Ja herregud vad alla sagt åt mig att jag kommer både ångra och ändra mig.
“Så tänkte jag också i din ålder” är ju ett konstant nedlåtande svar, som att min tanke är “barnslig” och en dag kommer jag växa upp och då veta bättre.
Just kommentaren kring att “du kommer älska ditt barn när du väl har det” är också en konstant. Vilket ju är ett extremt märkligt sätt att se på något beslut. Jag ifrågasätter knappast min förmåga att älska mitt barn.
Även ett liv utan barn kan innehålla kärlek.
Jag fick barn sent, men så plötsligt har man 3, men de är som de mesta, man får ett annat liv och andra känslor värderingar. Innan var jag viktigast, nu är jag nummer 4 typ.
Men hade jag inte fått barn hade vi nog trivts bra iallafall eftersom man inte vet annat då och de hade säkert varit mer “jetset” liv för mig men tror inte de tar ut varann. man måste inte ha barn men om/när man får så ändras man och löser de som kommer, får man inte kör man vidare som vanligt och de funkar lika bra fast annorlunda.
Ja, det omvända förhållandet förekommer med all säkerhet - dvs. att vissa som faktiskt har förutsättningarna avstår pga. en alltför orealistisk uppfattning av vad som krävs. Men jag vill nog ändå hävda att detta är en ytterst begränsad grupp sett till antalet. Jag tror nog snarare att många som landar i den slutsatsen - att den tid, energi och/eller resurser de besitter inte är en god grund för ett barn att växa upp i - gör det på väldigt goda grunder.
Omg- den hade jag glömt bort, har stött på den några gånger med 
Men exakt- det är som om vi inte är mogna nog, “en vacker dag kommer vi veta bättre”. Lite klapp på huvudet sådär.
Exakt-mitt liv innehåller massor med kärlek. Bara en annan typ där vi liksom inte tar den för given på samma sätt som jag inbillar mig man gör när man skaffar barn (“man älskar alltid sitt barn och gör vad som helst för det”).
Inte för att jag vet vad det har för betydelse, men är du man eller kvinna? Min gissning är kvinna, men helt valfritt att svara!
Sen tror jag förvisso att det stämmer vad gäller kärleken till sitt barn, att man inte skulle älska sitt barn är nog sällsynt. Det finns nog i de flesta av oss en automatisk switch som slår an så fort russinet kommer ut som gör kärleken till avkomman helt ovillkorad, annars skulle de ha svårt att överleva 
Jag är kvinna ja. Har en bror som är 15 år äldre än mig som inte heller skaffat barn, aktivt val. Vi har konstaterat att han inte fått samma kommentarer/frågor genom åren.
Samtidigt vet jag att det finns massvis med föräldrar som ångrar att de skaffade barn (det är bara lite tabu att säga)? Vill jag riskera att jag blir en av dem?
Fortfarande bättre än nr 5.
Det betvivlar jag inte en sekund.
Helt klart tabubelagt, som tur är? Hur kul vore det att höra som ish sjuåring att man är oönskad - lär knappast bidra till att det blir en sund individ med det i bagaget. Sen lyser det sannolikt igenom ändå emellanåt, tyvärr.
De flesta kvinnor jag mött vet om sin biologiska klocka men det är nästa tvärtom för män. Väldigt många resonerar att “det är inte bråttom, jag kan ju få barn när som helst i livet”. Men även män blir mindre fertila högre upp i åren. Man glömmer också att ju äldre man blir, desto mindre troligt är det att man får barn med en ung kvinna. Vips så är det inte alls lätt att bli pappa som 40+…
Låt mig först säga att jag inte ifrågasätter någons val att inte skaffa barn, så ingen missförstår. Och att man så klart kan ha ett liv fullt av kärlek utan barn. Och bra mycket bättre det än ett liv med barn men utan kärlek (särskilt om kärlek till barnet saknas).
Att tvivla på hur man ska komma att känna inför sitt eventuella barn är ju både naturligt och rimligt. Men jag tänker också evigt, inget nytt? Så man kan ju spekulera i om det har skett förskjutning i den “kalkylen” på gruppnivå som gör att färre kliver över tröskeln och att kastar sig ut trots sina tvivel? Vad skulle kunna ligga bakom den förskjutningen i så fall? Det kanske är exakt samma fråga som rent allmänt vilka faktorer som kan ligga bakom minskat barnafödande, men jag fastnade lite vid den tanken om att något förändrats kulturellt som tippat vågen i just den här kalkylen. Inte nödvändigtvis bara dåligt heller, om det också leder till att färre ångrar sig.
