Jag skäms lite över konsumtion. Får sekundärskam när andra konsumerar. Har mest arvegods och gåvor, samt åtebruk, upphittade saker och hembyggda prylar.
Minns inte på rak arm varför konsumtion är så “fel” för mig. Det är väl ett slags mönster, antaganden och generaliseringar, typ såhär:
Lidande och ofrihet är dåligt
Fattigdom är lidande och ofrihet
Högre utgifter än inkomster leder till fattigdom
Utgifter är dåligt, inkomster bra
Konsumtion är onödiga utgifter
Status- och identitetskonsumtion är extra onödiga utgifter
Tror inte det är så konstigt att jag snappat upp mönstret. Jag har läst att hela kontinenten revolterade mot onödig statuskonsumtion på olika sätt i början av förra seklet. Man var riktigt less på att offra allt man älskade för att slita ont så någon korrupt, maktfullkomlig jävel skulle visa sig bättre än alla andra på deras bekostnad.
Det brukar väl sammanfattas som jante, men jag associerar det mer med bondförnuft vs lyxfällanbetéende.
Risken är kanske att övergeneralisera, så resultatet som helhet blir sämre och dyrare (i tid, energi, relationer och mående) för att man går för långt i att avstå konsumtion. Ibland är det bättre att konsumera, även på “onödiga” statusdrivna inköp.
Åh! Älskar också återbruk och upphittade grejer. Ser ofta nya användningsområden och lider i själen på återvinningen, vid åsynen av allt material man hade kunnat göra något nytt av, istället för att elda upp. Älskar färg och form och gedigna material och den typen av möbler är ofta ruskigt dyra eller gamla.
För mig är stor konsumtion mer förknippad med ångest för miljöpåverkan och när det känns “icke genuint”. När folk betalar tusenlappar mer för märket än för en viss funktion eller estetik. Det känns onödigt. Inreder själv mest med loppis, arvegods, återbruk och reafynd. En salig blandning av allehanda vackra ting. Det är jag och inte Mio eller Ikea som bor här. Inte Myrorna heller (nästan iaf!)
Nån mer än jag som älskar att fynda i soprum och på gamla vindar?
Jag tror att alla till viss del handlar med identitet och signaleringsavsikter. Även de som inte vill erkänna det. För att va obrydd över andras åsikt är en del av deras identitet.
Jag har själv varit sån. Klädsel borde inte spela någon roll. Osv. Sen kom jag på att vi inte bor o bordevärlden utan I verkligheten. Och här spelar det roll. Och som någon skrev här tidigare: att vad jag vill ge sken av och vad andra ser och tolkar in är inte samma sak.
Och jag förstod att vad andra tolkar in har stor inverkan på hur jag bli bemött, hur min åsikt blir mottagen, vilka potentiella partners som blir intresserade osv. Kort sagt hur bra mitt liv blir.
Med medvetenhet om det har jag kommit fram till att om folk ändå ska skapa sig en påhittad bild av mig utifrån mina köp kan jag ju försöka se till att de som kan påverka mitt liv får en positiv bild utifrån sin tolkning.
Jag väljer absolut den livsstil jag själv vill ha. Men inser att den blir lättare om jag låter andras åsikt influera hur jag klär den.
Alla var en överdrift då, många. Inte minst för att de kopierats av många möbelbutiker och under en period fanns i mångas hem. Kopiorna då.
Vilket antagligen leder till att dessa människor då tänker på originalet som något dyrt. Sen är det ju inte hundratusentals-dyrt direkt, men såklart kostar de mer än kopiorna.
Jag förstår, så det är inte konsumerade i sak, utan hur man mer muntligt förhåller sig till det man konsumerar eller inte konsumerar?
Att säga usch jag skulle aldrig kunna köpa ketchup säger något om personen, men att sakna ketchup betyder inget, eller i alla fall betydligt mindre.
Jag håller med. Samma som mitt BMW-exempel ovan. Att glassa runt runt runt eller tokgasa trots att det är en 50-väg, kontra att bara använda det som ett transportmedel.
Min har ben och jag får inga komplimanger men jag blev lite sugen på att ta bort dem nu. Ärvde den hop med tvn ifrån farfar när han gick bort och det har hängt med ifrån min första lägenhet genom alla boenden fram till huset.
Jag undviker nog fler saker “pga min identitet” än vad jag köper pga densamma.
Generellt är min identitet litegrann att Inte följa trender eller köpa saker som är “starkt förknippade med x” vare sig det gäller prylar, mat eller kläder. Det känns så… typ, fegt, personlighetslöst, platt? Är nog lite rädd att folk ska tycka att jag är en “sån som följer, och inte vet vad han själv vill ha” - och jag dömer nog andra ungefär lika hårt. Toxic trait?
Jag är helt med på att man inte vill följa trender för följandets skull. Men om det som man genuint gillar råkar bli trendigt så är det bara kul.
Men argumentet att det upplevs som fegt och personlighetslöst att följa trender blir ju bara sant om man gör något mer vågat och personligt själv. Om man själv blir grått osynlig för att inte riskera att följa trenden är man ju ännu fegare själv.
Jag undviker nog framförallt vissa märken som har kultliknande kundgrupper, så som Apple. En kult som jag inte vill identifieras med. Jag har exempelvis alltid en nyare oanvänd modell av iPhone liggandes i byrålådan, eftersom är den telefonen jobbet tycker jag ska ha.
Kan lugnt säga att jag har inte en blekaste aning om vad en Kartellampa är för något. Kan inte bry mig mindre om sånt. Fick googla. Konstaterar att det funnits en här i hemmet i 15 år.
Ja, det är min fru som bidragit med allt sådant. Hon haft en jäkla näsa för att samla på sig en massa “coola” saker genom åren. Men det begriper ju inte jag någonting av. Eller egentligen bryr mig om. Inte mer än att det är hennes intresse för design, vilket fascinerar mig. Men jag har säkert inte ens koll på 10% av vad som finns här hemma.
(För övrigt älskar hon också Ikea.)
EDIT: Usch, nu låter det som att vi bor i någon steril designerlåda, men det kan inte vara mer fel. Bara att det finns en del grejer bland all Ikea som - tydligen - inte hamnat där av en slump.
Jag gjorde samma sak först, sen insåg jag att iPhone är populära av en anledning. De är bra, dyra och bra. Och när min arbetsgivare nu har betalat behöver ju jag egentligen inte bry mig om ifall de är oskäligt dyra eller inte, bara om de är bra.
