Kan ta ett bra exempel på varför vi i söder behöver avstå från barn pga idioti från politiker. I detta fallet elen.
Nu är det ej pga pengar som jag inte skaffar barn. Men det blir ju såklart en bonus.
Min syster. Revisor. Jobbat heltid de sista 3 åren. Knappt några lån. 2 skilsmässor barn. Ett som hon fortfarande behöver betala allt för.
35 000 i lön. Men pga barn och bostad har hon inte råd att köpa 2 nya sommardäck till sin bil. Med andra ord så kör hon på vinterdäck.
Jag. 80% arbetslös, sjuk på heltid i 9 år. Med en inkomst på 16000 före skatt. Kan och behöver ge henne dessa däck.
Vad jag vill ha sagt med detta. Att ha barn kan försätta en i en ekonomisk katastrof. Speciellt när regeringen är som den är. Att avstå från barn idag pga pengar. Ska inte alls ses som egoistisk. Och det är av 2 anledning.
1 Livet kan bli ekonomisk tufft med barn, till den grad att du krashar totalt.
2 avstå från barn ger en enorma ekonomiska fördelar. Till sig själv, och till möjlighet och hjälpa närstående.
Finns egentligen ingen negativt anledning alls till och ej skaffa barn idag. Inte ens ekonomiska anledningar.
Per definition är man ju inte ofrivilligt barnlös om man tänker “sen, inte nu” - men när sen kommer så är samma person plötsligt ofrivilligt barnlös för denne väntat för länge. Eller förhållandet inte finns kvar, eller vad det kan vara.
Och det är väl just den gruppen man försöker komma åt med fler IVF-försök.
De som varit frivilligt barnlösa lite för länge, men sedan blivit ofrivilligt barnlösa.
Därav slutsatsen i rapporten att kunskapen är för låg, vi tror att vi är fertila längre än vi är - både kvinnor och män. Även om vi har mer koll på kvinnans fertilitet så verkar det finnas en övertro på IVF som räddning. Mäns fertilitet lever nog i stor utsträckning kvar som “för evigt”.
Kolla Saihtams resonemang och mitt svar i inlägg 45/46
Många säger att de inte vill ha barn, men i praktiken är 13% barnlösa vid 45 enl. SCB. Av den minoriteten är många ofrivilligt barnlösa av olika skäl. Frivilligt barnlösa är alltså en delmängd av en delmängd.
Ah, det kan ju förklara saken. Jag var visserligen 30+, men hon kanske inte hade koll helt enkelt.
Själv drar jag inte vita lögner. Men vet inte om det kan vara så att istället för att bryta mot någon “artighetsnorm” och säga “jag vill inte diskutera det”, så försöker man känna efter vad det kanske kan bero på. Istället för att bara stanna vid “jag känner inte för att skaffa barn helt enkelt”. Jag tror vad man säger beror mycket på hur man blir bemött. Finns en genuin välvillig nyfikenhet istället för att försöka pådyvla en att man inte vet sitt eget bästa så är iaf jag beredd att sitta och filosofera lite över sakernas tillstånd. Ibland kanske det faktiskt finns mer påtagliga skäl. Men hade man haft en riktig barnlängtan så tror jag man hade bortsett från klimatskäl, politik, ekonomi osv. Jag tror en riktig barnlängtan sträcker sig bortom sånt. Med betoning på tror-jag vet som sagt inte hur det känns. Nu tror jag nya normer ger en tid att stanna upp och verkligen fundera istället.
Hmmm, jo förvisso. Men då borde ju alla äldre barnlösa män bli ifrågasatta över varför de inte har barn/barnbarn och om det inte är dags snart. Men så kanske sker? Och dessutom-om det finns vissa som tänker att det inte är så bråttom för män så måste de ju förutsätta att äldre män kommer ha lätt att hitta yngre kvinnor som vill ha barn med dem? Jag har absolut inget emot ålderskillnader i relationer, men det är nog ändå inte lika lätt att försöka hitta en mycket yngre partner när man känner “nu känner jag att det är dags”?
Det tror även jag. Jag tror ytterst få avstår på grund av enskilda faktorer över tid, då har man nog helt enkelt inte viljan, eller tillräckligt mycket vilja åtminstone.
Förvisso. Men jag tror fortfarande det är en faktor, i o m att “klockan tickar” ger en öppning för att gömma sin opassande nyfikenhet/kritik-som-fråga som “omsorg”, på ett sätt som inte är lika enkelt om den man frågar är man med “oändligt-med-tid”.
