Jag slutade lönearbeta för snart ett år sedan när jag fyllde 56. Jag tar ut tjänstepension fullt i 5 år. Jag fyller min tid med pyssel här hemma, men är oxå volontär inom Röda korset. Den tiden ger värdefull social tid och känns mycket meningsfull.
Jag har oxå vissa mindre konsultuppdrag via egenanställning (googla Konsultfaktura) som ger några extra slantar.
Jag ångrar inte en dag mitt beslut, men skulle inte ha några problem att ta nytt jobb i min bransch om jag skulle ångra mig.
Lycka till
Om man inte kan gå ner i tid, konsulta eller annan variant så tror jag att man behöver ha en ganska omfattande plan för vad man ska göra. Tror att det kan bli chockartat att tappa så stor del av sin vardag på ett bräde annars, inte minst stimulansen man ändå får av ett (bra) jobb. Det man skulle kunna göra är att byta jobb till något som funkar med deltid, tex släppa chefsuppdrag osv. Det är ju många som gör så. Dvs hitta ett sätt att trappa ner så att man får utrymme att bygga upp en annan typ av liv utanför jobbet. Det känns mer eller mindre omöjligt att göra det så länge vardagen med jobb går på fullt blås.
Jag har inte sparat på samma sätt som de flesta här. Inget pensionsspar och inga aktier eller fonder tills helt nyligen. Jag har satsat på att bli skuldfri istället och lever otroligt billigt i ett stort hus som är värt 8-9 miljoner.
Jag hade en period där jag var ledig i fyra år och levde på aktieutdelning från mitt bolag. Sen har jag jobbat deltid i sju år. Nu är jag ledig igen och det är underbart och speciellt när jag inte trivdes på jobbet. Så mitt tips är att byta arbete och jobba mindre. En dag mindre i veckan och några veckors extra semester är extremt stor skillnad.
Pengar är inte allt så njut istället.
Att vara helt ledig passar inte alla. Det blir väldigt mycket tid över och det är lätt att bli förslappad, jag vet😅
Jag är 53 och drog ner på tempot redan som 43-åring.
Ja, det kräver planering att gå i pension Inte minst om man haft ett stort engagemang i sitt jobb. Mitt jobb är spännande och utvecklande. Så det är svårt att tänka sig att övergå till något mer rutinartat för att få gå ner i tid och lön. Jag har ingen chefsposition.
Jag får en känsla att du gillar ditt jobb och vill jobba kvar så länge som möjligt men är för närvarande slutkörd. Finns det verkligen inget sätt att minska arbetsbördan lite? Delegera bort en del av ansvaret? Strukturera om arbetsflödet på något sätt?
Ni kanske även kan köpa mer hjälp hemma? Veckostädning, läxhjälp, matkassar och färdigmat? Många bäckar små gör en stor skillnad.
Kul att höra hur ni gör! Låter härligt att vara konsult och ha inflytande över hur mycket du jobbar. Konsult är tyvärr ingen möjlighet för min del. Då anställer de hellre någon annan
Jäklar vilket tufft liv. Du förtjänar dina pengar.
Jag är 53 och planerar också pension vid 55.
Blir max 2500 kr men alltid nåt.
Jag själv har också rjänat pengar på att snickra men endast under ett år 1999 då jag byggde mitt hus i lösvirke. Idag värt 3 ggr insatsen så där är min pension.
Spännande utmaning och spännande tankar.
Nu vet vi ju inte vad det är för speciella arbeten ni har, det hade underlättat förståelsen för er situation. Ska jag vara helt rak så får jag känslan att det kanske är din mentala flexibilitet du eventuellt behöver jobba lite med? Såklart det finns en väg, även om vi inte hittat den ännu i dialogen ovan.
Tala med din chef om dina tankar, tala med en annan senior person i branschen du litar på. Har man kompetensen att dra in 110k i ett jobb finns det garanterat något annat (även om du måste byta jobb) som ger en anständig lön över 70k med lite flexiblare utsikter. 
