Ja, en önskan att bli uppmärksammad kan förstås påverka vilka mål en person har. Men då skulle jag fortfarande säga att BMW:n köps för att uppfylla dessa mål.
Min poäng är inte att självbilden saknar betydelse, utan att den ligger ett steg tidigare i kedjan. Den påverkar vad personen eftersträvar och värderar. Själva köpet blir sedan ett rationellt och välgrundat försök att nå dit, utan att betala överpris.
Att personen inte själv kan formulera alla sina drivkrafter förändrar inte riktigt den modellen.
Jag är nog en varg i fårakläder, eller kanske en kung i tiggarkläder!
Jag har inga problem att gå i onödigt slitna skor eller kläder även om de som inte känner mig kan tro att jag är en fattig lodis, bryr mig inte om såna saker. Går gärna i en väl sliten jeansjacka men skulle aldrig köpa en “för-sliten” jacka för att vara inne.
Har heller inga problem att köpa Guldkällan öl trots att den är billig och absolut ingen finöl. Den är tillräcklig för mig, kall en varm sommardag. Bryr mig inte om någon tänker att jag är en snål fattiglapp som köper den ölen.
Egentligen är jag en person som helst klär upp mig, bor på lyxhotell, dricker dyr Champagne etc. men det är inte min identitet.
Jag tycker att det är okej om andra tror att jag är fattig så länge jag vet att det inte är så. De som känner mig vet att jag inte går i slitna skor pga brist på pengar utan för att det inte är viktigt för mig och att jag hellre lägger pengar på viktigare saker.
OK, jag tror att jag förstår hur du menar med signalering. Och om någon uttryckligen köper en BMW för dess status, har vi förstås fått veta något om vad personen ville komma åt just vid köptillfället.
Men någon köper en BMW för körkänslan, någon annan för att en person de såg upp till hade en, en tredje för att det var ett rimligt tjänstebilsval…
Risken finns här att “signalering” eller “identitet” mest blir ett sätt att beskriva konsumtion som betraktaren själv inte respekterar.
För mig känns kopplingen väldigt stor. Jag är tjej och adlig. När jag blev miljonär för 4 år sedan fick pengar av pappa när jag fyllde 30 kände jag att jag som adlig millionär (för mig själv och andra) har en viss status att leva upp till (även om min familj skulle skämmas att ha märkeskläder mm är bara nyrikt och motsats till adelns sätt att synas typ.)
Jag började köpa märkeskläder som Dolce & Gabbana och Burrberry och väskor Chanel och Louis Vuitton (inte varit intresserad av det tidigare. Till att ha en vigselring för 30:000 för att jag inte vill ha något billigt (min men betalade halva och ville intr ha dyrare annars hade jag tagit en dyrare ring).
Detta grundar sig i en uppväxt som är enligt min mening grundad i utseendefixering (att vara smal) och eller vältränad helst båda. Och framgångsrika vilket min pappa och mina bröder är med 80-100:000 i lön typ. Jag som utbildningsadministratör kommer aldrig i närheten av de lönerna.
Jag blev sjuk i för tidigt klimakterie i mitten av 20 års ålder tror jag vilket gjorde att jag gick upp mycket i vikt och fick i diabetes typ 2. Detta har varit jobbigt för min självkänsla då att vara smal var det enda jag hade i min ungdom då jag inte var vältränad och sen förlorade jag det. Hade även anorexi i ungdomen ett tag. När jag blev sjuk var det bara pengar och yta kvar. Jag får mediciner som hjälper mig och jag har gått ner mycket i vikt tack vare det.
Jag har 1,9 miljoner på Lysa idag passerade det nyligen. Känner mig delad, är stolt och det gör mig glad den där ytan och den delen. Samtidigt som jag skäms över det.
Ska försöka att inte återupprepa det kloka som redan sagts.
Problemet jag tror folk gör när de går all-in på 1 sak för att medvetet försöka skicka signaler - tex en bil eller en dyr väska - är att det inte går ihop med resten.
