Om det var mer än 1-2M extra utöver sparande är det än mindre applicerbart på andra.
Det du säger är ungefär som att jag skulle säga:
”Alla kan gå FIRE efter 10 år. Starta bara ett företag där du kan ta ut en lön på 100k+ per månad och sälj det när du vill sluta. Superenkelt.”
Rent värderingsmässigt anser jag att det är fel att låta sina barn leva med en superlåg levnadsstandard bara för att pappa och mamma ska kunna bli FIRE. Jag anser att man är skyldig sina barn en livsstil som är hyfsat jämförbar med deras kompisar. Att tex förvägra dem mobiler och datorer och wifi mm för att spara pengar är inte lämpligt av flera skäl.
Men har man inga barn kan man förstås leva med så låg standard som man kan hantera, om man känner för det.
Dessa halmstrån.
Att vägra mobiler är ingen kostnadsfråga.
Våra barn lever i större överflöde än alla andra barn i byn vi bor i.
Inga andra har nya skor varannan dag. Ingen annan har 20-30 jackor var, ingen annan har 3 cyklar var, ingen annan har två studsmattor osv osv osv.
Saker gör inte heller barn lyckligare. Där är tid tillsammans med sina föräldrar mycket viktigare.
Jag fick för övrigt 2 flyttlådor barnskor igår!
Jag har ingen aning om hur din familj har det. Jag svarade på inlägget som handlade om hur mycket man kan spara om man lever på existensminimum. Tycker inte att FIRE är rätt skäl för att utsätta barn för det.
…som påverkas av just det jag skriver.
Ja, exakt. Just det kategoriska har jag väldigt svårt för i en diskussionsöppning. Inte olikt din inledning här heller f ö. Testa ett frågetecken för att öppna för andra tankar. Det är bara ett förslag. 
Tack för ett konstruktivt och bra inlägg i en tråd som spårat ur likt godstrafiken i Ångermanland.
Jag gillar FIRE-tankarna i allmänhet och läser man en del av det material som gav upphov till rörelsen så handlar det ju oftare om folk i bolagsamerika som fått nog av hamsterhjulet, inte om 20-åringar som drömmer om frihet efter en kort men effektiv karriär och/eller sparkarriär.
Flera har skrivit att “livet händer” och det brukar jag också säga. För egen del upptäckte jag FIRE-rörelsen efter att jag upptäckte att det skulle gå att sluta jobba tidigare än vid förväntade pensionsåldern, utifrån hur jag levde mitt liv och vilka värderingar jag hade.
Trots att jag tycker de aggressiva inläggen och konfrontativa stilen från Poulseng inte lyfter nivån i tråden, så kan jag ändå ge honom det som han varit tydlig med: Man kan leva gott på mindre, men att det krävs annan typ av kreativitet i livet utanför att förlita sig på pengamaskinen.
Det finns tusen olika vägar till FIRE. Det enda vi kan enas om (tror jag) är att man måste välja sin egen, oavsett om det handlar om sidosysslor man gillar, extrem sparkvot, bolagsförsäljning, arv, självhushållning, risktagande kring investeringar eller vad det nu än är.
Den rena och tydliga definitionen som jag ser FIRE är att man är oberoende av inkomst och behöver inte jobba alls, samt har valt att lämna den av samhället förväntade sysselsättningsgraden (lite lagom akademiskt uttryckt).
Väl formulerat! 
Skrattade gott när jag läste att det tydligen kan vara FIRE att leva på statliga bidrag.. man lär sig nåt nytt varje dag 
Jag måste bara tipsa om att man kan dölja inlägg från användare om man vill. Jag gjorde det för ett tag sedan. Pulsen är lägre och trådarna läsbara 
Kan du verkligen kalla dig FIRE om du är så aktiv som du varit på forumet?
Knappt, Föräldra-FIRE missionär är min nuvarande titel.
Kan du verkligen kalla dig för förälder när du sitter på forumet så mycket som du gör?
Tack @anon14656180 för ett tänkvärt inlägg. Du sätter fingret på något viktigt, att livet pågår här och nu och inte i framtiden.
Jag klev av yrkeslivet vid 45, utan att veta att jag var på väg mot en FIRE. Kände inte ens till begreppet. I efterhand kan jag se att flera val och livserfarenheter möjliggjorde den här vägen. Men det fanns ingen medveten strategi från min sida, och hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle hoppa av yrkeslivet hade jag inte trott den personen.
Jag flyttade hemifrån tidigt (gymnasiet) och fick barn tidigt, med en partner som både innan och efter separationen gjorde sitt bästa för att göra slut på både sina egna och mina pengar. Kan ärligt säga att åren mellan 16-28 var helt ekonomiskt vidriga. Jag fick vända på exakt varenda krona och trots det slutade varje månad med att jag bokstavligen räknade matvarorna i varukorgen för att vara säker på att transaktionen skulle gå igenom framme vid kassan.