Jag har en vän som tjänar kanske det dubbla mot dig, och han sliter och åldras snabbare än han borde. Han tycker inte han har någon flexibilitet alls att göra förändringar och alla mina förslag i riktning mot minskat tempo och andra förändringar till förmån för hälsa och tid med familjen faller platt. Det är på riktigt en gyllene bur. Nu säger jag inte att du är som min vän, men jag tycker ibland jag stöter på mycket välbetalda människor som helt enkelt inte övat så mycket på den mentala flexibilitet som krävs för att byta riktning, även om de varit mycket skickliga navigatörer i strömmens riktning genom sina liv och karriärer.
Det finns ett antal regler och omständigheter i samhället och ens egna liv man måste förhålla sig till. Men för oss med rimligt god ekonomi handlar det oftare mest om egna interna regler och begränsningar.
Som i The Matrix. ”don’t try to bend the spoon, it’s impossible. Instead realize the truth, there is no spoon.” https://youtu.be/uAXtO5dMqEI?si=7nsEueh-2e6srEVn
Det är helt rimligt om inget av ovanstående resonerar för dig, min kommentar kanske främst gäller ett mönster jag tycker mig observera hos fler välbetalda människor där det på ett eller annat sätt börjat skava i livet.
Lycka till!
Jag jobbar på ett globalt företag. Jag vet personer som frågat om deltid. I ett fall gällde det i återhämtningsfas efter livshotande sjukdom. Den svenska chefen hade gärna tillåtit deltid, men företagets regler tillåter inte det annat än vid sjukskrivning. Vi i Sverige har det bra som inte blir sparkade om vi blir sjuka. I andra länder, med annan lagstiftning, kan man få sparken pga sjukdom, men vi som jobbar i Sverige är skyddade från det. Att prata med chefen om att man vill gå ner i tid är alltså lönlöst och riskerar bara att slå tillbaka mot ensjälv eftersom man då visat att man inte är 100% ”commited”. Även om man inte är 100% commited gör man bäst i att spela med och låtsas vara det.
Jag har med svenska mått en hög lön men det betyder inte alls att jag är oumbärlig. Företaget rekryterar globalt. Att bli duktig på mitt jobb tar många år. Det är väldigt många olika processer som ingår. Jag är långtifrån självgående och många processer har jag inte ens snuddat vid ännu.
[
Är företaget unikt ni jobbar på eller finns andra arbetsgivare?
Tänker arr du kan säga upp dig och vara ledig ett år för att sedan söka en tjänst på nytt? Då får du/ni chansen att testa på hur det skulle kännas.
Byta jobb?
Ja, man blir uttråkad. Känslan av att inte behövas mer och inte få den uppskattning och feedback som ett arbete ger är inte rolig. Att inte tillhöra ett team, att inte delta i aktiviteter, jobbmiddagar, julfest etc saknar man.
Vilken härlig beskrivning av hur ni nu lever livet efter ett många års fokuserat arbetsliv. Får man vara nyfiken på hur mycket ni sparade ihop innan ni kände er trygga att dra pluggen? Läser mellan raderna att ni hade bra lön och kunde lägga undan 25’ i månaden - vilket ju är fantastiskt! 
Jag jobbade också på ett ställe som knappt hade begreppet deltid. Inga andra än småbarnsföräldrar typ enligt lagen.
Däremot fanns det inget som hindrade tjänstledighet som närmaste chef kunde bevilja ensam upp till en månad.
Vi åkte till Asien i 6 veckor i januari/februari första gången. Vid ca 60… Blev då 10-12 veckor “semester” på ett år…
För att göra det lite mer lättsmält förvarnade vi 9 månader innan.
Vi gjorde likadant året efter 
.
Efter några år fick jag ändå ok på kortad arbetsvecka. (Säkert lättare när man är 60+)
4 dagar arbete funkar bra tycker jag. Man missar inte speciellt mycket om man är frånvarande på säg fredagar.
( Kolla vad som händer med ITP om ni har det. Inte alltid vettigt att gå ner i tid om man har det ).
Människor är olika. Många saknar det och många saknar det inte.
Det kanske går att konsulta på andra arbetsplatser med liknande tjänster som ni har. eftersom det verkar som ni skulle kunna leva på era sparpengar gör det inget om det skulle gå trögt att få uppdrag. Ni kanske jobbar heltid i perioder då och då.
