Jag köpte ny säng åt barnet ifjol, det blir troligen flytt nästa år men även om hen blir kvar i Stockholmsområdet får sängen bli kvar och vi köper en ny till det egna boendet. Mest för att det var så bökigt att få in den i lägenheten.
Det finns väl egentligen inget rätt eller fel när det gäller stöd vid utflytt. Visst, jag bodde i ett trist studentrum långt från Chalmers och det gick bra, köpte en lägenhet på mindre ort där handpenningen motsvarade en månadslön så det klarade jag också själv. Sedan har utvecklingen varit som den varit under efterföljande 30 år. Jag har bara ett barn och både jag och barnets pappa har råd, alltså blir det troligen så att vi köper en liten lägenhet nästa år. Ungdomen har till skillnad från flera av sina vänner sommarjobbat, så hen är inte totalt bortskämd.
Av en händelse har vi precis nyligen haft två stycken som flyttat till studentboende, inte fört exakt bok på vad det som vi hjälpte till med kostade, men uppskattningsvis runt 15 000kr / barn.
Seriöst, en vända med flyttbil. Ungen hade säng och skrivbord i sina pojk/flickrum och i övrigt hyrs det möblerat. Ja, en större univeritetsstad och 15 min med spårvagn till plugget (så vet du vilken stad det gäller)
Bostadsbristen blir allt mer en myt, med lite tålamod och jobb går det att hitta hyresrätter även i storstäder
Vi kanske behöver relatera till trappan även här? Är man över steg 2 och inte desperat så köper man inte allt på loppis, även om det går.
Vissa saker går absolut att köpa på second hand men en del köper man helst nytt. Textilier, vissa husgeråd, rullgardiner, lampor hör till det som man köper nytt. Skulle nog även prioritera säng och soffa nytt om det inte fanns att skicka med.
Plus att själva flytten (hyra av lastbil plus resa) kostar en del.
Det där handlar ju inte om någon trappa till rikedom, det handlar om inställning till livet.
Jag är på steg fyra och i stort sett det enda jag handlar nytt är förbrukningsvaror och mat. Även om jag köper hälften av maten med kort eller utgånget datum.
Har man tid, vilket är lätt att få på steg fyra, så kan man ha dyra dyra designmöbler hemma för väldigt små pengar. Det finns ett enormt överflöde av materiella saker i Sverige, av enormt mycket bättre design och kvalité än det mesta nyproducerat. Det mesta kan man med tid få väldigt billigt och ha en livsstil som hade krävt två heltidsarbeten för att upprätthålla om man köper allt nytt.
Bonusgrabben flyttade för knappt ett år sen, han tog med grejerna från sitt rum och har fått en del överskottsgrejer. Han delar lägenhet med en kompis och den var redan delvis möblerad. Sen har de själva köpt lite saker på Ikea och loppisar.
Bör man verkligen försätta barnen i en sits där de behöver hjälp för att klara sig som vuxna? Man bör väl åtminstone planera för total självständighet?
Tänkte också det. Tog med sakerna från pöjkrummet och belastade föräldrarna med soppapengar vid flytten. Saknades något husgeråd fanns bortskänkes, billiga alternativ, eller IKEA som lyxalternativet.
Det finns ju inget “belopp”. Vissa tycker det är rimligt att köpa en etta i Sthlms innerstad medan någon annan bidrar med flytthjälp, men släpvagnshyran får man betala själv.
Personligen ser jag inget behov av att ge massa pengar när barnen är 20. Då kan de klara sig själva till största del, även om de såklart kan få viss hjälp.
Jag ser snarare att när de blir äldre, typ 25-30 och ev skaffar egen familj och valet är att jobba heltid/bo litet etc, det är då mer hjälp behövs.
Men mitt mål är att lära dem pengars värde och att inte räkna med att få massa pengar från mig. Däremot ska de veta att det finns pengar om de hamnat i en dålig sits som de behöver hjälp att komma ur.
