Den siffran borde åka i papperskorgen där den hör hemma. Det finns inte mycket vettigt bakom de beräkningarna.
2 gillningar
Vad menas med det, då? Kvinnor har lika rättigheter. Det @rymden skrev var att kvinnor offrar sina kroppar. Vem ska annars göra det?
Vill man dra jämlikheten längre är man snart och tassar på området att kvinnan inte ska skaffa barn om inte mannen också gör det.
Det är ju i praktiken redan så.
2 gillningar
En mycket bra dokumentär, som jag också tipsade om högre upp. Jag kom först i kontakt med Stephen J Shaw, som gjort Birthgap, via Chris Williamson och hans podd Modern Wisdom. Vill man fördjupa sig kan man se de två intervjuer han gjort där.
1 gillning
Man tar hänsyn till flera olika parametrar när man sammanställer det indexet. Jämställdhet inom familjen är nog en sak som drar ner Japan och Sydkoreas resultat, medan de är bättre på andra områden. Jämställdhet är betydligt svårare att mäta än de tre andra faktorer jag listade, som är betydligt mer objektiva.
Det stämmer att kvinnan förväntas ta mycket större ansvar för barnen om de kommer in i bilden, vilket är en av de främsta anledningarna till att så få barn föds i de länderna. Kvinnor i mer jämställda länder har stor möjlighet att påverka hur många barn de skaffar, vilket inte är fallet i länder där kvinnor inte är i närheten av lika jämställda. I såväl Japan, Sydkorea som Sverige visar undersökningar att kvinnor vill ha färre barn än män. Antagligen för att de vet att det största ansvaret på att ta hand om barnen kommer att landa på dem.
1 gillning
Ja, och precis därför föds det färre barn i mer jämställda länder. Kvinnor har mer möjlighet att själva välja om och i så fall hur många barn de vill ha, vilket resulterar i att fler kvinnor än i mindre jämställda länder väljer bort att skaffa barn eller skaffar färre.
Men problemet är ju att kvinnor riskerar hela sin ekonomi för att sätta barn till världen. De riskerar sina kroppar också. Och vad får de för den uppoffringen? Den fantastiska möjligheten att vara mamma. Men samhället är också utformat så att kvinnor då måste svälja vetskapen att de riskerar att leva i fattigdom resten av livet, för det är så våra normer och vårt samhälle är uppbyggt. Att kvinnor trots risken för fattigdom ändå ska välja barn. Att bära, föda och uppfostra barn är det viktigaste jobbet i samhället, men värderas som det minst viktiga.
4 gillningar
Hmm, inte helt säker på vad du menar här. Det är ju båda som skaffar barn, men kvinnan som är gravid såklart?
1 gillning
Jag kan ju bara utgå från egen erfarenhet, och jag har aldrig tänkt “åh nej, jag kommer tvingas ta den större delen av ansvaret, jag vill egentligen ha barn men jag väljer bort barn pga det ansvaret”.
Och jag skulle vilja hävda, även om det fortfarande är utifrån mina egna erfarenheter, att så tänker man inte. Det kanske ligger diffust i bakgrunden, men jag har innerligt svårt att se hur någon aktivt resonerar så.
1 gillning
Jag kan nog vara ett typiskt fall som borde skaffa 3+ barn för att kompensera för de med 0/1 men som inte vill det och därför inte kommer lyfta statistiken. Jag är hemma med nummer ett, vi har precis börjat försöka för nummer två men sen är det stopp. Dels är många småhus och bilar anpassade för två barn, ska vi ha tre blir det en annan typ av hus och en annan typ av bil. Vi blir då istället mer begränsade kring vilket område vi har råd med alternativt så får vi låta boendet bli en mycket större del av våra utgifter. Sen förutspår jag en del praktiska bekymmer under några år när man inte är en vuxen per småbarn. Tre täta barn är därför inte ett alternativ. Vi har heller inte någon hjälp i vardagen av mor och farföräldrar då alla dessa har en bra bit kvar till pension och har fullt upp med sina egna karriärer.
