Haha, den spar jag 
Synd bara att somliga av oss föds som ofrivilliga stor-gäldenärer på den punkten 
2 gillningar
Jag vågar inte svara på den frågan. För svaret är förmodligen ekonomiskt ja - även om kanske inte riktigt på den nivån jag önskar/har idag (=hade krävt en livsstilsförändring) - men känslomässigt så skriker hela kroppen “nej”. Jag är helt ärligt inte landad i frågan… 
4 gillningar
Men krävs det ens en livsstilsförändring?
Om du bara behåller dagens livsstil och stoppar livsstilsinflationen så kommer det nog gå vägen i framtiden iaf 
.
Tar bara lite länge tid tills ränta på ränta effekten från stoppad livsstilsinflation slår igenom.
1 gillning
Min spaning på det är att det hänger ihop med krigs- & kristider. Tycker allmänt sett att folk i omgivningen verkar gladare och kör på med det roliga lite hårdare.
Minde oro och ångest inombords för det finns redan så mycket runt om en att folk inte pallar. Blir lite som en tonårsrevolt, party party 
Enda gången jag känt liknande vibbar var 90tals krisen. Ingen hade egentligen råd med nånting men det struntade man i.
Mina föräldrar sa också att deras galnaste tid var under 2a världskrigen. Typ ”om Tysken ändå kommer imorn så kan vi ju lika bra ha kul ikväll” 
5 gillningar
Låter som en klok terapeut. Ser fram emot avsnittet
1 gillning
Min fru och jag började dra ner på arbete före 60.
Drog ner på arbete stegvis mot helt ledig vid 64. Största upplevda positiva steget var att arbeta 4 dagars veckor (privat tjänsteman) . Då är man fortfarande " med" på jobbet och man uppskattar verkligen sina 3 dagars helg… Just nu funderar jag på att börja jobba igen ett par dagar i veckan . Vi “behöver” inte inkomsten egentligen men arbetsuppgifterna och kollegorna lockar speciellt när vädret är trist . Har lite abstinens. Kanske går över.
1 gillning
Tycker att det här är så intressant. Vad gör att du känslomässigt vill säga “nej” över det logiska “ja”:et. Särskilt i förhållande till syftet med ditt sparande. Om du sparat för att bli ekonomiskt fri och kommit upp i den nivån/är on track med nuvarande takt så är tveksamheten antagligen inte alls kopplat till ekonomin utan kanske andra osäkerheter som uttrycker sig via den? Ångest/otillräcklighet kan hitta många farkoster. 
Eller så projicerar jag järnet nu, ursäkta i sådana fall. 
3 gillningar
Tror det blir tydligare i avsnittet som kommer på söndag. Det handlar ju om att ekonomisk oro handlar om en oro för framtiden - oavhängt det ekonomiska. Jag kommer alltid hitta på något som kan gå åt helvete och som pengarna inte kommer räcka till.
8 gillningar
Jag kan känna att den där oron ökat mer med att våran ekonomiska situation förbättrats istället för att minska som borde vara rationellt.
Fallhöjden är liksom mycket högre nu…
5 gillningar
Jag undrar över om inte detta är en av grundbultarna i varför människor som står ganska nära fattigdom/påvert leverne på många sätt är mer generösa och delar ‘det lilla de har’ än mer välbeställda människor?
(Har ju visats i ett antal forskningsstudier, men fråga mig inte mer detaljer än så. Är INTE forksningsnörd som en viss herr B. 
)
Om fallhöjden upplevs högre, kanske man håller hårdare i det man har, medan man, om ‘fallhöjden är lägre’ och/eller minnet av hur det är att inte ha mat för dagen/pengar till hyra och skor (eller vad det nu månde vara) gör att man har lättare att dela med sig?
(Och nu kanske jag kapade tråden och drog den i en HEEEELT annan riktning. 
)
6 gillningar
Jag tror att “the jury is out” på den frågan. Are Poor People Actually More Generous? | SPSP.
Det kan även ha att göra med om personer känner sig rika eller fattiga, och relativ rike- eller fattigdom spelar kanske också in. Are Poorer People More Generous? | Psychology Today
Det är dock ett väldigt intressant område och man vill kanske gärna tro att fattiga är mer generösa, lite präglade av Bamse/ Krösus sork och Joakim von Anka tänket att rika i allmänhet är snåla och giriga, hur annars har de blivit rika liksom…
Sedan ska man nog akta sig för att definiera generositet enbart i monetära termer tänker jag.
5 gillningar
Nu kom jag att tänka på en fras ur en låt med Dead Can Dance. Fritt ur minnet är det “there is nothing more dangerous, than a man with nothing to lose.” som väl i ärlighetens namn är ett talesätt. Hursomhelst, även om just detta beskriver desperation och hot från en med behov så fungerar det nog ungefär likadant på andra sidan trygghetsspektrat. Har man låg fallhöjd kan man ta till desperata medel för att ta sig från botten. Har man hög fallhöjd oroar man sig mer över just själva fallhöjden än vad som finns vid botten.
