Bara 20-25% av kvinnor vill ha barn? Det låter rätt skrämmande om det stämmer.
1 gillning
Ja du… vad ska jag säga annat än att vi har olika åsikter 
Men bra självinsikt har du och du är ju ärlig iaf.
Den typen av auktoritärt styre skulle jag fly som pesten. Och jag tror till och med att många föräldrar också skulle göra det.
7 gillningar
Vill INTE ha barn 
och de ändrar sig i praktiken. Bara 5% väljer att förbli barnlösa. Det är inte problemet.
Såg att jag skrivit fel och ändrade nu. Inte ska det vara
1 gillning
Den stora förklaringen till att det föds färre barn är synlig i “alla” samhällen som genomgått den ekonomiska resan. När det ekonomiska välståndet ökar och urbaniseringen tilltar så tenderar barnafödandet att minska. Det finns nog flera förklaringar till detta, men i här är några:
- Urbaniseringen. Som boendes på landsbygden och som lantbrukare är barn snabbt en resurs och en tillgång, inte en börda under 20 år som tjänsteman på ett kontor på Manhattan.
- Boende. På landsbygden kostar mark knappt något, så att få till den bostadsyta som många önskar när familjen växer är inte lika mycket av ett problem jämfört med storstädernas svindyra priser.
- Livsstil. Ett liv i storstaden kommer med en annan förväntan och andra ideal och distraktioner - barnafödandet skjuts upp.
- Nya vanor och modern teknologi. Folk spenderar tid framför skärmar och ungås mer digitalt istället för att dricka billig blasköl och gå hem med varandra och kopulera.
- Media. Denna ständiga matning om än den ena än den andra domedagsproftian, så som covid, kriget i Ukraina, Iran, klimatet, Trump, Putin, Åkesson och Orban (eller vilka fobier man nu har), gör säkert att vissa avstår.
- Förväntan och börda. Det är prövande och tufft (och också väldigt berikande) att ha barn. Många tvekar nog inför det åtagandet som det ändå innebär, och vips är det för sent. Och hur blir relationen med/mot sin partner? Förr fanns det tydliga könsroller (mest på ont, mindre på gott, men det gav åtminstone en norm, indikation och tydlighet om förväntningar) vilket jag tror medförde att osäkerheten och ovissheten om hur livet med barn skulle komma att bli var “lägre”.
Finns garanterat tusen skäl till. Jag listade bara några jag kunde snyta fram.
4 gillningar
Det stämmer inte i Sverige eller någon annanstans i modern tid enligt tillgänglig data.
13% bland kvinnor och 20% bland män vid 50 års ålder är det senaste från SCB. Alltså för personer födda 1973.
Eftersom vi kan se att dubbelt så många var barnfria vid 25 års ålder år 2023 jämfört med 1970 kan vi anta att den kohorten kommer ha betydligt fler barnfria om ytterligare 25 år.
1 gillning
Det inkluderar de som inte kan få barn. Räkna bort dem så har du runt 5% som inte vill och inte har barn vid 50.
Du kan vara lugn. Ingen kommer tvinga dig till något. Det finns alldeles för många som vill, som kan täcka upp för det där lilla tappet om de ges rätt förutsättningar. Mycket lättare att börja i den änden.
Det är alltid farligt att extrapolera. Blir lätt väldigt missvisande.
1 gillning
Om jag inte misstolkar siffrorna så var det mindre andel både kvinnor och män som var barnlösa 2023 jmf. med 1970 vid 45-års ålder? Men inte vansinnigt stor skillnad. Den kanske kan förklaras med bättre vårdmöjligheter för de som har svårt att få barn? Siffrorna rimmar ganska väl med det jag “hört“ att det har alltid varit ungefär 1/5-del av befolkningen som inte kan få barn.
Men jag tycker det stärker påståendet att det inte är färre personer idag som skaffar barn, men de skaffar färre barn/person.