Jo, men om man ska vara ärlig så inkluderar ju de siffrorna andra folk som har fått invandra för att stötta upp en sjunkande befolkning här. Svenska medborgarskap består av flera populationer och det är svårt att följa ursprungspopulationen. Runt hälften föds väl helt eller delvis av andra folk som i praktiken hjälper till att “fylla ut” våra sjunkande födelsetal? Så halvera de siffrorna.
Vad jag förstår drabbas även nya svenskar av minskat barnafödande när de integrerats i våra institutioner? Jag skumläser Joseph Heinrichs “WEIRDest people in the world”. Det centrala för boken är att kombinationen av monogami, kärnfamilj, arv på fadernet och mödernet, ett eget hem för varje familj och ett rättsväsende som inte kräver ingifte för att upprätthålla ägande är väldigt ovanlig kulturell kombination som bara förekommer ett fåtal procent av alla civilisationer i George Murdocks Etnografiska Atlas.
Detta beskrivs som en nyckel till välstånd i hur det formar samarbeten med främlingar istället för konflikt. Men kanske kommer det också med svagheten att familjestrukturen blir lösare? Vi har gått från ganska stabila släkten till kärnfamiljer med mamma, pappa, barn till singelhushåll helt anpassade för en rörlig arbetsmarknad. En enorm fördel för välstånd, men en nackdel för trygghet och kontinuitet inom familjer. Ibland kanske far- och morföräldrar hjälper till som barnvakt, men det är ju inte någon skyldighet eller självklarhet idag. De har egna livsöden att tänka på. Kusiner och sysslingar prioriterar inte din familjebildning i sina liv som i en äldre by eller lokal ätt.
Det stämmer med statistiken att mer integrerade invandrare föder färre barn efter ett par generationer. Vill man inte stå utanför arbetsmarknaden, samhället och kulturen kan man inte vara hemma med tio barn. Det blir alltså inte en hållbar lösning att ta andra länders fungerande familjer och anpassa dem för svensk välståndsproduktion, om jag tänker rätt nu. Man får välja; överlevnad eller välstånd. Och det är väl lite av en definitionsfråga om vi “överlever” just nu.
Men som Kolk skrev; man slipper kanske oroa sig för överpopulation på sikt. Men det är ju inte enda problemet att ta hänsyn till.
Om jag skulle våga mig på en vild men kvalificerad gissning, män som får frågan tar inte till sig den på samma sätt som kvinnor gör. Det är ingen kritik, inget påhopp på dig som människa, du målas inte ut som avvikande, det var bara en allmän fråga i förbifarten sådär på tal om.
Registrerade mig bara för att poängtera en sak: sterilisering får i princip inte nekas. Det finns säkert något undantagsfall vid extrem operationsrisk, men i normalfallet inte.
Du behöver inte heller träffa kurator eller något sådant trams. (Det finns säkert vissa kliniker som hävdar så, men det är fel).
Saxat från Socialstyrelsens hemsida om steriliseringslagen:
“Till exempel ska läkaren som nekar att sterilisera en person upprätta ett skriftligt beslut om varför personen inte får steriliseras. Beslutet tillsammans med övriga relevanta handlingar ska omedelbart överlämnas till Socialstyrelsen.”
1975 års steriliseringslag har uppdaterats vid olika tillfällen, och olika förutsättningar finns om personen är under 18, under 25 samt över 25, så vad som gällde för vem vid vilken tidpunkt kan variera.
Vad som fortsatt gäller är att man behöver underteckna att informationen mottagits, vilket då kräver att informationen getts.
Samtidigt en annan sak som är rätt bra med att vissa som mig exempel väljer att avstå barn är att de som väl skaffar barn ör personer som VERKLIGEN vill ha barn.
Jag trodde jag gjorde en tjej gravid för herrans massa år sedan och jag var riktigt nära på bara sticka från Sverige. Eller kanske inte men paniken jag kände över att nej nu är mitt liv slut går ej beskriva. Kunde knappt få luft. Jag vill se mig som en som hade axlar rollen som pappa men ska jag vara helt ärlig så vette fan vad jag hade gjort. Där och då kändes det som att jag väntade in en fängelsedom
En sak är söker jag hade ej varit ekonomisk oberoende som 30 åring om jag hade fått barnet. sen vet jag inte hur jag hade fått ihop livet helt ärligt mitt jobb kräver långa dagar och många helger jag hade knappt hunnit se barnet.
Det var väll tanken som skrämde mig mest att behöva låsa fast mig i en fast kostnad månad efter månad år efter år. Och ej kunna vara rörlig i livet.
Ok, låter som att du var för ung bland annat. Säkert bra att det inte blev något av det där.
Men än kanske det inte är definitivt i ditt fall. Livet har olika faser och ens preferenser och situation kan förändras. Hursomhelst så finns det väl inget rätt eller fel med detta utan alla är vi olika som tur är.
