Har märkt att ekonomin ger upphov till en hel del jobbiga känslor. Då ska sägas att vi är priviligierade att få pengarna att räcka till. Det jobbiga grundar sig i att jag på något vis känner mig dålig på att hantera ekonomin i allmänhet. Tror jag behöver skriva av mig lite och kanske få några goda råd. Det flyter ihop lite vad gäller privatekonomin känner jag lite så jag tror jag kanske skulle behöva identifiera vad jag och min sambo behöver göra.
Först lite bakgrundshistorik till mitt förhållningssätt kring sparande. Jag tror det började med att jag byggde upp ett slags spar-självförtroende under tiden jag var sambo och sparade stora summa pengar varje månad med målet att köpa en bostadsrätt. När lägenheten var införskaffad blev sparandet snart sämre. Jag gick upp ganska mycket i lön men det blev helt enkelt svårare att spara av någon anledning. Här kanske jag unnade mig att konsumera lite mer frikostigt än annars.
Spolar fram några år, och har nu flyttat ihop med min sambo och gjort en liten vinst för lägenheten jag sålt. Vi sambor nu i en annan lägenhet som vi äger tillsammans (jag har en något större andel kanske ska nämnas). I samband med det dammade jag in pengarna från vinsten jag gjorde för min tidigare lägenhet i placeringar på mitt ISK-konto.
Eftersom jag gått med en känsla att jag varit lite ekonomiskt slösig som inte kunnat spara nästan alls, så bestämde jag mig nu för att ta tjuren vid hornen och försöka spara undan några tusen vilket fall. Gick upp i lön igen (50.000), men samtidigt har naturligtvis den ekonomiska krisen gjort sitt uppepå det.
Jag och min sambo har valt att dela på vissa delar i ekonomin, men andra inte. Eftersom jag tjänar något mer så för jag över procentuellt mer till vårt gemensamma mat-konto för att utjämna. Utöver det sparar vi 1000 per månad på halvlång sikt tillsammans för att möjliggöra husköp i framtiden - kan aktualiseras i och med att vi tänkt skaffa barn inom en snar framtid. Vi lägger också över pengar varje månad i ett bokonto – därifrån dras kostnader relaterade till bostad inklusive el, försäkringar mm. Vi har båda automatiska överföringar i början av månaden, så att pengarna inte hinner ta slut. Detta gäller både vårt gemensamma (halvlång sikt) och vårt privata (här sparar vi långsiktigt)
Vi har ett därtill ett gemensamt buffertkonto som är tänkt för oväntade händelser, men används i praktiken även för inköp till bostaden och dylikt.
Jag misstänker att den modell vi tillämpar eller kanske min inställning till sparande är lite tokig. Men jag skulle behöva lite råd kring hur man kan tänka kring detta. Vi trivs ganska bra med att ha “egna” pengar att spendera vilket inte skulle fungera riktigt på samma sätt om vi hade helt gemensam ekonomi, och vi tycker det känns bra att själv kunna placera sparpengarna enligt eget huvud och smak.
Någon typ av nederlag upplever jag nästan varje månad, för jag upplever att det retsamt och nästan komiskt nog alltid kommer oväntade utgifter som gör att sparmålet går i stöpet varenda gång. Det är besvärligt att känna att man både snålar in på saker man skulle kunna tänka sig att lägga pengar på. Men något sparande bli det ändå inte riktigt heller, iaf inte långsiktigt. Vi har ändå gjort en budget för löpande kostnader, och det borde ändå finnas rum för att spara. Oväntade kostnader kan uppstå från olika håll, till exempel en oväntad eller att vi vill göra något inköp till hemmet. Kostnaden dras då från buffertkonton men det behövs ju fyllas på förr eller senare. Det finns liksom inte utrymme att fylla på igen direkt när lönen dragits utan då behöver bufferten komma till undsättning.
En tanke som slog mig är att mitt enskilda sparande (jag har ett större sparande också) egentligen inte är tänkt att enbart vara till gagn för mig själv. Jag menar, hur kul vore det att gå ner i arbetstid samtidigt som sambon jobbar på?. Därför har jag en idé om att komma på en gemensam dröm för vad vi kan använda våra respektive långsiktiga sparande till. Vi har pratat om detta och hon håller med, men tycker det är svårare att motiveras till mer långsiktiga ekonomiska mål.
Inköp och förändringar av hemmet kommer många gånger från min sambos initiativ, jag är ofta på hennes förslag Jag känner lite dålig till mods för att jag inte är lika föreslagen här, jag tänker väldigt sparsamt vilket på ett sätt är lite synd – jag har också ett intresse att bo fint och trivsamt. Inköpen som används är inte riktigt är budgeterade (kanske borde vi göra det, egentligen är ju buffertkontot i praktiken detta…?) Jag märker att jag lätt blir mer långsiktig kring behoven, jag gillar att tänka att pengarna ska växa och det intresserar mig att investera på börsen - långsiktigt förstås. Att använda dessa pengar till resor eller att trappa ner arbetslivet när man blir äldre vore angenämt. Sedan finns förstås kortsiktigare behov, till exempel att vi kanske vill vara hemma lite mer med barnen och dylikt, medel för att kunna byta upp oss lägenhetsmässigt som sagt.
Vi har pratat en del om detta men jag tror vi behöver landa i vad ett lämpligt upplägg för oss skulle vara. För mig är det framförallt viktigt att ekonomin hanteras på ett medvetet sätt. Så hur sjutton lägger man upp det. Jag kan tänka mig att dra ner på mitt långsiktiga sparande. Idag försöker jag spara ungefär 3000, men kanske är det mer rimligt att spara långsiktigt på säg 2000. Kanske vore det enklare att spara uppdelat i ännu fler konton inkluderat att ”hemma-konto”?
Är jag helt enkelt för hård mot mig själv?
Snabba siffror kring privateknomin:
Min bruttolön är 50.000
Min sambos 42,200
Våra gemensamma kostnader kopplat till bostad: 25.000.
Det gemensamma matkortet: 10.000 (Notera att jag också har förmånsväxlat ett rikskupongkort för jobbluncher)
