Som jag förstått det så betalar vi skatt på vinster som egentligen bara är en illusion skapad av inflationen. När man säljer en bostad, aktier eller andra investeringar och gör vinst, beskattas hela vinsten – även den del som bara beror på att priserna stigit i takt med inflationen. Det betyder att vi faktiskt betalar skatt på pengar som inte gett oss någon verklig köpkraft.
I praktiken kan det göra att den verkliga skatten på sparandet blir mycket högre än de 20 eller 30 procent som står på pappret, särskilt vid hög inflation. Det här är ett problem som nästan aldrig verkar diskuteras, trots att det slår mot alla som sparar långsiktigt.
Varför pratas det inte mer om att kapitalskatten i praktiken blir en skatt på inflationen? Borde vi inte kräva av politikerna att bara den verkliga vinsten beskattas? Skulle en inflationsindexerad kapitalbeskattning vara en lösning?
Gemene man är inte speciellt smart eller insatt. Ungefär som stigande bostadspriser, det gynnar (delvis pga samma effekt du tar upp) enbart personer med färre än två barn. Men folk kan inte tänka längre än ett steg.
Det är sant att kapitalskatten är nominell och alltså är en direkt skatt på inflationen.
Även momsen kan fungera som en skatt på inflationen som uppstår under värdekedjan för en vara eller tjänst.
Inflation är omfördelande, ett nollsummespel.
I en exportdriven ekonomi som Sveriges så läggs det upp så att alla viktiga maktcentra ska omfördela inflationen till sig själva.
Det är enklare med skatt på nominella vinster. Krångligt om till exempel folk med nolltäntekonton ska behöva skatta eller göra avdrag beroende på om det blev inflation eller deflation ett visst år.
Export. Inflationen innebär högre försäljningspriser mätt i kronor. Tillverkningsindustrin får alltså en ökad intäkt.
Alla arbetsgivare. Löner förhandlas innan inflation och betalas efter inflation. Lägg märke till hur ofta Svenskt Näringsliv säger att Riksbanken “måste” sänka räntan.
Facken. Löner indexjusteras inte och det finns ingen individuell valmöjlighet att ställa sig utanför ett kollektivavtal. Därför “måste” facken förhandla upp din lön och ta ut en förhandlingsavgift och fackavgift.
Hyresgästföreningen. På grund av stigande hyror (inflation) och förhandlingsmonopolet så “måste” de ta ut en årlig förhandlingsavgift.
Tillverkningsindustrin. Material och råvaror köps till gamla priserna och produkterna säljs till nya priserna.
Landägande adeln. Marken stiger i pris. Kolla en lista med riksdagsmännens namn, så ser ni att många av dem fortfarande är adel och har ärvt sina positioner från sin pappa.
Bankerna ökar sin utlåning under inflation. Det sker tidigt i processen så de kan alltså ta ut ränta på inflationen.
Du känner igen att alla dessa är olika maktspelare inom svensk politik. Svenska politikerna lever sedan på alla de ovanstående som måste på något sätt betala en andel av sina inkomster från inflationen till politikerna på olika sätt.
Hyresgästföreningen och facken fungerar ju som valarbetare och finansiärer åt ett av partien.
Företagen beskattas, även om hela deras överskott kommer från inflation.
Svenskt Näringsliv behövs som motpart för att kollektivavtalen ska vara möjliga — både arbetsgivare och arbetstagare måste klumpas ihop till kollektivavtal.
Bankerna gör grovjobbet med att skyffla ut lånen som driver på inflationen.
Därför hör du aldrig någon av dessa oroa sig så mycket över inflationen som du och jag gör.
Allt detta har fungerat relativt lika sedan Sveriges ekonomi gjordes om i grunden för ett halvsekel sedan. Valutan byttes ut från guldmyntfot, MBL infördes och Regeringsformen skrevs om.
Jag tror vi kommer fortsatt se inflation i Sverige så länge som allt annat är lika. Alla som har något att säga till om i Sverige tjänar idag på inflationen medan konsumenter och löntagare förlorar på inflationen.
Staten har ju många olika belopp som justeras med inflationen: brytpunkten, grundavdraget, osv. Inte mycket krångligare att få ett inflationsavdrag baserat på inflationsprognosen.
Ja, de justeras innan skatteåret, men all beräkning av skatten sker nominellt. Att en januarikrona var värd mer än en decemberkrona (enligt något visst inflationsmått …) är inget den som deklarerar behöver tänka på, och så vidare.
