Jag har nyligen köpt en bostad som jag och min partner planerar att flytta in i.
Min partner studerar och kommer göra det några år framöver, vilket innebär att jag står ensam på bolånet. Min partner vill gärna äga 50 % av bostaden, men eftersom vårt förhållande är relativt nytt och min partners ekonomi är begränsad, vill jag initialt vara försiktig med samägande.
Samtidigt vill jag inte att min partner ska känna sig som en hyresgäst, utan att vi hittar en överenskommelse som känns rättvis och ger möjlighet till 50/50 ägande i framtiden.
Mitt föreslagna upplägg är:
Jag äger 100 % av bostaden och står ensam på lånet.
Vi upprättar ett avtal som ger min partner rätt att köpa in sig i bostaden i framtiden, när hen har en tillsvidareanställning och banken godkänner hen som delägare på 50 % av lånet.
Min partner betalar hälften av handpenningen redan nu och vi upprättar ett skuldebrev för detta.
Under perioden som jag ensam står på lånet:
Jag betalar amorteringarna.
Min partner betalar 50 % av räntekostnaden multiplicerat med 0,7 (för att justera för skatteavdrag).
Övriga löpande boendekostnader delas lika.
Eventuella renoveringar bekostas av mig.
När min partner kan stå på lånet och köper in sig, betalar hen mig hälften av det jag har amorterat fram till dess, så att vi totalt sett har bidragit lika mycket.
Om förhållandet skulle upphöra innan min partner köpt in sig, betalar jag tillbaka handpenningen, justerat för inflation.
Vi kommer upprätta ett samboavtal för att undanta bostaden från sambolagens regler.
Är detta ett rimligt och rättvist upplägg? Finns alternativa lösningar som är bättre för vår situation?
Låter väldigt genomtänkt. Jag kan dock inte låta bli att tänka att det blir onödigt krångligt, särskilt om ni skulle separera och sambon har betalat både handpenning och amorteringar och bostadens värde förändrats.
Jag skulle rösta för att du äger hela lägenheten och sambon betalar skälig hyra för de löpande kostnaderna. Samboavtal förstås. Så småningom när förhållandet är mer etablerat och studierna färdiga är det inget som hindrar att man ändrar på upplägget och sambon går in som 50% ägare.
Amorteringarna kommer jag att betala på egen hand; separerar vi får min partner bara tillbaka sin handpenning.
Mitt resonemang är att det är bättre att min partner betalar halva handpenningen nu, och att vi sluter ett avtal om att hen får köpa in sig på lika villkor senare.
Jag hoppas att upplägget blir ett incitament för att känna sig delaktig i bostaden och exempelvis motivera att tapetsera och göra det fint tillsammans.
Skulle hen istället köpa in sig till marknadspris senare, blir kostnaden troligtvis mycket högre för hen, eftersom jag köpt bostaden väldigt billigt (även sett till nuvarande marknad).
Går vi däremot isär innan samägande, så slipper vi bodelning och allt juridiskt krångel, och min partner får helt enkelt tillbaka sina pengar.
Låter som ett rimligt upplägg. I allt väsentligt ställer du ut en köpoption på nuvarande pris till din sambo, i utbyte mot en insats i handpenningen idag, en insats som går tillbaka om optionen inte nyttjas.
Det enda jag skulle fundera på är vilken sorts spänningar som kan uppkomma i framtiden om priset förändras drastiskt. Jag antar givet upplägget att du har förlikat dig med tanken på att bjuda på vinsten om bostaden drar iväg i värde. Men anta istället att den sjunker under nivån för lånet - kommer din sambo vilja köpa in sig då? Om inte, ska du axla amorteringsbördan själv i all evinnerlighet?
I ett nytt förhållande skulle jag nog vänta med att sätta upp intrikata avtal. Massa människor bor som hyresgäster hos sina respektive ett tag.
Sträva efter att du och sambon äger, lånar och betalar 50% var redan från start. Om det inte är möjligt för hen att bära dessa löpande kostnader så kan du väl ta en något större andel av kostnaderna under studietiden.
