Tillbaka på jobbet efter semestern så blev pratet som vanligt vad alla hade gjort under sommaren. Naturligtvis börjades det prata om hur dyrt det är att resa, renovera och allt annat som folk gör på semestern.
Under en av fikarasten kläckte en kollega ut att hon hade glömt bort att deras räkning för vattenförbrukning kom kvartalsvis och att de därför hade skippat att åka på Kolmården med barnen. Jag höll såklart på att börja garva, men hon fick medhållande nickar av några, och det såg inte ut som att någon annan tyckte det lät helt absurt att en sån sak gör att man måste ställa in semesterplaner.
En annan fikarast med ett annat team var det en gubbe som nämnde att dom skaffat hund, men nu innan de skulle börja jobba igen kollat upp priserna för hunddagis och att han och frun nu var tvungna att jobba hemma halva veckan var för att det skulle bli för dyrt annars.
Jag jobbar på en arbetsplats där 99% ligger över eller runt brytpunkten i lön och där alla nyanställda de senaste 20 åren har en universitetsexamen. Det är alltså inte Samhall jag jobbar på.
Hur får dessa människor sina liv att gå ihop? Har någon av er forumanvändare varit den här personen och ge lite insikt i hur tankarna går?
Jag känner igen mig till viss del. Jag har generellt tänkt att mina kollegor är rätt vettiga. Inga genier kanske men inga puckon heller.
För några år sedan var elpriserna höga, Plötsligt framkom det att en hel rad kollegor bodde i bostäder med direktverkande el och riskerade att få elräkningar som var i samma storleksordning som deras månadslön.
Kollegorna hade köpt bostäder på någon trevlig adress utan att direkt tänka så mycket på tekniska detaljer. När elräkningarna sedan visade sig bli höga ibland var det något man bara betalade. Man hade inga direkta tankar kring att påverka kostnaderna utan betalade bara. När kostnaden plötsligt exploderade blev de plötsligt tvungna att agera. Rimligen hade det varit lönsamt och relevant att agera långt tidigare också.
Så som jag själv tänkt kring detta så är direktverkande el och andra dåliga lösningar främst något man byter bort. Det är inget man behåller och betalar för,
En person jag känner ringde för ett tag sen mig och bad om ett litet lån. Hen skulle nämligen gå och köpa en grej på Ica (som kostar ca 25 kr) och kom på att kontot ju var tomt. Och i detta fall är det då Kontot med stort K, dvs det finns inga andra konton med några pengar på…
Personen har jobb, familj och har varit myndig i mer än ett decennium. Lite svårt att förstå tankegångarna, men en del i det hela är nog en uppfattning att pengar är en världslig och ganska sunkig företeelse som man inte ska ägna för mycket uppmärksamhet.
Jag undrar om det handlar om ekonomi eller om de är allmänt dåliga på strategi och planering. En del är ju sådana med allt. Inget verkar gå att förutse i deras sinne, allt bara händer dem. Har de dessutom en partner som är likadan så blir det hopplöst.
Det är rätt intressant att försöka pinpointa vad det är de saknar. Det behöver som du skriver inte alls ha med intelligens att göra, men något saknas helt klart. Vi som ligger helt i andra ändan av det personlighetsspektrumet har svårt att förstå hur det öht är möjligt att ha så dålig förmåga till framförhållning och uppstyrning.
Jag tror nog att det finns många snåljåpar som spelar med också. Själv brukar jag säga att jag måste äta matlåda för det är så dyrt att äta ute (det är det ju), eller att elpriset snart gör att jag hamnar på gatan. Nu är jag inte rik men jag har råd att äta ute.
Vet inte varför jag håller på sådär egentligen. De flesta tror antagligen att jag lever på marginalen.
Det som jag tycker är skrämmande är att ganska många av mina kvinnliga kollegor och kompisar (är själv också kvinna) har ingen aning om sin egen ekonomi. Och då pratar vi högutbildade akademiker.
Den ena får hjälp av sin bror med sitt sparande, men vet egentligen inte vad han gör, den andra bor i en bostadsrätt som pappan har köpt och betalar för (ung kvinna, men ändå 35) och en kompis som inte sparar något till pensionen trots att hon vet att den inte blir strålande och som har ett jättemärkligt sätt att dela upp hushållets ekonomi med sambon.
Jag förstår inte, att ha koll på sina pengar är ju så viktigt! Och kanske särskilt för oss kvinnor som ofta tjänar mindre.
Påminner mig om när jag och cirka 5 andra kollegor fick felaktig lön utbetalt på grund av att lönekontoret la in semester i stället för vabb. Vi rekommenderades då betala tillbaka mellanskillnaden för att få mindre strul med deklaration kommande år och det var flera av kollegorna som sa att de inte kunde göra det, de hade redan spenderat allt kanske 5 dagar efter löneutbetalningen.
Det som var extra fascinerande var att ingen förutom jag reagerat på att lönespecen var fel. Jag blev också rätt beklämd över att lönekontoret inte gjorde något åt det felaktiga direkt när jag sa till, kanske 3 dagar innan lönen hade betalats ut, för då hade vi ju inte behövt krångla med återbetalning. Men så är det konsekvent på mitt jobb, blir något fel så rättas det månaden efter. Vad är då ens poängen med att få lönespec i förväg? Sorry off topic men det irriterar mig De gjorde fel typ 5 av 6 månader under min föräldraledighet nämligen
Ha, varit med om samma ungefär samma sak för länge sedan.
