Här en fråga utifrån egna, ganska specifika omständigheter. Men kanske att diskussionen ändå kan vara av allmänt intresse.
Min fru och jag är trots vår ålder, 30 respektive 32 år, rätt nya i arbetslivet. Hon sen ett knappt år tillbaka, jag sedan drygt två. Anledningen till det är att vi båda tagit konstnärliga examina innan vi studerade till läkare (hon) och jurist (jag). Vi har stor glädje av det konstnärliga utövandet som hobby och ångrar på inget sätt den tid och de studieskulder som utbildningarna kostat oss. Däremot har möjligheterna till sparande varit begränsade under stor del av vår tid tillsammans och vi har ju all löneutveckling framför oss.
Vi har sparat efter förmåga senaste åren, i första hand till bil, därefter till bostad och till pension enligt principen om 10% av nettolönen. Efter flytt till liten ort på landsbygden och det efterföljande obligatoriska bilköpet – vid vilket forumet var till stor hjälp! – återstår 100 000 kr till kontantinsats och 90 000 x 2 = 180 000 kr i pensionssparande.
Vi har en önskan om att inom en fyraårsperiod kunna spekulera på ett hus och räknar med att vi kommer behöva i spannet 550 000–650 000 kr för att hitta något i de områden vi är intresserade av. I dagarna väntar vi, sist men inte minst, vårt första barn och kommer på grund av föräldraledigheter ha begränsad sparförmåga och låg löneutveckling ytterligare en tid.
Nu till frågan. Hade ni, vore ni i vår situation, använt er av pensionssparandet för att kunna köpa hus?
Tiden är ju pensionssparandets, ja, allt sparandes, bästa vän. Samtidigt vet vi att båda våra yrken kommer ge stabil tjänstepension och på halvlång sikt komma upp i lönenivåer som ger utrymme att kompensationsspara.
Tips och påpekanden i stil med “köp ett billigare hus”, “måste ni ha ett hus om just fyra år?” o.d. är kanske riktiga i och för sig, och dessutom sådant vi överväger, men inte intressanta för det principiella i dilemmat
Jag tycker att ni har svaret här. Så är det eget sparande utan uttagsförbehåll eller andra konstiga villkor så hade jag använt det, förutsatt att bostadsköp är det ni bedömer behöver ske.
Då så - tuta och kör bara, men hitta rätt hus först. Det är extremt svårt att få tummen loss till flytt när nästa generation bestämt sig för att dyka upp.
Jag håller med i ovan. Att ert sparande hittills haft etiketten pension är ju i ert fall något som går att ändra på, och med så många kloka val hittills kommer ni säkert fortsätta göra kloka val framöver.
Kan bara eka det övriga svarat. För mig låter det också rimligt att använda det ni sparat ihop för att landa i ett boende som blir rätt för er familj. Lycka till med allt!
Ja det hade jag gjort (använt privat pensionssparande för att finansiera huset alltså). Med en läkarexanen hos en av er borde denne efter ett tag in i arbetslivet att tjäna löner som ger extra avsättningar på tjänstepensionen (över brytpunkt). Då händer det lite på tjänstepensionen. Även juristlönen lär väl inte vara korvören. Jag tror att ni över tid kommer få till ett hyggligt pensionssparande ändå. Och som det skrevs tidigare, att äga sitt hus är väl någon form av pensionssparande det också.
Som andra skrivit, ni kommer kunna spara ihop till er pension och ni kan nog förvänta er goda löner. Oroa er inte för det utan passa på att njuta av livet under tiden.
Det låtet klokt att satsa sparande i husköp, med buffert osv för ev åtgärder osv
Förmodar att huset förutom plats för familj även skall inkludiera möjlighet att utöva ert konstintresse, vad det nu innebär
Men med förbehållet att ni kanske inte har tid till hobbies med hus och små barn, där handling på ICA blir egentid
Hade också köpt hus för allt sparande ni har. Det är det ni behöver just nu.
Dock tycker jag det är bra att ni börjat tänka på pensionssparande. Många säger att det kommer senare eller det löser sig här i tråden men det är ju inget som löser sig själv. Ni ligger ju 10-11 år efter i intjänade pensionspengar. Dock kommer ni tjäna bra med pengar senare i livet men bra att ni har i tanke att ni har lite att ta igen.
1 miljon i sparad pension mellan 20-30 års ålder är ju mycket mer värt än 1 miljon ihopsparad vid 35-40 års ålder såklart eftersom pengarna får tid att jobba.
