarien var lovad att jobba var slut.
3 gillningar
Jag jobbar 80% sedan 2012 och min fru 75%. Vårt bästa beslut någonsin.
Från början gick vi ner i tid för att barnen var små och att dom inte skulle behöva gå långa dagar på fsk och fritids. Nu när dom är “stora” vill jag ändå inte gå upp i tid för jag mår så mycket bättre än när jag jobbade 100%.
6 gillningar
Jobbar sedan 3 år bara 2 dagar per vecka. Sade upp mig från ett tidigare jobb. Tänkte läsa fristående kurser på heltid den terminen då jag blev rekryterad till en annan verksamhet. Sa OK till att jobba 2 dagar per vecka, tackade nej till en av de tre kurser jag sökt. Sen har jag fortsatt med 2 dagar per vecka. Ibland har jag läst någon kurs parallellt, ibland inte.
Den stora skillnaden är att jag nu har grundkänslan att jag har tid. Om jag får en fråga om att hjälpa till med något, engagera mig i något, så vet jag att jag har tid och ork och kan tacka ja om det låter roligt eller intressant. I stället för att som tidigare vilja hålla händerna för öronen och tänka nej,nej,nej, fråga inte mig , jag vill inte, kan inte, orkar inte.
Det har lett till att jag nu får ersättning för 10% arbetstid för en yrkesförening där jag gör diverse administrativa sysslor i varierande omfattning. Gör också en del enskilda uppdrag/punktinsatser som ger ersättning. Passar barnbarn en dag i veckan och hinner ha det allmänt trevligt.
Jobbmässigt räknar ju ingen med att jag ska jobba mer än två dagar i veckan efter som jag aldrig gjort det på detta ställe. Slipper/ missar månadsmöten, vilket är både bra och dåligt, men mestadels bra. Jag kan inte “göra karriär” i företaget, men behöver å andra sidan inte bry mig så mycket känslomässigt när det hittas på dumheter, lättare att skaka av sig frustration över sådant då arbetstiden är så liten del av livet. Det är också enkelt att vara ledig en extra vecka om jag behöver, då jobbar jag i stället 3 dagar veckan före och veckan efter.
Jag har ca 10 år kvar till pensionsålder och tänker att jag aldrig haft det så bra som nu! Jag har en trevlig arbetsplats med trevliga kollegor, kan jobba med uppgifter som jag gillar, behålla och delvis utveckla ny kompetens. Samtidigt som jag nästan har tid som en pensionär. Det bästa av två världar! På hemmafronten finns tonåring samt en make som under de senaste åren blivit arbetslös, pluggat, springvickar och undrar i vilken riktning hans jobbtillvaro ska ta vägen.
Fullt medveten om att detta inte är möjligt för alla. Funkar för oss tack vare att vi inte dragit på oss stora fasta utgifter trots att inkomsterna tidigare skulle ha gett utrymme för det. Huset i stort sett betalt, men vi har inte skaffat sommarstuga, fjällstuga, husbil, båt, skoter…
Under småbarnsåren, som har varit många, har vi bägge oftast jobbat ca 80%. Då kändes det som en hygienfaktor, inte som en lyx. Jag kan uppriktigt inte förstå familjer som inte går ner i arbetstid under småbarnsåren om de på något sätt har möjlighet ekonomiskt. Och jag tror att betydligt fler skulle ha råd, det handlar om prioriteringar och planering.
3 gillningar