Jag hade för mig att Sokrates och de stora tänkarna som är förebilder för stora delar av universitetsvärlden idag var ganska rika och slappa gubbar. Men vad fel jag hade. Sokrates var tydligen en biffig slagskämpe utan särskilt mycket pengar. Grekisk medelklass. Han valde helt enkelt att gå sin egen väg. Trots tre barn och fru så vankade han mest runt och pratade för de som ville (eller inte ville) höra på.
Här är en man som på flera sätt förverkligar detta urgamla ideal idag. Det är uppenbarligen en väldigt kraftig, tänkande och kännande individ, men med något slags konto i bakgrunden, tror jag. Tältet och kläderna ser lite för fina ut för att finansieras av burksamlande. Och så mobilen ovanpå det.
Jag ser det spontant som en exotisk nivå av Lean-FIRE. Min känsla är att även personer på nivå ett i Maggiullis rikedomstrappa borde ha en chans att nå den här nivån utan årtionden av gnetande. Den sociala acceptansen borde egentligen vara hög ffa bland utbildade som ju har den här sortens kringvandrande tänkare som högsta ideal, men också bland klimatets vänner, liberala frihetsivrare, unga i bostadskö, skattesmitare och sociala rättvisekämpar. Även om första intrycket kan vara att det bryter mot ena och andra konventionen.
Klippet är från Aftonbladet och handlar om en helt vanlig stockholmare, Tomas, som bor ensam i skogen året om sedan 2023 och verkar ha skaffat extremt överkomliga omkostnader i kombination med lagom distans till vardagens brus.
Frågor:
Känner du dig lurad om du först nu inser att du kunde levt såhär för länge sedan?
Är ensamhet och hemlöshet ett pris friheten är värd eller en ynnest man får på köpet? Är man bostadslös eller bostadsfri s.a.s?
Skulle det väcka en känsla av avund eller obehag att råka springa på tältet en joggingtur i höstmörkret?
Vilka guldkorn tar du med dig från den här alternativa livsstilen?
Mina svar först, då:
Ja, lite. Och besviken på att jag inte följde mitt hjärtas rop när jag först fick den här impulsen som barn. Många år har på sätt och vis förrunnit till intet när man tänker på det. Jag har utsatt mig för massa problem för att lösa andra problem. Samtidigt förstår och uppskattar jag gängse normer och den väg som är utstakad för mig och de flesta idag. Jag har provat minimalism och vet att det inte är för mig.
Jag tror det beror på dagsformen. Lite som han säger i klippet. Vissa stunder kan man nog sakna det vanliga livet, men sedan minns man också allt man slipper.
Ren skräck, såklart. Man vet ju inte om man har tur och springer in i Tomas eller råkat på en total knäppskalle.
Att det alltid finns någon som är snäppet smartare och kan runda problem mer effektivt. Samt de kloka orden om att inte jaga lyckan.
Har varit inne på buddhistisk asketism sedan sisådär 15 års ålder. Så hans liv är något jag definitivt är avundsjuk på. Och jag har alltid levt karriärslivet med vetskapen om att det går att leva annorlunda som honom.
Min kompromiss i vardagen - eftersom att jag inte längre har möjlighet frånsäga mig allt världsligt pga familj - är att äga så få föremål som möjligt utöver aktieportföljen.
På senare år har jag hittat väldigt mycket lugn i att jag kan leva enklare och ha mindre. Att inte tänka på en sådan situation med stress eller oro utan att det också skulle vara ett fint liv. Det är verkligen ett otroligt befriande sätt att tänka tycker jag och som både skapar mer tillfredsställelse här och nu och en känsla av större rikedom.
Det finns ju många varianter som inte skulle behöva innebära ett tält, det är helt klart hardcore.
Jag tycker att det finns något tilltalande med uppfattningar som ser äkta lycka som något man når genom att ta bort snarare än att lägga till.
Filosofen Schopenhauers uppfattning (som hade många drag av buddhism) var att det är viktigare vad vi är framför vad vi har eller hur vi uppfattas. Vi kommer närmast äkta lycka genom att minska på olycka som grundar sig i begär som bara kan stillas tillfälligt.