Alla i teamet fick sin flextid utbetalt som kvalificerad övertid. Det blev ett rejält tillskott för många. HR skickade kvickt ut att det blivit fel och att det skulle betalas tillbaka.
Ändå satt medarbetare flera månader senare och beklagade sig att de fortfarande hade någon typ av avbetalningsplan.
ja du
förmågan att efter 4 försök lyckas pricka 55% rätt efter att, inte läst boken utan bara massa gamla tentor kvällen innan, kanske inte är nån jättebra markör för “tänka”, och tänka är inte alltid nån bra markör för besluta/agera
Håller med om att det är intressant hur (idiotiskt) folk lägger upp sin ekonomi i många fall.
Det är tur för dessa att vi fortfarande har system i Sverige som tar hand om folk.
Tog upp det i tråden om skuldavsnittet men det passar även här.
För mig är det helt obegripligt hur vi kan undervisa våra barn i bild och musik i skolan men inte privatekonomi. Det känns som skolans viktigaste ämne! Oavsett vilken väg du väljer i livet måste du ha koll på privatekonomi.
Ja, privatekonomi ingår i hemkunskapen men den tiden delas med hur du slår en bea. Eget ämne behövs!
Vi har mycket mer problem med att folk har dålig koll på hur privatekonomi fungerar än att de är dåliga på musik eller att rita.
Ja
Ser, även de som inbillar sig att de är så lyhörda och liknande, ser andra utifrån oss själva och för förvåning över andras svagheter (upplevda av oss) är lika stor inom alla områden
“Det är ju bara att planera”
“Ryck upp dig bara”
“Ta tag i din ekonomi”
“Det är ju bara attäta mindre och motionera mer”
osv.
Tror många av oss överskattar vår förmåga att förstå andra extremt mycket (men såklart är det ju ändå sant att de och ibland även vi “borde” sparat mer, ätit mindre eller vad det nu rör sig om
Kan inte relatera överhuvudtaget, de flesta som har dessa problem tjänar mindre än mig men spenderar mycket mer.
Jag har aldrig haft slut på pengar, aldrig väntat på en lön för att kunna köpa något, byggde buffert t.o.m. när jag bara hade sommar- och extrajobb i gymnasiet för att jag inte ville ha tomt i kassan.
Jag gissar att det för många inte ligger så mycket tankeverksamhet bakom det annat än att det känns nice i stunden och att man aktivt ignorerar att fundera igenom konsekvenserna.
Ungefär som när man trycker en godispåse och några glas vin varje fredag och lördag kväll trots att man egentligen hade velat väga mindre, utöver allt småätande hela veckan.
Nog finns det de som har det tufft på riktigt men den stora massan håller bara på med självskadebeteende p.g.a. att de är beroende av att konsumera. Det skulle vara billigare att uppsöka psykolog / terapeut.
Uttrycket “det är inte vad du tjänar, vad du har kvar efter dina utgifter som avgör”. Många människor i min närhet ser inte sambandet mellan överskott och investeringar. De lever från lön till lön, eller på sin höjd gör periodiseringar, dvs spara pengar varje månad till semesterkontot och sen bränna allt när semestern kommer.
För min egen del och med utländskt härkomst så pratade mina föräldrar hur brist på pengar de hade. Inga utsvävningar. I den kinesiska kulturen så pratar man ALLTID pengar så fort barnen förstår konceptet. Här i Sverige så kan jag uppleva att man som förälder aldrig får pratar om man har pengar eller brist på pengar. Pengar finns bara.
Innan RT så sparade jag som bara den på räntekonton, men efter 2016 när jag kom i kontakt med RT så satte jag upp systemet med indexfonder och flyttade in pengarna till indexfonder.
Nog för att det är skönt att klappa oss själva på axeln av inbördes beundran här inne, men jag har lite svårt för sådana här trådar.
Jag tror bara det är en personlighetsfråga i första hand, och att din kollega inte nödvändigtvis sitter och väntar på nästa lön för att överleva. Jag skulle tro att hon har någon form av buffert, men att hon inte tycker att hon hade råd att åka till Kolmården för att nalla av den. Det är två olika saker.
Sedan sitter säkert folk i andra forum och diskuterar hur slappt vi här inne kanske förhåller oss till att planera andra enligt dem grundläggande delar av vuxenlivet. Typ städning, kvalitetstid med sin partner/familj, vårda relationer i största allmänhet, fritidsaktiviteter, sport, you name it.
Även om alla här inne är perfekta i livets alla domäner, såklart
Jag tror inte det är så enkelt. Jag och frugan var i Thailand och träffade en trader som hette Von Schmalensee i efternamn. Han berättade att hans mamma som var jude tvingade honom att kolla börssidorna i tidningen när han var 12 och göra analyser. Det finns absolut en komponent i uppfostran kring aktier och investeringar.
De gjorde fel typ 5 av 6 månader under min föräldraledighet nämligen 
