Det där är svårt. Har två ungar, 3 år mellan de och redan nu är de olika personlighet som individer. En charmar sig genom förskolan och får fördelar . Äldsta är mest lik mig och ”kan själv” och krigar igenom utmaningarna.
Några studenter gick till en sportbar och drack ett par öl och såg viktiga matcher där istället för abonnemang
2 gillningar
Jag köper en två komma åtta öl och fulstreamar alla matcher, kostar under fem kronor. Internet och telefon går på firman.
Öl på krogen är för dem på nivå fem på rikedomstrappan.
1 gillning
Intressant poäng! När du skriver det så tänker jag att tidig pension öppnar upp för andra sätt att stötta sina barn. Om de själva är på väg att bilda familj kan avlastning med barnen (naturligtvis om det är något man själv önskar göra på sin lediga tid) vara lika uppskattat som monetära bidrag.
2 gillningar
Intressant fråga. Våra barn är exakt lika gamla som TS. Jag har aldrig sett att det skulle kosta pengar (för oss) när barnen flyttar hemifrån. Snarare tänkt som en gammal kollega: “den högsta löneförhöjningen man får är när barnen flyttar hemifrån” 
Som jag ser det kommer de antingen att börja plugga eller jobba. Och om Stockholm är för dyrt, vilket det är, så får man flytta till en mindre ort eller bosätta sig längre bort. Jag tror att det är jätteviktigt för barnen att bli vuxna, och det innebär att klara av att ta hand om sig själv, även ekonomiskt, rätta mun efter plånbok och inse att man inte kan vara kräsen om man inte har resurserna.
Att vara över 20 år och leva på föräldrarna är en misstroendeförklaring mot ungdomen, även om föräldrarna såklart vill väl.
Sen vill jag också gärna bidra med pengar till barnen, men mycket hellre längre fram i livet, kanske när de får barn, kanske när de fyller 40, eller någon annan livsmilstolpe som ligger längre fram i deras liv. När de är unga är det helt ok att ha det knapert, att hanka sig fram ibland, att uppleva de där första, små ekonomiska stegen som då känns jättestora. Det är väl nästan en del av charmen av det tidiga vuxenlivet?
8 gillningar
Vet du om en anledning gavs?
Samtidigt som man knappast kan belasta unga vuxna att de försöker få sina föräldrar att betala bostadsrätter, semester, restauranger etc etc.
Frågan är om föräldrarna gör det trots att de inser vilken björntjänst det kan vara.
Det var så föräldrarna ansåg att det skulle vara.
De hjälpte så klart till med flytt och att komma igång i ett eget litet boende med om jag berättat det på en gång vore det inte lika roligt 
1 gillning
If you do too much for your kids
You build your self-esteem
By stealing theirs 
3 gillningar
På ett sätt det naturligaste i världen för mig som förälder att vilja göra mitt barn glad, om än kortsiktigt så.
Samtidigt är det vår uppgift att vara den vuxne i rummet och se bortom vår egen kortsiktiga tillfredsställelse.
Ja, det KÄNNS ju bra att kunna hjälpa till, särskilt om en själv fick harva från noll eller nästintill noll. Men kommer ungarna lära sig då? Behöver de lära sig? Är det för deras skull eller ens egen skull?
1 gillning
Finns många sätt att se det, man får väga för och emot utifrån sina egna värderingar. Jag vill tex gärna att mina barn ska plugga på universitetet. Risken är, om de måste tjäna ihop flera hundra tusen för att någon gång kunna skaffa bostad, att de ser pluggandet som ett ekonomiskt hinder för att spara pengar och skjuter det på obestämd framtid.
Öht anser jag att åldern 19-25 är för nya och roliga upplevelser, inte för att leva knapert för att maxa sparandet för att kunna bo (!). Den åldern kan man inte ta igen, mycket bättre i så fall att de sparar till jorden runt-resa.
1 gillning
Det är också den tiden då din personlighet och syn på livet på många sätt sätts. Dvs stötta ditt vuxna barn att leva ett liv över sina medel och risken ökar betänkligt att det blir den baseline de anser sig ha rätt till.