En utmaning är att kontinuerligt göra sig medveten och hålla viljan i schack och på rätt kurs.
Jag levde väldigt enkelt/asketiskt mellan 20 och 30 och var tillfreds med det. Sen kom partner, sen ny partner och sen bil, hus, barn större hus etc.
Längtar inte sällan tillbaka till enkelheten. Har strävat efter större/bättre senaste åren men inser att det inte ger mig tillfredsställelse.
Sen vill jag inte tillbaka till någon extrem. När jag nu har barn så underlättar det att äga vissa saker (exv två barnvagnar där en är en för löpning). Livsnödvändigt, nej, men fler fördelar än nackdelar.
Men har fortfarande lätt att slängas in i konsumtion gällande träningssaker, vissa kläder och upplevelser.
Tomas liv lockar inte, men att bara ha det som är nödvändigt och inte mer skänker en tillfredsställelse. Hoppas komma tillbaka dit, men det är svårare när det inte bara är jag som ska med på resan.
De gamla stora filosoferna är alla mer eller mindre stoiska, förespråkade hög grad av fysisk aktivitet där boxning, brottning etc var mer regel än undantag ( tror Platon sa något i stil med ”ingen man borde tillåtas vara undantagen från fysisk excellens) att gå igenom sitt liv utan att verkligen veta vad kroppen och knoppen är kapabel till var tragiskt, de var mycket mer praktiska filosofer där målet var att faktiskt VARA en bra människa( till skillnad från mer modern filosofi där man vrider in och ut på mer och mer obskyra exempel utan rimlig tillämpan i verkliga livet).
Sökandet efter njutning eller ett ”lätt” liv borde inte vara målet och blir ofta kontraproduktivt, Seneca skrev om det att man ska se på de sakerna som kyparna med fat med mat och dryck på fester. Inte jaga efter och när de kommer fram till sig tar man tacksamt emot utan fördröja eller girigt plocka på sig så mycket man kan och låta de snabbt gå vidare.
Nöjdhet och känslan och att ha tillräckligt och vara tillräcklig kommer framförallt inifrån och sina handlingar, att vara en god människa. Marcus Aurelius som var en av världens mäktigaste personer genom historien påminde sig om det i sin dagbok där han skrev till sig själv att inte glömma att hans ”jobb framförallt är att vara en god människa” eller att varför ska längta bort till vackra stränder vila och semester när jag har allt inom mig, jag behöver bara blunda så är jag där jag vill vara.
Jag finner själv att ju bättre jag mår, desto mer nöjd jag är med mig själv etc desto mindre vill ha och desto mindre känner jag behov av. Att kunna trivas och känna djup tillfredställelse med att göra ingenting i bara sitt eget sällskap är den största formen av frihet jag upplevt. Betydligt större än den ekonomiska friheten.
Då har man fel hustru eller make om känner så. Varför skulle jag vilja vara gift och dela mitt liv med någon som inte delar mina värderingar och strävar efter samma mål i livet, eller gör livet besvärligare? Att min fru ställer krav på att jag lever efter våra principer och värderingar och inte låter mig tycka synd om mig själv eller komma mer ursäkter när jag har dålig dag känns inte ”krävande” det är uppskattat och förväntat att vi båda ger det till varandra.
Krävande och jobbiga saker skulle jag dock hävda vara essentiella för att känna sig tillfredsställd. Att vara tillfredställd är för mig inte likställt med att vara så narcissistisk att man tror att man ”klar” som människa eller perfekt , eller avsaknad av utmaningar. .
Jag upplever att människor har alldeles för låga krav på sig själv som livskamrat och på personen man väljer att dela sitt liv med. I dagens värld har vi verkligen lyxen av kunna vara mer selektiva och ha betydligt mer kvalitet och mindre kvantitet när det gäller människor i sitt liv. Det ska naturligtvis börja med att man själv håller sig till en hög standard och har man rimliga krav på sig själv blir det svårt att ha en för stor mängd människor nära inpå sig.