Vi kommer att ha barn boende hemma i 6-7 år till, så vi är inte i den fasen att man drar iväg på längre (utlands)äventyr nu.
Det finns jättemånga intressanta aspekter i din frågeställning men specifikt den här slutsatsen vill jag zoom in på. Varför är det självklart att ni inte drar iväg på äventyr bara för att ni har barn boende hemma i 6-7 år till? Varför inte ta med hela familjen på äventyr? Kasta pil på världskartan där det finns svensk skola och testa livet utomlands ett år eller två? Då kan jag lova dig att du och din man varken skulle få tråkigt, bli förslappade eller få brist på konversationsämnen med vänner - som dessutom säkert gärna hälsar på 
Eller varför inte bara testa ett par månader om året för den delen, om frånvaro från kompisar och fritidsaktiviteter oroar för mycket?
Alternativt hemskola barnen på resan, om ni ändå får tid över och kan lyckas få igenom det med rektor/lärare? Passa på att utforska världen ihop när ni fortfarande har hälsan och barnen är i en perfekt nyfiken och mottaglig ålder.
Sedan tror jag man ska fundera mycket kring dessa kloka ord…
Jag är själv inte övertygad om att “pension” är en attraktiv lösning för min del, även om jag teoretiskt sett skulle kunna lösa det redan nu. Däremot tror jag att man måste ha sina prioriteringar klara för sig.
Varför väljer du att fortsätta jobba som du gör, om du väljer det? Är det?
Givetvis är det alltid en kombination av dessa men vad eller vilka är primära om du är ärlig mot dig själv? Utifrån det svaret - är det rätt val utifrån dina övriga prioriteringar, ambitioner och mål?
Om “Ja” kommer sedan följdfrågan; Finns det andra sätt du kan uppnå samma sak?
Det är där du hittar svaren på vad du eventuellt ska fylla tiden med istället.
Om “Nej” är svaret nog ganska givet 
Det säger väl dock inte så mycket utan att vet hur många som inte drabbas och därmed inte besöker någon strokemottagning. En livsförändrande stroke sker rimligtvis alltid vid fel tillfälle oavsett ålder.
Det beror på hur mycket fantasi du har.
Har du/ni hobbies som ni sysslar med redan idag? Skulle ni vilja göra mer av detta? Är du intresserad av att lära dig något nytt? Kanske plugga? Gå med i studiecirklar? Själva leda en cirkel? Jobba ideelt?
Jag skulle nog själv inte bli uttråkad. Älskar att läsa, vara ute i skogen, njuta av friluftsliv och ta hand om familj, hus och hem.
Jag jobbar idag deltid och har ett stort socialt nätverk. Visserligen jobbar mina vänner men det är lätt att dejta dem när de äter lunch och planera in en friskvårdstimme. Jag kan ju vara helt flexibel och passa in i deras schema. Att bjuda hem dem på middag en vanlig vardag är också något som är lättare att genomföra nu.
Jag har dessutom massor med projekt här hemma som jag inte känner att jag hinner med. Skulle jag kunna gå ner ännu mer i tid så skulle jag se till att bita tag i dessa. Älskar dessutom att plugga, skulle läsa strökurser på universitet (distans) bara för att få lära mig nya saker.
Vi har alla olika benägenhet att bli rastlösa och uttråkade. Vissa har lätt att uppskatta det enkla och vara förnöjsamma. Själv hittade jag minimalism för ett antal år sedan och tycker att livet har blivit så mycket bättre när jag kom till insikt om att lyckans horisont hela tiden förflyttar sig. Det är lätt att tro att “nästa grej, nästa renovering, nästa karriär, o.s.v.” kommer att göra livet bättre men det funkar ju tyvärr oftast inte så. När man nått ett mål så börjar man nästan direkt sträva efter något annat i jakt efter nästa grej som ska göra en mer tillfreds. Dessutom får man inte glömma att oavsett vad man “flyr till” så kommer man aldrig undan sig själv.
Förlåt för ett långt svar.
Om du idag vann stort på jackpot och blev ekonomiskt oberoende, skulle du då välja att vara kvar på jobbet? Tycker du att det är jobbigt att bryta normer? Är det viktigt vad andra (förutom vad dina nära och kära) tycker/tänker om dig?