Jag öppnar här dörren för fortsatta paralleller till elfenbenstorn och höga hästa.
tillägg: “I can see now” är låten jag tänker på…
4 gillningar
En annan textrad, av Janis Joplin: “Freedom is just another word for nothin’ left to lose”.
Oklart om den har något med saken att göra dock. Men en bra låt
5 gillningar
Jag undrar om inte också kan ha o göra med att man har lättare att känna sympati då man själv varit i samma sits är som när man varit allvarligt sjuk så börjar man ofta tänka mer på de som lider av sjukdom etc.
3 gillningar
Tack för frågan! 
Jag har tänkt ibland att det nog är dags för en uppdatering om hur det har gått.
Och tack alla (!) för uppmuntrande hejarop. 
Nu när det har gått en tid är det tydligt för mig att jag var kvar för länge i en mycket dålig arbetsmiljö. Jag hade en buffert som räckte, men vågade ändå inte ta steget att säga upp mig utan att ha ett nytt jobb, så jag var väl helt enkelt inte redo. Då.
Hur är det nu?
Vikariatet var ju såklart tidsbegränsat, så vad skulle jag göra efter den tiden? Personen jag var vikarie för kom tillbaka, dessutom tidigare än planerat.
Jag hade en reservplan med en utbildning för att omskola mig till ett yrke med bättre möjligheter till jobb. Jag kom in på utbildningen och tackade ja, men ville egentligen hellre fortsätta jobba där jag var.
Det som hände var att en person i gruppen valde att sluta, så det blev ny annons, ansökan, urval och intervju. Tack vare att jag var inne på vikariatet och gjorde ett bra jobb (och är supertrevlig dessutom) så fick jag jobbet! 
Jag är nu på helt rätt ställe för mig. 
Om jag inte hade vågat hoppa till vikariatet så hade jag nog nästan helt säkert inte fått det här jobbet.
Mitt förra jobb, eller framför allt arbetsmiljön, var nog faktiskt ännu sämre än jag förstod då. Såhär i efterhand känns det som om det var en dålig dröm, och jag är tacksam att jag ändå till sist kunde ta mig därifrån.
Det känns också lite som en revansch, om än i det tysta och bara inför mig själv, att det går så bra för mig i det här nya jobbet. 
Vad händer nu?
Jag vill fortfarande bara ha ett enkelt och bra liv. Nu.
Jag struntar i FIRE. Livet är tillräckligt utmanande med nära anhörigas ohälsa och behov av hjälp och stöd. Och jag har väl inte heller något behov av FIRE nu. Jag har ju bytt till ett jobb jag gärna går till. 
Trygghet för mig är nog fortfarande:
Buffert, boende och pension 
Ta hand om dig/er och lev väl!
37 gillningar
Det gladde mig oerhört att läsa @lynx. Så glad för din skull. Jag kan också förundras över hur livet ibland ställer sig givakt när vi själva väl är redo. Tack för att du delade med dig, grattis och hoppas att du har firat lite också.
9 gillningar
Jag tänker att det också beror på vad det innebär att retire, gå i pension. Att sitta och rulla tummarna hela dagarna skulle troligen få mig att dö i förtid.
För min del känns det som att jag är på väg mot en egen variant av FIRE där jag gör det jag vill göra utan att behöva bry mig om det ekonomiska, samtidigt som det jag gör drar in mer pengar.
Trots att jag inte är ekonomiskt oberoende så kan jag göra det jag mest vill göra och så mycket av det jag önskar. Det är inte en jakt på inkomster utan snarare en inspirationsfylld tillvaro. Att ha en tillit till att det finns tillräckligt (och till och med ökar) utan att jag har fokus på att bygga kapital.
Alltså mer som en WIFI - Work Inspired Finacial Independence.
4 gillningar
Tack för tv-tips! Ska definitivt kolla den! 
1 gillning
Ja det ligger nog mycket i det! Man känner sig också mer privilegierad att bo i ett tryggt land och jag känner mig typ skyldig att åtminstone ta tillvara på livet här och nu…på nåt sätt! 
1 gillning
Tack för uppdateringen och vad glad man blir av att läsa det du skriver! 
Heja dig och heja livet! Dagens bästa läsning
Tänk att ett så relativt “litet” steg, kan bli så avgörande och det visar återigen också att det ofta öppnas dörrar om man bara vågar stänga en annan först.
Man måste våga kasta sig in i det okända! Och hur man hoppar kan vara så olika för oss alla! 
Jag ska också hoppa i år. Det får bära eller brista! 
5 gillningar