Vi har alla olika förutsättningar…
Jag har också tre barn, alla utflugna. När de var i tonåren hade vi föräldrar skilt oss. Det är dyrt att vara ensamstående med tre tonåringar. Vi hade sparat ett litet belopp/mån till dem. Det var nog 80-90K som de fick tillgång till på myndighetsdagen. Barn 1 har nog ff inte rört dem. Barn 2 gjorde slut på pengarna på ett par år (lite vilsen i yrkesvalet, jobbade deltid o ”levde loppan”) Barn 3 köpte BR. De fick börja betala en mindre summa hemma på hösten det året de slutade gymnasiet.
Idag har alla tre utbildat sig (med CSN-lån), och tagit sig in på arbetsmarknaden.
Jag har inte haft möjlighet att hjälpa dem ekonomiskt annat än med ”punktinsatser” under deras studietid. Och så ser det ut för många (utanför detta forum, alltså).
Jag vet inte om jag skulle gjort så mycket annorlunda även om jag kunnat. Man mår bra av att klara av saker med egen kraft. Att lära sig lita till sin förmåga.
Nu förstår jag såklart att bostadsmarknaden är mycket svårare att ta sig in på om man bor i en storstad, särskilt i Stockholm. Mina svar är utifrån ett småstadsperspektiv.
Både ja och nej.
Det är försörjningsansvar för gymnasiegående barn. Så de flesta kan inte kasta ut ungarna förrän framåt året de fyller eller har fyllt 19 år.
Känns som steg 1 är att dra detta med barnen under uppväxten vad som förväntas och prata om vad de har för plan.
Den äldsta har ju helt klart rätt ålder inne i att börja fundera på “vad vill jag göra” även om det knappast är någon rak eller spikad väg. Den yngsta har nog flera år kvar innan du kan ha en sån konversation.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år och några dagar. Då flyttade jag in hos tjejen och hennes föräldrar under sommaren (närmre till jobbet). I september fick vi vår egna lägenhet och stod på egna ben.
Fick hjälp att köra ut kartongerna av mina föräldrar till egna lägenheten. När jag väl sen flyttade till annan stad för studier så fick jag en säng av mina föräldrar utkörd från Ikea. Det var en fin gest (och jag kunde inte ta tjejens säng, det hade inte varit något snällt!)
I övrigt så fanns det massa arvegods i form av kastruller, bestick, assietter etc. Men det var ju knappast som så att jag fick en soffa, en TV, ett köksbord etc utan det fick jag lägga mina första löner på. Det gick fint det.
En del i detta, som jag själv också funderar mycket på, är hur mycket man ska ge upp av sig själv och sina egna drömmar, för att kunna ge sina barn pengar/hjälp.
Jag tror de flesta är överens om att det är bra att hjälpa sina barn när de behöver hjälp, men gränsen går ju någonstans.
Låt säga att jag har tre barn och känner att jag “måste” ge 1mnkr var för att de ska kunna få en bostad. Det betyder att jag måste spara ihop 3mnkr. Dessa 3mnkr hade jag kunnat använda till att gå i pension vid 55 istället för 65. Är det då en rimlig gåva?
Eller att jag sparar ihop 3 mnkr under 20 år, men det gör att vi sällan gör några resor, vi bor litet, har en bil som strular etc.
Har man själv enkla nöjen och gillar att jobba massa, ja då är det ju inget problem. Men så är det inte för de flesta.
Efter en separation för 8 sen fick jag upp intresset för vikten av bra ekonomi och sonen då 14 år fick ta del av mina resonemang och valde ekonomisk linje “för vi pratade mkt ekonomi hemma”
Han har efter gymnasiet haft påhugg men inga fasta jobb utan flöt mest in i vuxenvärlden.
Han ställde sig på eget initiativ i bostadskö, bodde hemma och läste in tekniskt basår på KTH. Betalade inget hemma.
