Det är kanske en del av problemet på så sätt att även kvinnor får smak på ett “liv utanför hemmet” som de inte vill offra för att vara hemmafruar/skaffa fler barn. I många yrken är det ju svårt att komma tillbaka om du varit hemmafru i ~10år. Många (tyvärr fortfarande oftast kvinnor) i Sverige arbetar ju deltid under småbarnsåren. Inte ens här i norden är det helt jämställt.
Men en förbättring tror jag om det förväntades att båda föräldrarna jobbar mindre under småbarnsåren. Det är inte självklart idag på många arbetsplatser, även om man har lagstadgad rätt till deltidsarbete.
Varken Sydkorea eller Japan är förebilder när det gäller jämställdhet, speciellt jämfört med Sverige och andra länder i vår närhet. Men på Agenda 2030’s lista över jämställdhet är Sydkorea rankat 26:a, vilket är nästan lika högt som Frankrike och högre än Italien. Japan är rankat 35:a, vilket är över USA. Listan innehåller 139 länder. Vad jag menar med ordet “hög” i mitt förra inlägg är hög i relation till de flesta andra.
Jämfört med Sverige så har alla länder med högt barnafödande betydligt lägre jämställdhet, men just Sydkorea och Japan hade nog kunnat öka sitt barnafödande om de var mer jämställda.
Det indexet ger jag inte mycket för när det kommer till jämställdhet inom familjen. Superkonservativa Schweiz, som fortfarande har hög andel hemmafruar, rankas etta. Det indexet mäter nog enbart jämställdhet med aspekt på rättigheter, att män och kvinnor har likvärdiga möjligheter i livet - inte vem som förväntas göra vad eller hur bördan ska fördelas när barn kommer in i bilden?
Det här med att “få smak på livet utanför hemmet” låter egentligen rätt bisarrt i mina öron. Vad är egentligen det bästa livet - att springa runt i kavaj och intrigera vid kaffeautomaten på ett kontor vid Hötorget eller att vara hemma och se sina barn växa upp och spendera tid med dem.
Redan vid ett års ålder blev min dotter galen i sina dockor, hon kan inte sova utan att ha ett par bebisdockor i famnen. Det första ordet hon yttrade var “baby”. Min son däremot har aldrig tittat åt en docka. Vi köpte också ett litet leksakskök till vår son på Ikea för några år sedan. Han har i princip aldrig använt det. Vår dotter däremot som föddes ett par år senare… Det är en av hennes favoritleksaker.
Nu blir det väl kritikstorm här. Men jag tycker att man måste ändå vara ärlig vad gäller biologi. Sedan finns det så klart undantag och samhället måste anpassas till alla. Men rent biologiskt vet jag inte om det här med 50/50 deltid bland mammor och pappor och föräldraledighet osv är det mest naturliga.
Medhåll! Jämställdhet i all ära, men nog finns det stora medfödda biologiska skillnader mellan män och kvinnor vad gäller exempelvis empati och omvårdnad på ett generellt plan. Även det omvända gäller, det krävs inga raketforskare för att identifiera ett mönster vad det gäller kön när det kommer till våldsbrott (och i princip all brottslighet). Men detta är ändå en helt annan diskussion?
Edit: Därför tycker jag det finns en vits med dagens föräldraförsäkring där en tredjedel av föräldraskapet är vikt åt en förälder, för jag tror samtidigt att barnen mår bra av lära känna bägge föräldrarna. Tror även familjen, föräldrarna och samhället gynnas av detta på sikt.
Det låter mest som anekdoter med dina barn. Tror knappast att det är biologin som gör att småtjejer vill sova med bebisdockor..
Nu börjar vi kanske hamna OT, men om jag skulle säga något om vad som är det mest naturliga så skulle jag säga att så länge de ammas etc. är det såklart mamman som naturligt är ledig. Men sen vetefan alltså. Nästan hela mänsklighetens historia har man ju “jobbat“ nära/där man bor, så barnen har tagits om hand av alla vuxna.
Jag tror det är bäst om båda föräldrarna får lika möjlighet att både vara med barnen och göra andra saker i livet.
Inte otroligt. Samtidigt så är det inte färre personer/mindre andel av befolkningen som har barn idag, men det räcker ju att det är en bidragande faktor som skjuter upp parbildandet för att det ska få genomslag.
Tror inte man ska förkasta biologin på det sättet, den spelar in, även på människor.
Sen är det såklart skillnader mellan individer hur starkt det uttrycker sig, det går att se hos djur också.
Jag som ofrivilligt barnlös i väntan på äggdonation med min man. Är glada nu över att IVF-försöken de regionsfinansierade ska höjas till 6 och kommer troligen även involvera syskonförsök längre fram då det finns majoritet i riksdagen.
Om man ställer varannan man och kvinna på en rad, sedan får ingen skaffa barn förrän den till höger gjort det. Lär ju inte bli många ungar, men experimentet kanske skulle illustrera biologins betydelse för jämlika utfall och barnafödande.
När alla ska göra allt måste allt ner på sämsta standard. Om båda ska sköta något likvärdigt får kraven sänkas till den sämstas nivå. Samma sak med graviditet. Ett slags lose-lose, för alla.
Översätt det till arbetslivet. Ingen får bli specialist om inte alla blir det. Även det illustrerar konsekvenserna av jämlika utfall; ingen hade blivit bra på något.
Poängen med jämlikhet är väl ursprungligen större kompetenspool och fler möjligheter? Inte fler krav och att alla förväntas göra allt.
Kanske såhär då; kriget om millimeterrättvisa i hemmet och på arbetsplatsen kan sluta i en dyrköpt seger där ättelinjen helt enkelt tar slut med den sista sonen/dottern som tog kamp för extrem jämlikhet.