Jobbade hårt för att ta mig ur situationen och avancerade till en chefstjänst i ganska unga år. Skräcken för att stå utan pengar gjorde att jag sparade så mycket det bara gick, mest på sparkonto med dålig ränta samt, något senare, i några halv- och heldyra fonder.
Grunden till mitt kapital lades här, mellan 27-30 års ålder. Men det hade jag ingen aning om då. Skrapade ihop en liten buffert och min hyresrätt omvandlades till bostadsrätt. Men den stora vinsten för ekonomin var min totala avsaknad av livstilsinflation. Lönen höjdes, men jag åt fortfarande linsgryta - kort uttryckt. Inte som en del av en sparstrategi utan av rädsla.
Hoppa 10 år fram och jag har då hunnit träffa min man, vi har skaffat ytterligare barn och köpt första villan. Jag har vid det här laget ”lärt mig att konsumera” - dock inte i närheten av vad som anses normalt bland andra i samma löneläge tror jag. Vi sparar hela ena lönen, köper bil och all hantverkarhjälp vi tar in kontant. Säljer villan med rejäl vinst, köper ny villa plus sommarstuga. Återigen finansierar vi en stor kontantinsats och alla renoveringar kontant. Vi har allt som alla andra runt oss har, men den stora skillnaden är att vår konsumtion inte finansieras med lån.
Börjar drömma om exit till landet. Säljer villan i stan, återigen med vinst. Flyttar tillfälligt in i sommarstugan och upptäcker att vi nu har 3 mkr på kontot, utöver besparingar och en lägenhet vi köpt med 50% kontantinsats till äldsta barnet. Det låter - och är - väldigt privilegierat och drygt men jag kan ärligt säga att dessa pengar har kommit till mig/oss till följd av exakt noll uppoffring.
I samma veva säger jag upp mig, tänker först att jag ska köra eget och gör det på halvtid under ett år. Jag är såklart rädd att pengarna på något magiskt sätt ska ta slut så jag påbörjar projekt ”hamstring”, dvs går igenom ekonomin, täpper till hål, säljer grejer på Tradera, ser över fondvalen och inköpen. Gör mer av det som jag älskar (odla, renovera, baka…) och inser att mina hobbies är rena pengamaskinerna. Sparkvoten börjar återigen växa, men livet känns inte snålt. Börjar läsa - massor. HÄR kommer jag i kontakt med begreppet FIRE. Och inser - detta är ju för fasen vi.
Inser att jag måste landa i någon slags slutkläm. Den blir nog något i stil med att balansen mellan nu och sen måste vara rimlig. När jag levde på alldeles för lite drömde jag om att en gång i framtiden kunna betala för fönsterputs (höjden av lyx i min värld, men anser mig inte längre ha pengar till det 
). Lyckan när jag väl hade råd var helt obeskrivlig. Jag hade ALDRIG klarat att genomföra en sparplan på +20 år med ett vagt löfte om framtida, tidig pension. Hatten av för er som har den disciplinen.
Hatten av även för er som lever med knappa ekonomiska resurser. Det är ett rent helvete att spara när ingenting finns att spara av.
Bros på. Visst som min plan ser ut nu så blir det inte fire med 25 000 i månaden förän jag är 65. 55 om jag kan hålla mitt 20% snitt tills det.
Men om jag spendera alla pengarna innan pension. Sitter jag med bara garanti pension. Dvs slutspenderat vid 66 och lever kanske till 90.
Missade ditt inlägg.
Kan inte alla med lite pengar köpa ett hus och sälja det efter ett eller två år?
Kan man inte köpa en bil billigt och sälja den lite dyrare?
Varför jämföra med något som är väldigt svårt att göra? 100k lön hade jag aldrig fixat.
Och det får inga barn i Sverige heller, så väldigt märkligt argument.
Är det din uppfattning om en normal levnadsstandard för barn i Sverige?
Jag vet faktiskt inte vad du menar, ledsen.
Citera gärna så kanske jag kan följa ditt resonemang.
Det är inte en orimlig lön för en civilekonom som har driv och energi vilket du uppenbarligen har. Hade du satsat på den karriären så är jag övertygad om att du hade fått till det. Det hade inneburit mindre arbetsbelastning än att ha två heltidsjobb.
Jag ser sparandet mer som en möjlighet att kunna göra sina egna val genom livet. Att gå i pension tidigt är inget självklart mål även om det lockar ibland.
Viktigare är friheten och tryggheten i att ha en bra grund att stå på. Att kunna med gott ekonomiskt samvete kunna ta beslut som ger ökad livskvalitet. Jobba deltid, ha föräldraledigt, ta lång semester, byta jobb eller köpa de saker/tjänster som familjen behöver.
Att spara ihop det vi har idag har nästan varit utan påverkan av hur vi lever en månad. Inget onödigt snålande och nästan alltid med ett plus på lönekontot mot föregående månad.
Vi får se om 10-15 år hur det utvecklat sig då 
Jag ansåg att det skulle ta för många år att komma upp i den lön och sparkvot jag lyckades få genom ett arbetarjobb så jag valde att inte göra karriär.
Rätt eller fel får jag aldrig veta.