I maj fick han genom bostadsförmedlingen tag på en bra studentlägenhet nära pendeltåg för 4900 kr/m. Möblerna fick han med hemifrån och det han haft hos sin pappa, vi köpte lite på secondhand affärer och lite nya kökstillbehör.
Jag har erbjudit mig att ge lite bidrag till hyran, men han vill klara sig själv, så det blev att jag betalar internet. Han kommer leva på studielån och ett litet tillskott från ett extrajobb.
Kontentan: Ungar har så olika personligheter att det inte är lätt att få dem i rätt riktning. Han vet att jag jobbat hårt i mitt företag och kunnat bygga en bra buffert och när vi pratar om olika utgifter och de val man gör, säger jag alltid att man ska vara smart, inte snål.
Sen varierar det ju hur de tar intryck av det.
Jag hade utan att tveka curlat mkt mer än jag gjort, men det är skönt när de blir vuxna på egen hand.
inte mycket… säng 500, soffa gratis, bord 200, skohylla gratis, matta 300, en tur hos mormor och hämtade lite slevar och några kastruller, ikea och köpte nya gardiner och sängkläder, krukväxter och matta. skulle uppskatta det till några tusen kronor med förutsättning att man har fått lite porslin och diverse i studentpresent mm.
Ja när jag flyttade till studentkorridor i Uppsala ingick en stol, ett skrivbord, en säng, två väggmonterade hyllor och ett bord. Möjligen en fåtölj också, kommer inte ihåg riktigt. En uppsättning porslin från IKEA fick jag med mig.
Det gick det också. Var faktiskt ganska lyxigt eftersom jag flyttade dit direkt efter muck, fan ett helt eget rum!
Fattar inte hur man kan förvänta sig att få bo i en egen lägenhet med möblemang när man flyttar hemifrån.
Jag hade själv en rätt enkel väg. Pluggade ekonomisk linje efter grundskolan. Gjorde lumpen. Pluggade till systemvetare och har nu jobbat i drygt 25 år. Men jag får nog hindra mig själv i att förutsätta att vägen är så pass enkel. Min uppfattning är (vilket kanske är fel) att ungdomar idag är mer osäkra på vad de vill bli och bara för att jag visste från 15 års ålder att jag ville jobba med IT så finns det ju en del som inte hittar sin grej förrän de är 25. Finns ju till och med dem som är 35 och fortfarande inte har en plan för livet.
Om vi då återgår till kostnader så har vi som familj naturligtvis en hel digitala tjänster som nyttjas av familjen. Ex Spotify, Viaplay, Netflix osv. Hur såg er strategi ut här för era barn när de flyttar ut? Är ju rätt enkelt att fatta att du inte behåller matbordet när du flyttar men jag är inte säker på att mina barn inser att de måste betala 699kr/mån som fattig student om de vill fortsätta följa Premier League.
Jag visste inte vad jag ville så det tog lite tid, men jag flyttade ju ut som 19 åring tillsammans med tjejen, jobbade några år, pluggade några år när jag hittat vad jag ville göra.
Jag skulle säga att förmåga att prioritera är en av de absolut viktigaste förmågorna man har i livet. Prioritera handlar inte att välja vad man vill ha, utan välja bort vad man klarar sig utan. Då kanske man får hoppa runt mellan lite olika tjänster eller välja bort några.
Att ha Premier League eller tjänster i samma kostnadsparitet har aldrig varit på kartan för mig förrän jag haft fast jobb. Är det osunt eller skadligt? Knappast. Dina kids klarar sig utan tjänsten. Om inte annat så kommer de väl hem om de vill titta på lite fotboll vilket kanske är lite najs?
Vet inte vad en ny låskolv och 2 nya nycklar kan kosta men jag tänker mig att det inte är speciellt många tusenlappar
Känner en som fick flytta ut på 18-årsdagen.
Förvisso var det förvarnat men ändå ganska tufft besked att få. Personen har dock en fin relation med sina föräldrar idag och står stadigt på egna ben.
Är man över steg 2 och inte desperat så köper man inte allt på loppis, även om det går.
