Hej alla härliga medmänniskor, jag har ett lustigt problem.
Jag har under en längre tid sparat ihop en rejäl slant som just nu ligger på ett ISK-Konto i breda indexfonder, problemet i sig är inte själv sparandet, eller vad för typ av innehav jag har, utan det faktum att jag blir mer och mer orolig över att förlora allting, exempelvis av någon lustig anledning så lägger Avanza ner och mina “pengar” försvinner som om de gått upp i rök eller något annat helt orimligt förlopp.
Jag tror problemet bottnar i att jag tappat tron på ekonomin i sin helhet, det att pengar bara är en siffra på någon dator någonstans och eftersom jag själv jobbar som IT-Konsult så ser jag dagligen hur sköra våra IT-systemet de facto är (utan att gå in på det). Vad är det som egentligen hindrar “någon” från att nollställa folks pengar och att det omöjligen går att återställa?
Analogi:
När jag och sambon tidigare bodde i hus och varje gång vi åkte på semester så blev jag nojig över att någon skulle notera den oklippta gräsmattan och bryta sig in i huset för att sno ens “värdesaker”. I en lägenhet finns inte samma oro, jag har inte längre dyra verktyg och annat som jag inte är beredd att förlora. Likaså när jag levde bilfritt, det var så befriande att inte behöva bry sig om vart man parkerat bilen, om man betalat för sig på alla dess olika vis osv.
Det är också det som gjort att min oro förflyttat sig till sparkontot nu när andra orosmoln skingrats.
Sjukt nog så skulle nog denna oro försvinna om jag hade mindre pengar, lägre fallhöjd så att säga. Är jag ensam om att känna såhär eller behöver jag gå i terapi?
“Freedom is another word for nothing left to loose” sjöng Janis Joplin för länge sedan.
Nej, du är inte ensam. Redan ordet “fallhöjd” ger ju en slags svindel. Men alla känner inte av svindeln/oron lika starkt. Att lära sig lite strategier för att hantera överdriven oro är nog inte fel.
Det är väl detta som vi dödliga inte förstår när vi ifrågasätter alla dessa konstiga investeringar de ultra-rika gör.
“Varför sätter man inte allt bara i lite fonder och sparkonton och lever livet?”
Desto mer du har, desto skörare blir allt och du söker dig till sätt att försäkra dig från kollaps. Minska fallhöjden. Konst, guld, smycken, hus, lyxlägenheter, bondgårdar, skog, pokemonkort, hedgefonder - ja vad det nu kan vara. Faller det ena finns det andra kvar.
När summan börjar bli stor och allt bara ligger i en godtycklig bank så känns det mer och mer bräckligt.
Om man har 300k i ett ISK och förlorar allt, ja det suger ordentligt, men ditt humankapital är oftast betydligt större än det. Har du 25 MSEK så börjar ditt humankapital blekna i jämförelse så förlusten blir mycket mer dramatisk.
Vid oro, rädslor och fobier har man ett val: undvika triggern eller försöka jobba bort den. Båda kan vara rimliga val beroende på situation och individ.
Trivs du i lägenhet och tyckte husägandet var jobbigt på andra sätt, måste du ju inte öva dig på att lämna gräsmattor oklippta.
Men i detta fall känns det inte som en rimlig eller hållbar strategi på sikt att undvika att spara undan pengar för att slippa risken att de försvinner.
Sprid risken. Jag tycker att det är vettigt och sunt att sprida ut sina tillgångar ifall en bank skulle råka ut för ett stort haveri. Några ISK:n hos olika banker samt sparkapital på konto med insättningsgaranti. Då sover i alla fall jag bättre om natten. Helst också olika inloggningslösningar så inte allt står och faller med BankID.
Du är inte unik och detta är ju varför man t ex inte kan lita på vad Buffett gör, eftersom han har så extrem fallhöjd och samtidigt varför man inte kan lite på en 23-åring som ger aktietips om raketer när summorna oftast är mycket lägre än de vill ge sken av.
Har man lön mäter man ofta förlusterna i månadssparande eller lön efter skatt. Jag tycker att gränsen gick där någonstans för min del. En dag då en lön “försvann” eller “tillkom” var ett börsdag med stor svängning, i mitt eget lilla universum. Att “förlora” vad det tar en månad att ta igen svider. Jag tolkar det som att du nått en liknande gräns.
Hur man löser “problemet” vet jag inte. Mitt råd blir att göra något annat och inte hänga upp sig i onödan på beloppen.
Man ska inte leka hobbypsykolog på nätet har jag hört men…
Jag skulle inte tro att du har problem som måste behandlas. Däremot, som sagts tidigare, så är diversifiering en bra metod för att minska den faktiska risken att det försvinner för mycket på en gång. Att det försvinner lite då och då tillhör ju spelet så det är inte så mycket att göra åt. Likaså att summorna som “försvinner” när börsen går ner blir större och större i takt med att portföljen ökar i värde.
Det är lustigt hur vi människor fungerar egentligen, när vi levde som jägar-samlare så hade vi i princip bara de mest rudimentära ägodelarna och enbart så mycket som vi orkade bära med oss, allt annat var överflöd.
