Efter att ha läst er @131211 fråga och era svar i tråden så låter det som att ni inte kan eller vill byta jobb och då är det nog enklast att fortsätta arbeta där ni är och försöka härda ut så länge ni kan och orkar åtminstone så länge barnen bor hemma.
När barnen flyttat ut så blir det livet del 2 där vi snart är själva. Vi kommer att sälja huset och flytta där barnen bor i en lägenhet bara för att göra allt lite enklare samt närheten till barnen. Vi kommer även köpa en husbil som tar oss ner till södra delarna av Europa vintertid Nov-Mars och uppleva den delen. Sen och om vi hittar ett ställe där vi trivs så kan det bli ett köp av lägenhet utomlands.
Det låter som att ni har haft bra betalt länge tillsammans så jag tror inte skon klämmer kring tjänstepensionen/ekonomin. Det finns faktiskt mycket att forska runt om i världen om ni gillar att resa.
Låter trevligt med deltid! Jag gillar att lära mig nya saker. En stor fördel med mitt jobb är att jag gör just det där. Dels lär jag mig hela tiden nya arbetsuppgifter, och blir bättre på de jag redan lärt mig. Och det finns hur mycket som helst att läsa för att få en större teoretisk kunskapsbas. Jag är även med och tar fram ny kunskap som förhoppningsvis kan förbättra livet för många människor. Jag samarbetar med världsledande människor i mitt fält. Sen lär jag mig nytt om annat också på fritiden, språk t ex. Men en sak jag märkt är att jag har mycket större utbyte av att lära mig saker jag har nytta av i jobbet än sånt jag lär mig för att det är kul. Så jag har kommit fram till att en kvällskurs i historia inte skulle ge mig stimulans på samma sätt, och det är mycket större risk att jag skulle lägga ner det när det börjar bli jobbigt om jag inte har en liten piska.
Vi lever ganska enkelt. Radhus med liten trädgård som inte kräver något för vi tycker det är roligare att vandra/paddla/cykla än att fixa med hus och trädgård. Lägger hellre pengar och tid på att dra iväg på små minisemesterar med familjen på hyfsat nära håll än att fixa med hus och trädgård. Samtidigt känner jag att jag måste ha mål att sträva mot. Just nu är ett hemmamål att rensa ut ett förråd som kan bli ett extra rum med lite fixande. Men jag behöver också mål som jag blir lite piskad till, och då är det bra att ha ett jobb som mitt.
Väldigt intressant att läsa alla svar här. Jag tror inte det blir några stora förändringar de närmaste åren. Jag tror inte jag skulle må bra av att sluta jobba. Ideellt arbete är bra! Men det är inte rätt tid i mitt liv nu, förutom ideella saker som ingår i ett vanligt liv som att sälja fika på barnens matcher.
Det går inte att jobba deltid på mitt jobb och jag kan inte komma på något jobb som skulle ge mig lika mycket som detta men som jag skulle kunna göra på deltid. Man kan inte få allt här i världen. Jag tror på något sätt att jag kommer känna mig mer färdig när jag blir runt 60, och då kommer jag sluta jobba. Samtidigt har vi vårt sparkapital som trygghet och jag vet att skulle jag av någon anledning ändra mig och vilja hoppa av tidigare har jag den möjligheten
Status är det verkligen inte. Pengar är det i så måtto att jag inte skulle göra det gratis och det är trevligt att det ramlar in pengar, även om jag som sagt var hade jobbat mindre om det varit möjligt. Det mest positiva med mitt jobb är nog att jag hela tiden lär nytt och att jag är med och tar fram kunskap som kan vara till nytta för många människor. Jag är nyfiken och behöver stimulans, och jobbet ger mig det. Kollegor är också en viktig sak. Jag behöver det sociala och jag vet att jag inte skulle få det på samma sätt om jag slutade. Det är få kollegor jag skulle umgås med om vi inte sågs på jobbet. Det har jag för övrigt fått bekräftat av personer som gått i pension; de flesta av dem man haft runtomkring sig dagligen i många år tappar man kontakten med. Man är i olika faser i livet helt enkelt. Däremot får man nya vänner som också är ”daglediga”. Men eftersom de alllra flesta som går i pension är betydligt äldre än jag känns det inte som det är rätt väg för mig att gå just nu att leta vänner bland andra daglediga. Så det blir nog jobb till 60 ungefär.