Grundläggande rättigheter och god ekonomi, absolut - men när man börjar offra sin egen fortlevnad för ett visst mål har man bokstavligt talat börjat med avgudadyrkan. I det här fallet jämlikhet. Man behöver ju inte bli helt reaktionär heller. Bara normal. Balanserad. Inte för mycket och inte för lite. Det finns en avtagande marginalnytta även på det här området.
Det är helt individuellt och har noll med politik att göra. Bara värderingar och hur man prioriterar och balanserar livet.
Jag kan rekommendera dokumentären Birthgap som bygger på 9-års studie av ämnet minskat barnafödande. Trenden ser likadan ut i stora delar av världen och det är framförallt inte att folk skaffar mindre familjer utan snarare att en stor del av befolkningen inte skaffar barn alls. Tror det var i Italien man gick från att det bara var 1 av 20 kvinnor som inte skaffade barn alls för 50 år sedan till 1 av 3 idag. Statistiken är även tydlig att ju senare folk skaffar första barnet ju färre barn blir det totalt, dokumentärskaparen tycker exempelvis att företag ska redovisa hur många som jobbar på företaget som har barn och liknande för att potentiella anställda ska bilda sig en uppfattning om vilken typ av liv de kommer få senare.
Följdeffekterna på sikt blir ju ganska enorma i och med att varje generation krymper, en omvänd ränta-på-ränta effekt. De politiska konsekvenserna tror jag kan bli väldigt intressanta, hur fungerar egentligen demokrati i ett land där över 50% av väljarna kommer vara pensionerade? De kommer såklart att arbetsinkomster ska skattas ännu mer för att finansiera deras pension. Blir det massmigration från dessa länder av den yngre befolkningen? Blir det alternativa ekonomier (svarthandel, lön i Bitcoin osv)?
Jag har nog själv blivit lite lurad av att man i princip tycker det är folk överallt, bilköer, eftersatt infrastruktur mm men inte förstått den effekten som Hans Rosling pratade om, att befolkningen kommer att öka för att sedan avta kraftigt. Världen om 20 år kommer se väldigt annorlunda ut rent befolkningsmässigt.
Det är en rävsax för många länder. Antingen behöver man öka befolkningen, eller skapa “ekonomisk tillväxt” genom att inflatera befintliga tillgångar (bostadsbubbla?) eller så behöver man faktiskt skapa riktigt ekonomisk tillväxt genom effektiviseringar.
Jag har nog ändrat min åsikt lite i frågan kring okunskapen då jag tidigare hävdade att jag tror de flesta förstår den mänskliga biologin. Jag tror att de flesta förstår den men kanske inte riktigt väljer att reflektera över innebörden och att man väljer selektiv fakta. Typ kvinnor som är 35 år och tänker att det finns all tid i världen att skaffa barn för man ser någon rubrik om att Janet Jackson skaffade barn när hon var 51 utan att man faktiskt vet någonting om hur den processen gick till.
I dokumentären säger de att en japansk kvinna som blivit 26 år gammal, saknar partner och inte fått något barn har då enbart 50% sannolikhet att få ett barn under sitt liv rent statistiskt. Då handlar det såklart inte om biologi (att det skulle vara svårt att bli gravid vid 26 år) utan rent statistiskt hur det ser ut när det då gäller att hitta partner och bli gravid. Jag tror många som säger “Jag vill ha barn i mitt liv men inte just nu” behöver höra den typen av “in your face” statistik. Det blir ganska abstrakt att prata om friska ägg, spermiemängder, cykler mm men statistik talar sitt tydliga språk.
Sanning med stor dos modifikation. Även i relativt så kallade “jämställda” länder som Sverige, Tyskland, Frankrike så är det kvinnorna som offrar sin ekonomi och karriär (och kropp) för barnen. Japan och Sydkorea ligger ännu mer efter.
Håller med i det mesta du skriver, även om jag inte riktigt förstår ditt första experiment? Men tror inte man ska jämföra arbetslivet med föräldraskapet, den översättningen låter sig inte göras. Och alla ska inte göra allt, men en person ska heller inte göra allt. Man blir inte “specialist” på att vara förälder på det sätt som i ett man menar för ett yrke.
Biologin under graviditet/amning är det ingen som ifrågasätter. Men det är tidsmässigt trots allt en liten del av föräldraskapet.
Men som rymden ovan poängterar, även i relativt jämlika norden är det fortfarande inte jämställt
Dessa siffror verkar dock inte gälla Sverige, se längre upp i tråden, tror det var runt inlägg 45, där det t.o.m. var större andel 45-åringar som hade barn år 2023 jämfört med 1970.
Men att befolkningsminskningen kommer att innebära stora förändringar för mänskilgheten, det något som det inte pratas lika mycket om som det borde i.m.o.
Och min dotter har aldrig tyckt om dockor, hon tränar fotboll och karate. Dockorna hon har fått har fått håret avklippt och benen avkapade. Hennes bror älskar att baka och rita. Vilken biologi är det du tänker på? Eller är det normer?
Italien har stora problem med män som misshandlar och dödar kvinnor. Kvinnor sköter i princip 100% av barn och hushåll. Med det i åtanke är det inte chockerande att italienska kvinnor inte är jättesugna på att skaffa barn med dessa män.
Jag lägger ingen värdering i ifall folk ska skaffa barn eller inte, tror dock det finns många som vill ha barn (kanske haft farföräldrar med 10 syskon) men inte riktigt förstår hur svårt det kan vara eller hur tidigt man måste börja samtidigt som det säkerligen finns en massa kvinnor som blir överlyckliga över att de inte behöver skaffa barn och framförallt inte vara med män som behandlar dem dåligt.