I mitt tycke är det bättre om man kan nudgea dem mot att lära sig att uppskatta saker som inte kostar mer än vad de har råd med samt att hjälpa dem inse att de med sina egna händer kan bygga/förtjäna ett liv som är “tillräckligt” för att de ska kunna känna sig förnöjda.
Just förväntningar, orimliga sådana, känns som ett starkt nedbrytande gift som dagens ungdomar utsätts för urskillingslöst via sociala medier, och delvis ibland möjliggörs detta genom välmenande föräldrar.
Däremot att ens barn nödvändigtvis ska gå på universitet, det är en böjelse jag aldrig riktigt förstått. Det är inte en garant för annat än olycka, om fel person uppmuntras att söka sig dit.
3 gillningar
Det oroar mig betydligt mindre att de skulle bli förstörda för all framtid av att få en summa som bidrag till en lägenhet än att de bara fokuserar på att spara pengar i den åldern.
Själv hade jag med mig en summa in i vuxenlivet från mina föräldrar och det var helt klart startskottet för min goda ekonomi idag.
2 gillningar
Gratulerar! Jag tror inte någon i tråden säger att det saknas positiva effekter av att vuxna barn ges betydande medel tidigt och att många/de flesta kan hantera det, så som du menar varit fallet för dig. För egen del pratar jag iaf mer om de relativa riskerna som också finns. Ens barns behov och personlighet är inte nödvändigtvis kopior av en själv, därmed är inte samma utfall garanterat, n = 1 till trots.
1 gillning
Det gäller ju också de personer som tycker att det gick bra att bo i korridor eller i andra hand. Det är ju uppenbara hälsorisker med de råttor och möss som finns i vissa korridorer i Uppsala, och stress från att jaga andrahandsboende förekom bland studenter på 90-talet också.
Förhoppningsvis gör man något som blir rätt bra för barnet, utifrån sina egna och barnets förutsättningar.
2 gillningar
Fick noll kronor vid utflytt men det var förväntat, skilda föräldrar som båda hade löner under 25k/mån dagens värde i Stockholm men det gick bra för mig ändå, jag lyckades köpa en lägenhet i Stockholm även om det är några hundra meter från tullarna. Min pappa erbjöd sig att stå för halva kontantinsatsen men det motsvarade bokstavligen alla hans livsbesparingar och jag skulle aldrig vilja att han eller någon annan förälder skjuter upp sin pension bara för att göra det lite lättare för mig/barnet. Det som dock hjälpte något enormt i hela min resa var att jag kunde bo kvar i några år till då jag studerade i huvudstaden och därmed kunde spara mitt CSN-lån samt jobba en hel del extra. Jag betalade för all mat och prenumerationer under tiden jag bodde hemma. Hjälpen är snarare omvänd, jag betalar för en del av mina föräldrars utgifter nu och det gör jag med glädje.
Kanske jag är färgad av min uppväxt och frånvaro av monetär rikedom under denna men tycker många är något “bortskämda” idag, särskilt när jag talar med mina kollegor eller mina f.d. studiekamrater. Visst, nästan alla mina studiekamrater fick 200-500k i gåva och kunde köpa en lägenhet direkt men jag kunde också göra det, även om det var med några års fördröjning. Jag fick leva snålare än de men det var allt. Är i åldern där alla skaffar barn och det ska vara barnvagnar för 20 papp, man ska spara enorma summor till barnen, alla barn ska hålla på med 20 svindyra aktiviteter och ha den senaste iPhonen. Det går oftast bra ändå i frånvaro av dessa saker så länge man ger barnen rätt stöd. Jag fick inga pengar men av min far fick jag lära mig allt om att utbilda sig, spara pengar, aktier, fonder, lån och räntor osv. Kanske också är kulturellt färgad då föräldrarna är från ett annat land och att slänga ut barnen så fort de fyller 18 är det märkligaste jag/de hört.
Jag vet inte vad jag exakt vill säga med det här men jag tänker att om man ger barnen rätt förutsättningar/stöd så spelar en eventuell summa vid utflytt/18-årsdagen inte någon större roll. Det kommer oftast gå bra ändå. Det gjorde det i alla fall för mig och mina syskon.
6 gillningar