Vi är lite för trista för att ta med barnen utomlands ett år. Hemskolning av flera barn inklusive på gymnasienivå känns övermäktigt. Hade det varit utomlandsjobb ett år hade det varit en sak, men även det hade krävt planer. Men att bara dra iväg, nja.
En sak vi pratat lite löst om är att äldsta barnet går på universitet utomlands och den yngsta gymnasiet, dvs att vi föräldrar och den yngre bor i eller nära staden där den äldre går på universitetet.
Det skulle vara om 2.5 år och ett nytt äventyr för familjen (vi flyttade till Sverige 2020). Du skriver att ni inte i den fasen, men beroende på ålder och glapp mellan barnen skulle kanske det vara ett alternativ. Våra barn är i alla fall just nu väldigt positiva till detta, får se hur alla känner om ett år och i så fall börja ta tag i det praktiska.
Måste säga att mitt perspektiv blivit totalt tvärtom sen jag slutade.
Uppskattning och feedback var rena skämtet egentligen med nåt års distans (för mig),
Sen att göra saker med folk man satts ihop med utan val inte är samma som att göra saker med folk man valt vara nära med.
Jag är med i flera och bättre “team” nu än någonsin när jag jobbade.
Men de skiljer säkert från person till person, hade jag inte haft barn hade jag säkert haft mest arbetstimmar på kyrkogården
Jag inser när jag läser detta att jag i princip aldrig fått ut något alls av uppskattning och feedback från jobbuppgifter, eller någon känsla av att “behövas”. Däremot blir jag glad av beröm när det gäller mina många hobbies, och dem har jag ju mycket mer tid för om jag slipper jobba. Vad gäller “uttråkad” så gick jag arbetslös större delen av förra året och då önskade jag att dygnen skulle ha dubbelt så många timmar så att jag skulle ha tid med allt jag ville göra.
Det låter helt underbart!!
Jag längtar tills jag är där. Siktar på att gå ner till 50% vid årsskiftet och då få utlopp för allt det där jag inte hinner med och vill utforska idag.
Känner igen det där. Saker tenderar att ta så lång tid som man har på sig. Har man evig tid på sig så tar allt evigheter. Man behöver inte prioritera heller utan kan ha “många bollar i luften” även om inget av det egentligen är nödvändigt öht. Parkinsons lag.
Jag tror såhär efter att ha varit FIRE, pluggat, jobbat i enskild firma och som anställd: Är man en cyniker som ser nedsidorna med allt så spelar det ingen roll vad man gör. Missnöjet kommer inifrån.
Jag tror gräset framstår som grönare på bägge sidor, för det finns nackdelar med båda sätten att leva. Känner man att livet är meningslöst som ledig så hjälper det inte att börja jobba. Och känner man att livet är meningslöst på jobbet så hjälper det inte att sluta jobba. Man måste bara sluta ifrågasätta allt och njuta av fördelarna med tillvaron så som den är.
Men det gäller uppenbarligen inte alla. Vissa kan ju faktiskt behöva miljöombyte av konkreta skäl.
Finns det konkreta mål med friheten eller är det mer en hägring ni jagar?
Prova säga upp er något år då. Åtminstone en av er. Så vet ni vad det innebär.
Förstår dig. Alla tänker vi olika beroende på vad man jobbar med. För mig var jobbet både jobb och hobby då jag hade förmånen att jobba med det jag tyckte mest om att göra. Det är tyvärr inget man kan utföra på fritiden. Det tar ett tag att växla om