Jag slog precis upp vad regeringens prognos för inflationen under 2025 var 2024: 0,8%
Självklart med en kort slutsats att de behöver spendera mer av mina pengar.
De tjänar pengar på att ha fel, ju mer inflation desto mer skatteintäkter.
ISK-skattens schablon är det enda lilla andningshålet där skatten istället är på statslåneräntan istället för nominell utveckling. Där ger för låga styrräntor lägre skatt.
Gisar nu, men tror det som @Guldfeber menar är att: En del av arvet till barnen utgörs av nominell vinst på bostad. Har paret fler än två barn har de gjort en reaal ökning av sitt släktled, som måste dela på en nominell tillvöxt i arv. Kanske när de själva ska köpa bostad eller lösa sina bostadslån…Eller?
Det här var intressant tanke. Under den moderna tiden så har allting lagts om så att familjer som enhet med ägd bostad tjänar pengar på inflationen om de får färre barn, men förlorar pengar om de får flera barn.
Under jordbrukssamhället när barnen antingen hjälpte till på gården eller stöttade föräldrarnas pension, så var förhållandet det omnämnda.
Under samma period har barnafödandet närmat sig ett barn per familj. Kulturen anpassar sig över tid till de ekonomiska incitamenten.
Skulle det stämma hade vi sett babyboomer i exempelvis Asien där barnen är ansvariga för att ta hand om sina föräldrar ekonomiskt under deras pension. Men där är barnafödande normalt lägre än i Sverige.
Förklara barnafödande med ekonomiska incitament är svårt även om det finns forskare som hävdar att babyboomen berodde på att unga kvinnor inte hittade jobb så istället blev de hemmafruar med barn.
Nästan. Om man tänker att generation 1 består av två par med två barn och två villor på 150 kvm vardera, och generation 2 har motsvarande sammansättning och därmed bostadsbehov så borde det gå på ett ut oavsett om bostadspriserna ökar - men det gör det inte eftersom man måste betala reavinstskatt på ”vinsten”. Detta förstärks ännu mer av att man skattar även på realt stillastående bostadspriser.
Nu tror jag inte den enskilda grejer har någon avgörande betydelse, men det är ju synnerligen korkat att ha ekonomiska incitament som belönar barnlöshet eller enbart ett barn per familj om man vill upprätthålla befolkningen.
Hade ju inte varit svårare än att man bestämt ett inflationsavdrag på realiserade tillgångar varje år.
Sålt huset eller aktierna som du köpte för 20 år sedan? Då drar man av inflationsutvecklingen under samma period på avkastningen och skattar 30 % på realavkastningen.
Kommer dock aldrig bli verklighet eftersom det skulle anses både orättvist och ge mindre skatt (sett från rätt ideologisk vinkel).
Detta är största hindret. Det går inte att sparka alla kärringar med påhittade titlar och arbetsuppgifter inom offentlig sektor, utan man ställer basbehov som skola, vård etc mot skattesänkningar.
Så nästa gång ni ser någon mellanchef inom socialtjänsten eller liknande uttala sig i media - tänk på att det är du som bekostar hennes slappa leverne.
Jo, det är bara ett sätt som inflationen är praktisk för makthavarna.
Genom att inte indexera statliga utgifter urholkas dessa med inflationen varje år, så får man vips ett gäng miljarder över som kan användas till ”satsningar”, som presenteras med pompa och ståt.
Och så kan man i praktiken sänka människors löner, trots att det är fler kronor som betalas ut.
Jag ser inte behovet av inflation, förklaringarna till varför det är nödvändigt känns krystade.
Politiker i en demokrati har inget incitament att maximera befolkningens storlek, de har incitament att öka sina egna budgetar över sin mandatperiod.
Barn som skapas i år har en 30 års tidshorisont innan de börjar betala in mer skattepengar än de kostar, om någonsin. Det är mycket kortare än det demokratiska valcentrerade perspektivet.
Kvartalskapitalismens kortsynthet har sin politiska motsvarighet i mandatperiodsdemokrati: “Det jag inte rövar till mig under denna mandatperiod kan jag inte röva till mig under nästa”.
Därför kan kortsiktiga handlingar från politikerna genomföras som ökar statsskulden, ökar hushållens skuldsättning, driver på inflationen så länge det leder till ökade statliga utgifter.
Skulle nog inte hålla med om att det är slappt i offentlig sektor. Däremot håller man på med mycket onödiga hittepå för att tillfredsställa politiska våta drömmar, kunna två sina händer om det går på røven och inte minst - vinna nästa val.
Dyra onödigheter som vinstdrivande sektor vanligen aldrig skulle ge sig in i.
