Ja, och då är vi ju uppe över 99:e percentilen. Den absoluta supereliten i svenska inkomstligan och på internationell nivå är man i stratosfären. För vanliga dödliga är detta rena fantasinivåer på lön. Men dessa människor umgås såklart med andra som tjänar lika mycket och tycker att de rika, det är ju de där andra som tjänar mycket mer. Och de där andra, de sitter och tänker att hundra miljoner kommer man ju inte långt på nuförtiden; det är ju någon sorts grundnivå för ett drägligt liv. De som är rika på riktigt, det är ju de där andra, miljardärerna, som har mycket mer pengar. Men det är inte lätt att vara vanlig dussinmiljardär numera, man sneglar på de som är rika på riktigt, de har minsann pengar, de! Dollarmiljardär behöver man ju vara för att räknas. Alla tittar uppåt och säger att de rika, det är ju inte jag.
Undrar om medelsvensson vet att medelsvensson enligt sin egen definition sannolikt är rik. Det vet nog inte medelsvensson med avbetald villa i småstad och jobb med tjänstepension.
Det är ju inte någon garanti, men att inte göra det är i praktiken en garanti för att inte bli rik (återigen, trappsteg 5+).
Så varför inte bara fråga Maggiulli vilken definition han utgår ifrån?
Frågeställningen var ju vilka de två mest förekommande vägarna till rikedom är i USA. Frågan är om det statistiskt ser likadant ut i Sverige. Jag tror inte det när det gäller eget företag, jag tror mer på arv ffa eftersom många ärver sina föräldrars bostadsvinster och att föräldrarna, till skillnad mot i USA, inte behöver bränna sitt kapital pga nästan obefintligt pensionssystem och dyr sjukvård/äldrevård.
Hans statistiska analys ställer snarare frågan “vilka faktorer gör folk rikare?”
Så det hela kan diskuteras utan att fastna i den eviga frågan om gränsvärden för ordet rik.
För att kunna bli rikare följer det logiskt att man måste vara rik. Åtminstone om man utgår från den empiriska semantik jag läste i början av 90-talet.
Jag noterar att mina barn blir längre och längre för varje år, trots att de var allt annat än vad som kan beskrivas som “långa” då de föddes.
Jag tror inte Arne Naess hade accepterat den jämförelsen då det är omöjligt att bli kortare. För att bli rikare måste man vara rik, för att bli fattigare måste man vara fattig. Plus att man gå kan från det ena till det andra helt stokastiskt.
Nåväl. Då får vi antingen utgå från att små nettoförmögenheter aldrig kan bli större, förutom om de plötsligt råkar bli stora av en slump. Eller så får vi sluta oss till att Arne Naess kanske inte hade rätt i allt med sin semantiklära. Jag sällar mig nog till den senare skaran.
Definiera ”små nettoförmögenheter” så har vi någon slags utgångspunkt för diskussion.
Nja, man kan ju vara fattig och samtidigt vara rikare än nån som är ännu fattigare.
Man brukar prata om absolut och relativ fattigdom.
Diskussionen här verkar snöa in på absolut rikedom, medans Maggiulli talar om relativ rikedom.
Relativt sett är alla som har mer än noll på kontot rika.