När jag var yngre så var jag ute och backpackade under en längre tid, då var jag helt fri från oro, allt jag ägde fanns i mina två ryggsäckar, det är den känslan jag kan sakna.
Det finns dock någon sorts trygghet i att vi kan leva på ganska så litet pengar under en väldigt lång tid, vi är inte FIRE ännu, men som andra skrivit senare i tråden så vore det nog kanske bättre att sprida riskerna lite mer och inte bara i ISK och i boendet som vi har det just nu.
Den där oron känner jag igen från då jag var yngre och var inne och tittade på innehavet vareviga dag och köpte aktier och höll på, gjorde en tidig nitlott där jag förlorade halva kapitalet över en natt, vilket tack och lov inte var så mycket då (cirka 10k enbart). Sedan dess har jag inte rört en enskilt aktie, vilket förstås har sina för och nackdelar.
Ja helt klart skulle ytterligare spridning minska oroskänslan. Vill dock påpeka här i tråden att detta inte är något jag går runt och är paranoid över dagligen, utan det slår mig bara då och då.
Svängningarna på börsen har jag slutat bry mig om, tack och lov. Det är som det är, även om värdet skulle halveras över en natt så ligger jag många många procent över vad jag skulle ha i tillgångar om jag bara låtit det ligga och ruttna på sparkontot.
Hmm, du har en poäng att det bara kommer byta skepnad. Förvisso är jag mycket hellre i den här sitsen att ha lite hull att ta ifrån istället för att gå runt och behöva jaga konstant.
Du ska inte vara lycklig, din hjärna vill bara fortplanta sig och överleva en dag till. Vissa av oss är mer lagda åt det neurotiska hållet.
Tänk om någon bryter sig in och stjäl alla era saker. Ja, då är det så. I värsta fall får du ersätta grejorna du köpt, men då är det så. Börsen kraschar -50%, ja då är det så. Banksystemet kollapsar? Ja, då är det så. Då får du spara mer men livet går vidare.
Det är sällan de som oroar sig som behöver göra det.
Jag vet inte om det var en retorisk fråga bara, men dina pengar är ju inte bara en siffra i en enstaka databas. Det dubbellagras i flera system, det finns spår av pengarna i backuper, och allt dubbelbokförs vilket betyder att för att pengar ska försvinna så måste också samma mängd pengar dyka upp någon annanstans. Annars balanserar inte bokföringen och det tänder massor av varningslampor vilket triggar igång felsökning.
Dina pengar existerar alltså inte bara för att ett fält i en databas har ett värde, utan för att pengarnas ursprung går att spåra över massor av sammankopplade system.
Exakt, se det här som förenklingar och halvsanningar. “BS”, men…
Att oron finns kvar oavsett situation och objektiv trygghet tyder väl på någon underliggande faktor? Det får mig att tänka på biologi. Att känslan är biologiskt orsakad men “hängs upp” på olika fenomen för stunden.
En biologisk lösning är djupandning. Lugnar nervsystemet. Det blir motsatsen till att både drunkna och att ha andan i halsen.
Sedan ska både träning, värme och kyla reglera nervsystemet så man blir mer närvarande. Jag tycker både kallbad, löpning och bastu kan “rensa” oro väldigt effektivt. Jag kan känna mig lugnare i timmar eller ibland dagar efteråt.
Till viss del tror jag man kan ha en medfödd sårbarhet för oro. Man är mer neurotisk än andra iom att personlighet ärvs, men det finns ju sätt att hantera det.
Ändå oroade man väl sig? Jag hörde någon hävda att kortisol skapar stress och oro på morgonen för att man ska upp och komma igång. Eller det kan få den effekten.
Kosten påverkar hormoner och hormoner (som kortisol) oro. “Hunger” är inte en sak för mig, utan kan kännas som alltifrån orkeslöshet, sötsug, “vanlig” hunger dvs att magen känns tom, men också att världen känns mörkare, tyngre och mer frustrerande (ffa tidiga morgnar).
Tydligen handlar det inte bara om kalorier utan mättnadsindex, fett, fibrer och protein som tar längre tid att smälta. Man får en långvarig mättnadskänsla och jämnare energinivå. Prova. Finns massa feta, proteinrika saker att trycka i sig vid behov utöver en uppgraderad baskost.
För min del kan jag se (utifrån dagboksanteckningar) att jag påverkades mer av svängningar när jag hade några hundra tusen i portföljen än nu när jag har några miljoner.
Där och då påverkades jag ganska mycket av att jag kunde tappa tiotusentals kronor på en dålig börsdag. Och jag tänkte att “detta kan ju bara bli värre ju mer jag har, hur ska det kännas när jag kan tappa hundratusentals kronor på en dag!?”
Men nu när jag är där känns det inte särskilt jobbigt alls. Kanske har jag avtrubbats, eller så är det helt enkelt för att mitt dagliga liv påverkas så lite av om börsen så skulle gå ner 50 %.
Det är nog din syn på börsen mer än något annat. Dippar det tio-hundratusentals sek nu så har du kanske en tillit och tro på att börsen så småningom bara fortsätter klättra, given tillräcklig horisont.