Om det är helt omöjligt för din sambo att stå med som ägare och låna sin del tycker jag att du bör låta sambon betala hyra till dig i stället för att krångla med avtal om att hen ska få köpa in sig i framtiden genom att delvis förskottsbetala nu. Att betala hyra till sin sambo kanske är negativt laddat för vissa men det är enkelt och rent i de fall där ena partnern helt enkelt inte kvalificerar för att äga sitt eget boende.
Och glöm för allt i världen inte bort att skriva avtal för att undanta sambolagen om ni inte kan äga och betala ungefär 50/50 redan från början.
Min partner skulle nog kunna bära hälften av de löpande kostnaderna under studietiden, men kan inte stå med på halva lånet. Hen skulle ha svårt att dela på eventuella renoveringskostnader.
Vad som känns krångligt vid 50/50 ägande från start, är att vid tidig separation skulle jag behöva köpa ut hen till marknadspris (vilket skulle kosta mig betydligt mer än inköpspris), alternativt att vi säljer och delar vinsten då.
Men detta eller att hyra ut till min sambo tills hen kan köpa in sig i framtiden, kanske är de två enklaste alternativen.
Motivet för min partner till 50/50 ägande är att inte känna sig som en inneboende, utan att det är jämställt vilket jag ju kan förstå. Sen fyndade jag i princip huset, och skulle redan nu kunna sälja med vinst vilket ju också skapar ett ekonomiskt motiv.
Att äga gör det ju också roligare att ‘investera’ i fastigheten tillsammans genom ommålning och sådant.
Jag med. Samtidigt är det en gissning/farhåga. Jag hade föreslagit att vi testar ngt enklare upplägg första halvåret med premissen att om hen därefter ser att farhågan besannats så kickar vi igång delägande först då. Det är möjligt att personen då tycker det är överflödigt.
Med hjälp av era resonemang samt råd från banken, har jag beslutat att äga lägenheten själv till en början.
Min partner får en mycket låg månadskostnad iom. att jag tar både ränta och amortering och vi kommer alltid kunna dela upp ägande och lån längre fram, om allt känns rätt.
Varför ska hon inte betala halva räntan? Den går ju inte till dig. Räntan kan ju sägas vara en slags hyra till banken, även om du står som ägare på papperet.
Jag tycker att ni ska dela på både månadskostnad och ränta. Det är kostnaden för att bo där. Amortering tar du själv då det är en betalning till dig själv. Ju mer du amorterar, desto bättre blir det dessutom för er båda, då räntan med tiden sjunker.
Renovering är känsligare. Bor hon kvar tillräckligt länge får ju även hon njuta av ett vackrare och mer praktiskt hem, om det handlar om ytskikt och vitvaror etc. Skulle hon flytta efter kort period kanske du kan vara hygglig och ersätta henne lite.
Om en partner ska betala del av räntan är en bra fråga!
En kan argumentera att ränta är förutsättning för att kunna bo där, alltså en boendekostnad. Alternativet är att se ränta är en kostnad som enbart berör låntagaren i och med att den äger bostaden.
Hälften av övriga boendekostnader skulle bli runt 2k (utan del av ränta inräknat). Det är liten summa för boende med tanke med tanke på läget, även för en student.
Med halva räntan (50% x 0,7) så är det också studentvänlig kostnad, men skulle räntan däremot gå upp mycket så hade jag nog inte varit bekväm i att låta min partner ta hälften.
Kanske är det bäst att bestämma en fast kostnad baserat på en ränta under normala förhållanden?
Mitt mål är i alla fall att hitta ett rättvist upplägg som är win-win och jag tar gärna emot tips.
Å ena sidan är räntan en löpande kostnad som är en förutsättning för att bo i lägenheten.
Å andra sidan är kostnaden förknippad med DIN investering, och det är pengar som du sannolikt kommer få igen tack vare inflation.
Jag har både bott i en lägenhet som min sambo ägt, och med en sambo i en lägenhet som jag själv ägt. I bägge fallen betalade den ”inneboende” halva avgiften och en tredjedel av räntan (alltså halva efter avdrag), vilket alltid har fungerat bra för mig.
(Min förra lägenhet hade nollavgift så det hade varit en bra deal om hen hade sluppit räntan …)
)