Om man väljer att gå från ta bort till att ge bort kan man också bli lyckligare (källa: Giving What We Can, men finns många studier på området).
Väljer själv att lägga runt 10% av min inkomst på effektiv välgörenhet, och det är nog det enda jag ser fram emot dras från bankkontot (ok, indexfonderna gör mig också glada). En variant av att ha mindre genom att begränsa sina utgifter.
För mig ligger det något viktigt i frågan “om ditt agerande upphöjdes till lag, hade du gillat det?” när jag funderar över hur jag bäst lever mitt liv.
I det här fallet tror jag svaret för Thomas är nej för då hade han varken haft kläder, kebabtallrik, sofiero, eller t ex sjukvård.
Alltid intressant med människor som går son egen väg och gör något annorlunda.
För egen del känner jag dock noll lockelse att göra något liknande. För mig skulle det kännas som ett enormt slöseri av min tid och kapacitet.
Jag tycker mig se ett mönster i liknande historier, att personerna tidigare har jobbat inom finans och liknande. Framgår inte här exakt vad han har jobbat med, men bilderna från hans tidigare liv ger intrycket av något åt det hållet. De har blivit desillusionerade av den världen och vänder hela samhället ryggen som följd. Jag tänker då att en enklare lösning hade varit att byta bransch och börja jobba med något som känns mer meningsfullt?
Sedan återkommer han mycket till sin ångest och det hela verkar till stor del vara ett sätt att hantera den. Där kan man också tänka sig att det finns mindre radikala lösningar, men visst, han kanske har provat mycket annat och detta har funkat bäst hittills.
Tyvärr, jag ser ingen modern Sokrates här utan bara en människa som av lite oklar anledning har valt att komma så nära noll som möjligt i så väl sitt bidrag till som belastning på samhället.
Slöseri här blir underförstått att det finns ett högre mål man borde/vill/ska priotera högre. Skulle du kunna förtydliga vad det är för dig? Det är trots allt upp till var och en vad man vill få ut ur sitt liv
För just mig är det sjukvård och medicinsk forskning. Och för just mig skulle det kännas som ett slöseri att välja att sluta bidra med min kompetens, tid och fokus till dessa områden för att istället tälta i skogen.
Det betyder förstås inte att jag tycker att alla måste eller borde hålla på med just dessa områden, men om man känner sig desillusionerad av sitt arbetsliv och vad man lägger sin tid på kan det vara en idé att se sig om efter jobb där man kan känna att man gör en positiv skillnad.
Då förstår jag vad du menar, tack! Det kan jag absolut förstå.
Återigen ett spännande område tycker jag: Hur mycket “nytta” kan man göra på, eller via, sitt jobb, utifrån sin kompetens. Finns faktiskt en välgörenhetsorganisation som jobbar med att stötta personer att hitta ett jobb där de gör mest nytta, 80,000 hours.
Ska vara helt ärlig och säga att tanken på hur mycket nytta jag kunde göra som utbildad inom X kom väldigt sent i min utbildning, men faktiskt något man nog borde tänka mer på som ung/yngre. Såklart en balans med ens intressen, men ändå.
Kan inte se det där klippet nu men såg ett klipp i tidningen för några veckor sen och min tolkning (som inte nämndes explicit) var att det verkade vara en uteliggare light (måttlig dos av psykiska- och missbruksproblem) som valt tält i skogsdunge utanför storstan istället för trappuppgång. Tycker bara det är tragiskt och knappast en livsstil jag skulle önska.
Däremot finns det andra exempel på folk som lever i ett enkelt boende i off-grid skogen som inte har samma problematik. De kan vara inspirerande.
Inte vilken Sofiero som helst utan ser ut att vara den 7,5%iga varianten som han försöker dölja lite diskret. Där avslöjas det tydligt att den här mannen har alkoholproblem och att hans liv i skogen kanske inte är lika romantisk som man försöker få det att framstå.
inte vad jag väntade mig när jag såg titeln.
