Mmm.
Samtidigt har jag insett att det är en ganska vanlig situation. Tyvärr.
Det framgick med från den respons jag fick till en text jag skrev om förra julafton, då jag och mina kids (då 21 och 16) hade en fantastisk stund tillsammans där vi snackade om absolut allt. Helt sanslöst egentligen. Och när jag delade den texten i en workshop jag gick just då (The Story Skills Workshop, rekommenderas varmt!) så var det vanligaste svaret ‘Oj, sånt där hade vi aldrig kunnat snacka om i min familj’.
Jag funderar mycket kring den där bristen vi har i att våga ta de knökiga samtalen liksom. Och ju mindre vi gör det, desto mer ovana blir vi på det och då undviker vi dem än mer.
Absolut!
Och… det finns så klart ganska mycket bakomliggande historia även här som hade kunnat ställa till det. Men poängen för mig när jag tänker på hur jag agerade här så är det just ett tecken på att jag kommit en bra bit på vägen i att kunna hantera den obalans som funnits och fortfarande finns i hur denna min förälder ser på sina barn, och därmed hur hen agerat gentemot oss.
Misstänker det inte finns några relationer som är helt strömlinjeformade liksom. 