1 gillning
Jag är egentligen inte orolig för @FatFIRE2035 auktoritära barnpliktsidé och mig själv om jag ska vara ärlig. Jag är inte särskilt orolig över frågan över lag.
Jag är mer fundersam och bekymrad över att diskursen om barnafödande lär vara panikartad resten av 2000-talet och bidra med stress och ohälsa bland befolkningen i stort.
Jag tycker inte att det är så binärt som att det finns frivilligt barnlösa och ofrivilligt barnlösa. Att alla som vid 50 års ålder säger ”Jag hade nog velat ha ett barn ändå” gör det med samma energi, sorg, frustration och ångest.
Jag tror att en betydande del av de ofrivilligt barnlösa är det lite mer… stoiskt, så att säga. Det är ett livsval som inte blev prioriterat bland alla andra.
Det är min tes iaf och jag hör gärna input på det. För jag känner att folk tillskriver alla ”ofrivilligt barnlösa” en djup existentiell sorg över det. Det finns absolut de som känner så och det är bottenlöst tragiskt och svårt att sätta sig in i 
Men jag tycker man borde hålla flera tankar i huvudet samtidigt och nyansera den här frågan.
3 gillningar
Jag tänker att den enda “okunskap” som jag skulle kunna tänka mig är en faktor är att man tror IVF är lösningen, “ifall det inte går på egen hand så drar vi till med några vändor IVF”.
Och rapporten har fler IVF-försök som lösning. Så. Skulle säga att man möter problemet med dess eget problem, inte en lösning. Spontant tror jag inte det blir så lyckat men det blir dyrt för alla att några få ungar tillkommer.
Jag tror att om man har en safe back up (IVF) så tillåts man ju dra ut på det. För som många ovan redan konstaterat så skjuter ju samhället upp allt, många är inte i en sits att de funderat på barn tidigt för det är helt enkelt inte standard att vara gravid och plugga på universitetet samtidigt. Bli mammaledig precis efter examen utan jobb? Låter inte superbra, hur finansieras det, två nyexade och en utan lön med en till person att försörja på väg. Låter stressigt.
IVF är på inget sätt en 100% säkerhet, så hur det ska lösa problemet känns skevt.
Jag är inne på mitt sista “bra” år att få frysa mina ägg. Gör jag inte det nu så kommer chanserna drastiskt minska oavsett. Det tror jag alla i min ålder vet mycket väl, vi är om något mer välinformerade idag än någonsin tidigare. Vi vet dessutom allt dåligt med graviditeten, födseln, småbarnsåren. Inte konstigt att det inte känns som något man längtar efter.
Så absolut finns det folk som är ofrivilligt barnlösa, men den stora skillnaden, “problemet”, är att vi är fler frivilligt barnlösa.
Men generationen under mig har ju anammat soft girls och SAHM och “konservativa värderingar” så de kanske klämmer fram de barn min generation inte födde.
2 gillningar
Funderade vidare på mitt eget inlägg och slogs av att vi kanske är dåligt informerade hur ekonomin ser ut vid föräldraledighet, vabb osv.
Vill minnas att man får något extra tillägg på CSN om man har barn tex. Det är nog inte information som “trycks ut” till studenterna direkt.
Ur ett mer ekonomiskt perspektiv i tråden så kanske den typen av information skulle sänka trösklarna för vissa. Det kanske kan anses vara en “okunskap”, vi tror att det är helt kört om man blir gravid vid “fel tillfälle” men egentligen hade det kanske inte blivit den katastrofala konsekvens som vi tänker oss?
För vi matas ju istället med information att mödraskap är den största kvinnofällan, vi förlorar pension, löneutveckling, går ner i tid, tar den största delen av vabb, tvingas till obetalt arbete i hemmet, osv.
Och dessutom “ett barn kostar en miljon, minst”. Det låter ju som en ofattbar summa för en ung person i början av sin karriär, men jämfört med något annat och över tid så låter det ju värre än det är.
Jag har svårt att tänka mig att vi lider av anatomisk okunskap, men kanske ekonomisk okunskap?