Sen finns det säkert de som är och t.o.m. alltid har varit tvärsäkra på sitt val att försöka skaffa barn, men jag tror nog att många våndas och förfasas inför ett så stort beslut. För personlig del slutade inte det när barnen kom heller, hur fasen kan jag av alla människor vara betrodd att ta hand om ett barn utan någon som helst utbildning eller förkunskapskrav? 
Dito. När min fru sa att hon vad gravid (första gången) höll jag nästan på att svimma. Det var ett sjuhelsikes wake up call - hur fasiken ska detta sluta? Dottern fyller snart nio år och, om jag får skryta, så har det gått hur bra som helst 
Choken var inte fullt lika påtaglig andra och tredje gången hon pinkade två pinnar.
Det tror jag faktiskt är betydligt mer ovanligt, även om det bevisligen förekommer. Min spaning är att det oftare handlar om att man älskade sitt liv utan barn mer än sitt liv med barn. Inte minst i fallen där det är barn med diagnoser som mer eller mindre förvandlar livet till 24h/dygn vårdinsats.
Jag tror och hoppas också att det ovanligt. Och jag tror på det klyshiga att det händer något med en när man får barn och man drabbas av känslor som man inte trodde kunde finnas. Men BARA som en reflektion på min egen upplevelse, ABSOLUT INTE som ett sätt att försöka övertyga någon om att de borde skaffa barn.
Så sant och välskrivet. Jag tycker ofta denna debatt blir osmaklig och fokus på helt fel saker.
Som självvald endabarnsförälder (vilket också ger många oönskade kommentarer, även om ni som har valt att vara barnfria nog har det ännu värre) är det dock tydligt att normen sällan reflekterar över vad som är bäst för barnet/individen och knappt verkar ha tänkt över sitt val överhuvudtaget. Det är ju de som väljer att skaffa barn som borde ha 100 argument för det, inte den som väljer att avstå.
Jag tror män inte vill skaffa barn om de förväntas ta 50% av bördan. De vill gärna ha barn om kvinnan sköter barnen, går ner i arbetstid, tar majoriteten av vabb och liksom offrar sin ekonomi för familjelivet. Men de är inte beredda att göra det själva.
Jag tror kvinnor inte vill skaffa barn för att risken att de står där utan ekonomi och med allt ansvar för barnen och hushållet är för hög. Tror många fler kvinnor skulle skaffa barn om förhållandena var 100% jämställda och män tog lika mycket ansvar över barnen som kvinnor, även efter en skilsmässa.
Första gången man gick ut från bb med en unge på armen, och man letade febrilt efter dolda kameran, vi sa att de kan väl inte bara släppa iväg oss utan förkunskaper… 
Bara vänta på att bli stoppad, men de var bara traska hem.
Jag tror skilsmässa har stor betydelse, det är en extrem ekonomisk förlust även om det normala är att man delar vårdnaden 50/50. Det betyder inte per automatik att alla inköp delas 50/50 och även om så är fallet så tvingas du ju ha en bostad som varannan vecka ska vara större än om du levde själv.
Samhället är inte skapt för de familjekonstellationer som nu är normala.
Jag tror mest folk (ja både män och kvinnor) inte är så lockade av att vara förälder och hittar på ursäkter för att slippa förklara sig. Men det är bara en gissning från mitt håll. Att skylla på krig på andra sidan jordklotet osv skulle vara anledningen? Jo tjena.
Att skaffa barn är både det bästa och värsta i mitt liv. Efter 5 år av skrikande kolikbarn som aldrig sovit en hel natt utan att vakna, givetvis i vår säng, har varit ett rent helvete ärligt talat. Men sen finns det också fina stunder, såsom just nu när vi spelar musik och dom springer runt och dansar. Blir också ofta förvånad över hur smarta dom är ibland.
De som tror världen kommer gå under imorgon tycks dock tro det på riktigt och har det som ett argument mot att skaffa barn. Det är väl helt rimligt att inte vilja att sina barn ska leva i misär.
Sen kan man ju ifrågasätta om vi lever i misär, men det är ju en annan fråga.