Alternativet att skaffa en sladdis funkar, vi behöver inte ha någon specifik bil och vi kan skjuta upp flytten väldigt många år och då ha råd med en större typ av hus i samma område. Den äldsta hinner bli en tillgång för passning av sladdisen och den äldre generationen hinner gå i pension. Men det blir oundvikligen ett till avbrott i karriären. Jag har accepterat att karriären får ligga på is ett tag nu men sen när jag kommit igång igen och har möjlighet att ta häftiga roller som ställer krav på ansvar så har jag svårt att se att jag ska vilja ta ett steg tillbaka igen. Och min fru har varit tydlig med att hon inte vill kompromissa med sin egen karriär för att vi ska skaffa fler barn om inte jag också gör det, ingen asymmetri. Så då blir det två. Lagom och bra.
I mina kretsar är det resonemanget ganska vanligt, framför allt när det handlar om att skaffa fler barn än 1 eller 2. Kvinnan har då redan fått uppleva den skeva fördelningen och bävar inför hur det ska bli med fler barn i ekvationen. Dessutom blir karriärsfrånvaron ännu mer påtaglig. För de par som har haft en uppdelad ekonomi som funkade innan de skaffade barn börjar den skava. Alla fixar inte att revidera det.
2 gillningar
Värderingen ligger inte i vilken ekonomi man får. Om man avlade barn som man lämnade bort och aldrig såg igen vore det kanske rimligt att värdera det så men vanligtvis fungerar det inte så.
Värderingen ligger väl snarare i att få ett leende från barnet och lite senare ett “jag älskar dig”.
1 gillning
Majoriteten verkar ha både lätt för att få barn och att ta det för givet. Det är nog norm 
De flesta verkar få ungefär det antal barn de önskar?
Vad baserar du det på?
. Between 16 and 25% of all people who want children will experience reproductive problems
1 gillning
Jo jag känner till det där Kanske är det att det är dom som lyckas med det som pratar och hörs mest. Men det är viktigt att känna till. Blir lika förvånad varje gång nån kvinna över 32 säger att hon nog “vill ha barn inom några år”. Har man ok ekonomi och är säker på sin partner finns inte mycket att vänta på.
Men 75 till 84 procent är väl ändå de flesta?
4 gillningar
De flesta lyckas dessutom med eventuell hjälp. Ett fåtal förblir ofrivilligt barnlösa.
Ja precis, det är ju så kvinnors insatser brukar värdesättas, i vården, skolan och i hemmet, i omsorgen av andra människor. Kvinnor behöver inte pengar, de vill bara ha ett leende då och då, det är belöning nog.
6 gillningar
Jag tycker att värdet med att skaffa barn ska ligga i att man gillar barn och vill ha barn, inte att det är ekonomiskt bra.
Det handlar för mig inte om att kvinnor inte behöver pengar utan att skaffa barn ska inte handla om det.
Det går inte att flytta graviditet och förlossning till mannen så det kommer aldrig att kunna bli jämlikt men efter det kan familjerna bestämma det själva så ekonomiskt behöver barnafödande inte drabba kvinnor mer än män.
Har du någon fakta på att kvinnor missgynnas ekonomiskt i vården och skolan?
I hemmet är det upp till familjen. Jag hade sett till så att min fru/tjej inte hade missgynnas ekonomiskt pga barn men andra gör förstås som de vill och så länge de är överens har jag inga synpunkter på det.
Ja, det är knappast rättvist. Det var väl vad @rymden syftade på med att kvinnan offrar sin kropp, men inte mannen? Ekonomiskt kan man säkert kompensera för pension och inkomstbortfall, men det är som sagt redan jämställda löner. Löneskillnaden inom par kan såklart uppstå, men det är ju för att man vill ha en maximalt kompetent partner. En som då ofta tjänar mer.
Poängen är väl bara att precis som ojämställdhet och objektivt kassa förutsättningar kan skapa tvivel så kan visionen om perfekt jämställdhet vara ett ouppnåeligt ideal som i sig skapar tvivel.
Vad de får för den uppoffringen? Ledigt. Ofta möjlighet till deltid väldigt länge. Delat försörjningsansvar för både sig själv och barnen, där man delar kostnaden för typ allt med en livslång partner. Man riskerar möjligen sin ekonomi om man separerar eller kör med delad ekonomi, vilket iofs blir vanligare.
Ska både män och kvinnor “offra sina kroppar” lika blir det väl knappast så att mannen skaffar vartannat barn. Det enda biologiskt möjliga är ju att kvinnan avstår helt för att bli mer som en man, vilket också är vad som sker idag?
2 gillningar