Men ni verkar ju ha koll på läget så köp huset ni behöver nu med ny familjemedlem.
Är tanken att ni ska dra ner på risken och lägga pengarna på sparkonto? Det låter bra att spara ihop till 550-600 men jag tycker inte ni ska låsa er att ta ett beslut nu, mycket kan hända under tiden som ändrar era förutsättningar.
1 miljon i sparad pension mellan 20-30 års ålder är ju mycket mer värt än 1 miljon ihopsparad vid 35-40 års ålder såklart eftersom pengarna får tid att jobba.
Ja, exakt. Det är just detta som gjort det lite svårare att prioritera. Att röra de pengar som är avsatta med uppdrag att jobba för oss har känts lite förbjudet…
Också en bra fråga! Vad skulle du själv rekommendera?
Visst är det här på RT det nämns som en tumregel att ha en del av köpeskillingen, 10% x antalet år kvar till köpet, i lågrisk och resten på sparkonto? Åtminstone fram till ett par år innan köpet.
Jag är böjd att hålla med i det du skriver, att vi i nuläget inte vet så mycket om framtiden, t.ex. hur marknaden eller livssituationen i övrigt kommer att se ut. Finns det några konkreta ändringar i förutsättningarna du tänkte på eller själv har erfarenhet av?
Stämmer in i kören som säger prioritera boendet med dom förutsättningarna. Låt det ge energi tillbaka in i arbetandet så kommer det rentav kunna betala sig. Vill ni lugna er pensionsångest lite kan ni säga till varandra att huset teoretiskt kan säljas vid pensionen. Då har ni antagligen ett belopp på ett par Mkr där efter insats, åratal av amorteringar och värdeökning.
Så det är ju inte att ni tar pensionspengarna till att köpa en lyxbil vilket hade varit en helt annan femma
Om ni inte vet hade jag lagt 10% i pensionssparande, 10% mellan risk 60/40 3-10 års sikt, 10% buffert, 10% kul konto. När buffert är fullt så går de pengarna till mellan risk tillsammans med de resterande pengar som ni lyckats spara. Ni kan ju såklart göra som ni vill, finns det utrymme för mer pengar till kul kontot så är det bara positivt med tanke på att ni har en liten i familjen
Jag befann mig på sätt och vis i samma situation. Jag flyttade till Sverige och började jobba här när jag var 32. Hade inte jättehög lön de första åren, delvis utan kollektivavtal. Idag är jag egenföretagare inom IT och har hyfsat bra inkomst, ca 10k/mån går till pensionssparande i bolaget, ytterligare några tusenlappar sparar jag privat. Borde egentligen avsätta ännu mer för pensionen.
Nu är jag 50, och jag får lite småpanik när jag tittar på min pensionsprognos. Att gå i pension vid 65 års ålder kan jag bara glömma om jag vill fortsätta leva ungefär som idag. Det går helt enkelt inte att jobba ikapp de 10-12 åren jag saknar i arbetslivet.
Med det sagt har jag ett eget hus. Jag bor på landet, huset var alltså billigt och är betalt och skuldfritt sedan många år. Och det är min räddning som gör att jag ändå kan sova lugnt om nätterna. Vad som än händer så har jag alltid en säker tillgång som ingen kan ta ifrån mig. Jag har dessutom inte problemet att jag kanske inte längre har råd med mitt boende när jag går i pension.
Mitt råd är att satsa på ett bra boende. Eftersom ni förmodligen båda får bra inkomst borde det inte bli några bekymmer. Det gäller att hitta en bra balans.
@Marcus74 Tack för ytterligare bra input! Det låter som att våra situationer är lika på en del sätt. Samtidigt blir jag lite oroad – eller kanske konfunderad. De 10–12 år du menar, är det ca 20–30, eller 30–40? Har sparandet i företaget varit 10k mellan 32 och idag utan att du är nöjd med nivån vid 65?
Oavsett känner vi oss som sagt styrkta i tanken på att hus är rätt! Vi siktar också mot landsbygd, och även om det inte nödvändigtvis är lika med billigt i vår landsända är det ju åtminstone billig-a-r-e än i stan. Sänkta levnadskostnader är ju också ett sätt att spara.
@Rikkitikkitavi Hehe. Jag tänker i det avseendet att det är ungdomens privilegium att hålla fast vid sina naiva förhoppningar