Jag spånar bara, för jag saknar faktiskt denna kunskap.
2 gillningar
Låter som en märklig slutsats - har själv upplevt, precis som flera andra uttrycker i tråden, att det motsatta gäller i praktiken. Att de allra flesta verkar smärtsamt medvetna om den biologiska klockans tickande.
Jag tycker hela frågeställningen om hur vi kan öka barnafödandet i grunden är problematisk. Så med risk för att bidra till en del ömma tår vill jag hävda det motsatta - alltför många skaffar barn och på moraliskt knepiga grunder. Resonemang som “jag vill ha barn”, “barn är meningen med livet”, “livet vore tomt utan barn” är per definition egoistiska. Mänskliga? Ja. Men de utgår uteslutande från individens egna inre önskningar. Inte från det tilltänkta barnets bästa. Av samma anledning anser jag att yttre faktorer (risk för befolkningskollaps etc.) är en ytterst vansklig grund att luta sig mot för att motivera föräldraskapets vara eller icke vara. De sätter inte det tilltänkta barnet/barnens bästa i centrum.
Den centrala frågan inför beslutet om att sätta ett eller flera liv till världen bör i min mening alltid utgå från barnet/barnen, dvs. har jag/vi som par de förutsättningar (psykosociala, ekonomiska, värderingsmässiga) som krävs för att kunna ge ett eller flera nya liv den tid, energi och resurser som krävs för att de ska bli välmående och fungerande individer i den kontext de kommer växa upp i? Om svaret inte är ett rungande ja så anser jag att det är moraliskt svårt att motivera att sätta ett eller flera liv till världen - oavsett risk för befolkningskollaps eller valfri annan yttre/inre omständighet.
Alltför mycket lidande och utbredda samhällsproblem i västvärlden kan härledas till misslyckat föräldraskap där människor utgått från sina egna inre önskningar och inte från barnet/barnens bästa.
8 gillningar
Eftersom stora delar av pensionen för många betalas genom Pay-as-you-go borde man kunna villkora delar av denna till de som skaffar barn, eller i alla fall ge en boost till dom som väljer att göra det.
Kanske skulle vara en bra morot/piska.
6 gillningar
Det finns ju en matematisk lösning på detta. Den går något i stil med att du dejtar 37 % av din potentiella datingpool, och den bästa av dessa personer har du som benchmark. Nästa person du dejtar som överträffar ditt benchmark blir då din partner. Då har du en 37 % sannolikhet att det blir den absolut bästa personen i din datingpool. Det kanske är denna information som borde gå ut till ungdomarna? 
1 gillning
Utan statistisk säkerställt så bland bekanta utan barn att de är bekvämlighet (tid.jobb, m.m) och att inte träffat “rätt” partner som är den större grejen från min generation. 60-70 talare.
De som är från 80 - 90talet verkar vara fler som aktivt valt bort eller inte hunnit, kunnat, fast har inte lika stor bekantskaskrets där.
Men sen vet jag inte om de är vad de säger eller om de är åsikten utåt för att de är jobbigt ämne.
Jag tror väldigt många avstår just för att de bedömer att de inte har de förutsättningar som de föreställer sig eller ha blivit itutade behövs. Här behöver man nog sänka förväntningarna, barn är extremt adaptiva och klarar det mesta så länge föräldrarna är kärleksfulla och närvarande (och det finns mat och tak, men det behöver inte nämnas).
1 gillning
Vad tror ni om att en delorsak är att många är singel längre/för alltid?
Bland de jag känner är det få som är i långvariga, heterosexuella, relationer som inte skaffar barn. Det är ganska många som inte är i en relation även långt över 30, har en känsla av att det inte var så vanligt för 20 år sedan?
Jag känner två personer som skaffade barn medan de läste på universitet (som unga från gymnasiet alltså, inte personer som börjat plugga senare i livet). Det var så klart inte fett ekonomiskt och kanske inte optimalt på något annat sätt heller. Men det går om det är det man vill göra. Därför köper jag inte riktigt det här med att det inte skaffas barn för att bostäder är för dyra etc. Vilken bostad då, var då?
