Under hela tonåren bankas man in med att “om du blir/gör någon gravid har du förstört ditt liv”. Sedan ska man också passa på att “leva livet medan man är ung”. Hur lång tid tror ni att det tar att bryta den indoktrineringen att barn är något fruktansvärt som man drabbas av? Graviditet i princip likställs med könssjukdomar i högstadiets sexualutbildning.
När man sedan närmar sig 40, eller till och med 50 och orken inte är den samma som när man var runt 20 (i den ålder vi är biologiskt optimerade för att skaffa barn) konsterar nog många att det där med barn blir nog bara för jobbigt…. Både att skaffa och sedan hålla på med i 20+ år till.
Herregud, föräldrar hinner gå i pension innan barnen flyttar hemifrån…..
Instämmer 100 %. Jag har däremot stött på måååånga kvinnor som känt enorm stress och press över att ”klockan tickar” och att samhället inte gör något annat än skuldbelägger för att man inte skaffat barn ännu.
Tycker det är rent av provocerande att läsa att utbildningskampanj kring att fertilitet minskar vid 35 år är det som planeras göras. Det som behövs är enklare sätt för unga att komma in på arbetsmarknad, kunna köpa boende och underlätta för yngre att träffas och bilda varaktiga relationer. Såklart inga enkla saker, men bättre att vara ärlig med det.
Ja, säkert. Samtidigt har folk aldrig varit rikare. Tror snarare att man inte vet om nästa partner vore lite bättre. För att maxa chansen till bra partner vill man vänta länge.
Om man hypotetiskt haft en regel som säger att maxåldern är 20 hade nog väldigt många rappat på. Hade det varit biologiskt möjligt hade man fortsatt söka “den rätte” tills man blev 80. Det är rationellt att vänta när det är mycket på spel.
Vid trygga långa liv värderas inte tiden som i osäkra tider. Man diskonterar den inte på samma sätt som om man inte kan räkna med framtiden.
Så det kanske är kunskap om biologin som är “problemet” här snarare än okunskap?
Att fertilitet minskar med åldern måste ju ha varit känt sen urminnes tider. Men aldrig tidigare har vi haft så tydliga riktlinjer kring exakt när det sker…
Jag tycker att en mer fundamental fråga om mänsklig drivkraft tappas bort i den här frågan:
Vill de allra flesta verkligen ens skaffa barn? Och även om de vill det lite som ett nice to have, känner de att det är prioriterat över exempelvis ekonomi?
Reproduktion under mänsklighetens historia som jägare och samlare och även som lantbrukare har ju i stor mån drivits av att vi vill ha sex, inte nödvändigtvis barn
Vissa kanske ser det som att preventivmedel, välstånd och ”dekadent” kultur gjort att människor inte vet att de egentligen vill ha barn. Att de inte vet sitt bästa.
Jag ser det snarare som att en betydande andel kan undvika något de aldrig ville ha. För första gången i historien.
Intressant, mycket möjligt att du har rätt överlag. Min erfarenhet är dock att det finns människor som vill ha barn, men som av olika skäl inte får ihop livet. Preventivmedel har ändå funnits ett tag, jag undrar om privatekonomiska faktorer också spelar en roll?
Det gör det säkert. Ihop med oro för omvärlden framför allt.
Men jag ser personligen inte barnfrågan som svart eller vit. Att vilja skaffa barn är säkert en nice to have för en betydande minoritet.
Vilket kanske kan vara svårt att föreställa sig om man ser barn som meningen med livet.
För transparensens skull är jag högst medvetet barnfri själv men har ingen egentlig drift att skaffa barn. Så det är varken en ekonomisk prioritering eller en fråga om okunskap eller rädsla för mig.
Tror du har rätt i detta. Jag var fullt medveten om att fertilitet minskar efter 30 år men valde ändå att inte försöka börja skaffa barn förrän vid 34 års ålder. Jag ville inte tidigare och var beredd att ta risken att det kanske inte gick. Tittar jag i min bekantskapskrets är det så för de flesta. Det går ju inte att veta på förhand vilka som eventuellt kommer ha fertilitetsproblem och jag tycker man ska komma ihåg att majoriteten som vill bli gravida blir det, även efter 30-års åldern.
Jag tror det är lite av en kombination av allt du nämner. Okunskap om slopande fertilitet med ålder vet jag inte om det spelar in lika mycket som ekonomin. I den inkluderar jag startsträckan av utbildning och etablerande i karriären.