BMW för mig är ett minne av småpojkar som racear på kvällen, runt runt runt. Sen går de hem till mamma. Det signalerar inte sexig man direkt. Men jag skulle inte ha något emot någon som kör BMW på ett normalt sätt, eller förutsätta någonting om dess personlighet, det är ju en vanlig bil trots allt.
En skitbil med blingbling-fälgar är då värre.
Att ha en Louis Vuitton på axeln men gå i en billig jacka är lite likadant.
Jag försöker att inte påverkas av vad andra ska tycka och tänka. Jag har till exempel billiga praktiska bilar men jag ska inte sticka under stol med att det kan kännas lite märkligt när jag promenerar bland grannkåkarna och ser deras bilar (typ 90% har BMW X5 och uppåt, ända upp till Lamborghini, Ferrari och RR Cullinan) samtidigt som jag själv kör en 8 år gammal Hyundai.
Däremot ser jag numera till att handla kvalitetsgrejer. Brukar köpa de dyraste altenativen istället för de billigaste nuförtiden.
I den mån jag försöker signalera något med min konsumtion så är nog signalen “normal” eller “vanlig”. En vanlig bil, vanliga kläder som är hela och rena utan konstig design och med neutrala färger osv. Vanlighet är oftast väldigt prisvärt då det är inriktat mot en bred marknad, och om man dessutom väger in att man slipper få blickar på sig och bli tisslad och tasslad om osv så är det verkligen svårslaget.
Detta är väl ganska mycket en klassfråga. I vissa kretsar handlar konsumtion och identitet mer om vad man INTE köper och vad man aldrig någonsin skulle hitta i deras hem. Oftast typiska svenssonprodukter.
Jag upplever att det är intressant när något skaver mot identiteten och känns obekvämt. Både när det känns för skrytigt eller för sunkigt.
Jag har en enda IKEA-möbel och det är TV-bänken. Jag tror inte en enda person som varit hemma hos mig inte kommenterat på att den är så himla snygg och frågat vilket märke det är.
Så jag får anta att förutsättningen är att det måste vara något dyrt eftersom allt annat är det hemma hos mig. Det är en Bestå, så alla borde egentligen känna igen den. Den har dock inga ben/fötter, vilka brukar skvallra om dålig kvalité när de är från IKEA.
Om det inte är så att allt annat i ditt hem visserligen är dyrt, men också ohemult fult? Så i desperation vänder sig gästen mot TV-bänken som är helt alldaglig men i kontrast mot alla andra gräsliga möbler framstår som ett designunderverk?
Jag hade en vän som hade en massa konsumtionsprinciper. Bland annat vägrade han att tillåta ketchup i sitt hem. Mat och matlagning är ju för övrigt ofta ett område där snobbismen kan lysa igenom.
I vissa sammanhang är det viktigare med en väl kurerad bokhylla snarare än lyxprylar. Att ha billiga prylar (främst second hand) på områden som ”inte är viktiga” är ju också ett sätt att markera status.
Haha nej, det var kanske otydligt då, folk ger komplimanger för andra saker hemma hos mig också.
Men ingen frågar om mina Kartell-lampor tex, det vet folk vad det är för något, då kommenterar de mer att det är coolt att jag har flera stycken i olika färger tex.
Antar att Kartell är sådär lagom att alla känner till det men ändå tycker det är dyrt. Man kan ju köpa en Mio-kopia för någon hundring.
Skulle säga att gränsen går vid aktivt principiellt avstånd vid sånt man uppfattar som svennebananigt (tex ketchup) snarare än att man bara inte har vissa grejer.
Nej. Det är när människor öppet deklarerar att de vägrar ha ketchup, eller TV, eller vad som helst som det blir till en identitetsmarkör. Annars är det såklart inget man tänker på.
Jag tycker som sagt att det man markerar att man tar avstånd från säger lika mycket om identiteten som det man väljer att ha.
Det tror jag inte. Jag visste då inte vad det var och kände inte heller igen de lamporna när jag nu bildgooglade. När jag tänker efter tror jag inte att jag kände till namnet på något lampvarumärke förrän nu när jag lärde mig att det finns ett som heter Kartell.