Så som andra varit inne på så hänger det nog mycket på viljan, men vad som är hönan och ägget där vet jag inte. Är det höga krav på boende/karriär/partner/etc som drar ner viljan att skaffa barn, eller är viljan att skaffa barn svag i sig själv så att man inte är beredd att kompromissa med kraven?
3 gillningar
Varken okunskap eller ekonomisk tvångströja för min del. Avsaknad av barnlängtan var det för mig-bla (iaf den största orsaken). Jag är den generation som ofta blev itutad:
-“du kommer ångra dig”
-“man kan skaffa barn även om man inte har större lust, du kommer älska ditt barn oavsett när det väl är där osv”.
Men det är ju inte så att det finns någon ångerrätt heller om inte “den stora kärleken” till barnet infinner sig. Tycker det är ett alldeles för stort beslut att bara testa och se, och sen riskera ångra sig. Är det något ett barn förtjänar så är det att vara efterlängtat och älskat. Inga ekonomiska incitament i världen hade fått mig att ändra mig, och det har inte riktigt funkat i de länder där man försökt med det.
Normerna har förändrats, och med det sticker man heller inte ut lika mycket om man låter bli att skaffa barn. Därav att fler gör mer medvetna val när de skaffar barn, än tvärtom.
9 gillningar
För min egen del så finns det ingen uppsida med barn, men massvis av nedsidor.
Jag tänkte hela mina 20s att “det kommer sen”, inte “jag vill inte”.
Idag är jag inte missnöjd med att jag inte har barn. Jag tänker fortsatt att “det kan komma” men jag har inget eget driv att skapa en situation där ett barn kan komma till, så sannolikheten är ju inte så hög.
1 gillning
Hmm… Svårt fall.. Nativiteten minskar i hela världen. Även länder som tidigare haft 5-6 barn per familj. (Vi gifte oss tidigt och fick vår barnakull väl innan 30. Inte så vanligt numera)
Om man kollar på Sverige så skiljer förutsättningarna för boende och arbete rejält i olika delar av Sverige.
- I vissa delar ex storstäderna är ett vettigt familjeboende riktigt dyrt att köpa. Hyresmarknad finns knappt. Boende i hus för familj på 4 börjar ofta på 4+ MSek man har svårt klara av.
I många andra län är huspriser mm klart modestare och arbetslösheten lägre. Där föds det ändå ca 30% färre barn än vad som behövs för stabil befolkning via födda och avlidna ( 2,1 ).
Dvs svårigheter med att finna ok Jobb och bostad är troligen inte en stor orsak. ( lite förvånanade kan jag tycka ).
Dessutom trenden går igen o hela världen. Alla länder har rimligen inte svårt med bostäder eller jobb.
Vad finns mer för rimliga orsaker.
-
- Sociala medier, bra preventivmedel, mindre strikta moralregler ger färre seriösa förbindelser och vanligare känsla att föda första barnet efter 30+ är helt normalt?.
-
- Vilja att leka av sig och prioritera karriär mellan 20 och 30+ kan ha ökat?.
-
- Mobiltelefoner och andra skärmar tar bort en hel del ineraktion mellan potentiella par.
-
- Oro för olika könssjukdomar kan ha ökat?
-
- Oro för oönskade graviditeter och motvilja mot abort av olika orsaker kan ha ökat. Mång undviker gärna p-piller som unga tror jag.
- Mer “in your face” nyheter om världens elände nuförtiden är inte bra för mångas syn på livet.
Jag tror inte saker är värre nu än förr faktiskt, Bara merav suddiga korta svartvita rapporter när jag var i tidiga tonåren. Tar inte känslomässigt på samma sätt.
Jag tror på nr 1 , 2 , 3 , 6 inverkar mer än dom andra punkterna, Dom flesta av dess är globala fenomen.