Förvisso, minns jag ett 20-årskalas jag var på för en tjej som gått i min gymnasieklass, som påpekade hur sjukt det var att hon nu var halvvägs till när man ska börja tänka på att ha egen familj, trots att hon fortfarande kände sig som ett barn. 40? Då har tåget kanske lämnat perrongen, tänkte jag.
Sedan dess är min upplevelse av det tjejgänget, när jag träffar dem någon gång eller två per år, att de gärna skulle starta familj nu. Yta och tid är väl det som begränsar. Länge ska man plugga, vilket så klart gör att man måste spara längre efter därtill.
Glöm heller inte att man måste träffa någon att faktiskt ha barn med, vilket är lättare sagt än gjort i 2026.
Det är väl sociala medier och den nya kulturen bland unga med influencers i Lamborghini osv. Kanske också lathet, Man vill hellre sitta och scrolla i telefonen än byta blöjor och ha sömnlösa nätter. Det är ett enormt ansvar med barn och har man blivit curlad hela livet och aldrig behövt anstränga sig kanske man inte är redo för en sådan utmaning. En del “barnfria” går ju ut i media också och försöker slå ett slag för sin livsstil.
Jag kände inte heller något större sug att ha barn men skaffade till sist barn när jag var över fyrtio och så här i efterhand så ger det en helt annan mening i livet. För att vara ärlig känns det numera rätt patetiskt och ytligr när man ser en del barnlösa 45-åriga bekantas Facebookuppdateringar när de åker businessklass till Nepal och allt vad det är (rätt billigt om man inte har fru och två barn med sig).
Går själv 100 gånger hellre på djurpark med mina barn än hänger på nån rökig bar i Barcelona eller går på Noma. Jag har redan gjort allt det där och det är inte spännande längre utan känns rätt meningslöst. Livet har väl några naturliga faser: vara barn och växa upp, äventyr och fest och lära sig bli vuxen (18-35?), skaffa barn och bilda familj, pensionera sig och övervintra i Spanien. Det är ett rätt gött liv ändå men många verkar väl stanna vid äventyr och fest-fasen nu.
Edit; jag tror inte det handlar om ekonomi även om många hävdar det. På 80-talet hade folk det väldigt mycket sämre i Sverige rent materiellt än nu men de skaffade ändå fler barn. Men man kanske inte förväntade sig en Lamborghini som man sett på Supercar Blondies instagram på den tiden heller iofs.
Jag håller med om att många gör egotripps över det. Men föräldrar är verkligen inte bättre.
Det sorgliga är när folk inte live and let live och dömer andra som du känner dig benägen att göra. Jag har inga problem med att vara valfritt barnfri och samtidigt glädjas åt andras familjeliv.
Men det motsatta är inte lika vanligt i min erfarenhet.
Får be om ursäkt. Jag önskar att jag kunde vara så live and let live men det är bara det att jag är orolig över framtiden för den västerländska civilisationen på grund av det här. Jag tycker därför att det rent av är en plikt att skaffa två barn. Man får se till att leka av sig till tidiga 30-årsåldern men sen är det dags. Kanske borde införas lite skatt osv för att premiera detta.
Edit: jag kan nog förstå charmen i att vara barnfri också. Har en 37-årig granne med Ferrari som verkar spendera halva året i Florida dessutom. Det hade väl inte riktigt gått med barn. Och han verkar ha det gött också. Men som sagt blir man ju oroad över framtiden. Vem ska ta hand om alla äldre osv.
Utbildning och karriär skjuter upp familjebildning. Sedan har vi kvinnor nu som i stor utsträckning deltar i arbetslivet precis som männen. Och här kickar ett annat gammalt ideal in, kvinnor vill ha män som tjänar minst lika mycket och har minst samma utbildningsnivå. Och många män som söker kvinnor som inte tjänar mer eller är mer välutbildade än de själva.
Trenden med minskande barnafödande är ju som sagt inte ny eller isolerad till Sverige, tvärtom. Men iaf. fram till för några år sedan så var det inte färre personer som skaffade barn, men de skaffade i genomsnitt färre barn/person. Här spelar nog den allt högre åldern vid första barnet in. Men det är alltså inte fler som är barnlösa än tidigare.
Jo Man kanske har kunskap på gruppnivå, men för individen är det ändå ovisst om/ när man får problem.
Man kanske lyckas få enstaka barn, men inte så många som man i slutändan hade velat. Den risken kanske underskattas lite. Det är bekvämare att skjuta på ett så stort beslut.
Verkar vara 20-25% kvinnor som säger att de inte vill, men av de som kan är det ändå 95% som fått barn vid 50.
Man kanske har kunskap på gruppnivå, men för individen är det ändå ovisst om/ när man får problem.