Då är det inte vårdpersonalen som nekar, utan man uppfyller inte grundkraven för att ha en positiv rättighet till operation (finns i princip inte i vården förutom sterilisering och abort). Blanketten är bara ett informerat samtycke, i princip kortare än vad som används för alla operationer i stora delar av världen.
Lagstiftarens intention verkar varit tydlig redan 1975:
“Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ny steriliseringslag. Enligt den föreslagna nya lagen skall varje man och kvinna som har
fyllt 25 år och själv begär det få bli steriliserad.”
Kanske petigt, men det är viktigt att poängtera att steriliseringslagen är lika mycket en rättighetslagstiftning som en skyddslagstiftning.
Det beror ju på hur man ställer frågan. Det som jag och många andra sparkar bakut åt är inte själva frågan i sig, utan att man inte accepterar svaret även om vi vecklar ut det. Det brukar sluta med ett “du kommer ångra dig om du inte skaffar barn, och om du skaffar barn trots att du inte vill så kommer du älska barnet ändå”. Typ. Själva frågorna ställs inte utav genuin nyfikenhet, utan för att de tycker man gör fel val i livet och man måste “omvändas”. En undersökning skulle ju vara av genuin nyfikenhet. Sen har jag märkt att det finns de som frågar av genuin nyfikenhet, och där sparkar jag inte bakut.
Det beror på hur det ställer frågan som sagt. Är de genuint nyfikna så märker man det-då har jag inga problem att diskutera vidare vad jag tror det beror på för min del.
Vi är viktiga för statistiken oavsett vad vi har för anledning att vi inte skaffar barn. Du säger att de flesta har en vilja, men förhinder? Jag har fortfarande inte sett en sån undersökning, så vet inte riktigt vad det kommer ifrån. Därmed inte sagt att de inte finns, men skulle vara intressant om någon kunde presentera att en sådan gedigen undersökning gjorts.
Konkreta medicinska problem har jag inga som helst problem med att vi kan lägga mycket mer pengar på. Sociala antar jag du menar ex lämpliga bostäder osv? När det gäller ekonomiska problem så tycker jag inte man ska “belöna” de som skaffar barn, likt de gjort i Ungern tex. Det funkade inte. Det kommer bara belöna de som ändå hade tänkt skaffa barn oavsett, det blir inte mer barn. Och det är väl ändå det man är ute efter? Jag ser massvis med ekonomiskt utsatta människor som skaffar barn på löpande band-är man riktigt barnkär och har en längtan så tror jag fortfarande det drivet står ovanför allt annat.
Nä, det har du rätt i-jag vet egentligen inte. Det skulle egentligen bara bli gissningar från min sida. Men de delar jag gärna med mig av. Nämnde ju lite längre upp om en tuff uppväxt, men kan utveckla lite. Hade 2 missbrukande föräldrar där jag var äldsta barnet, och den som tidigt insåg och “bråkade” mest med föräldrarna. Såpass att när jag satte ner foten gällande deras drickande tillräckligt mycket så hotade mamma mig med att kontakta socialen så att jag skulle få hamna hos en annan familj eftersom jag blev för “jobbig" om jag inte slutade “bråka”. Vem vill hamna hos en annan familj än där man växt upp? Där var ju ingen misshandel eller likande. Men ont om mat, och man fick springa barfota inomhus på gymnastiklektionerna.De basala behoven kunde inte tillgodoses. Typ så minns jag det.
Att de ofta var fulla var tråkigt, men något man var rätt van vid. Deras företag gick i konkurs i tidig barndom-därefter yrkesarbetade pappa inte mer. Mamma hade jobb, men var permanent deltidssjukskriven 75% (det heter nog sjukersättning då?). Så vi levde långt under existensminimum. Försökte få dem att kontakta socialen för försörjningsstöd, men det tyckte de var för skämmigt så de sa blankt nej. Men idag undrar jag om det inte var så att de tog försörjningsstöd-de ville bara inte berätta. Kan inte fatta hur de annars hade råd med hyran osv. Det var många systembolagspåsar, även om de brände en hel del själva. Man älskar ju ändå sina föräldrar så tog hand om dem långt upp i vuxen ålder ända tills jag själv höll på att gå under mentalt.
Räddningen blev behandlingshem för medberoende och psykoterapi under lång tid efteråt. Jag cirkulerade som en satellit runt mina föräldrar innan dess. Hade ett beteende som gick ut på att försöka rädda andra, och ta hand om andra. Det visar ju sig i förhållanden till andra också, inte bara mina föräldrar (förrän jag fick hjälp att tänka mer på mig och vad jag behöver). Är man medberoende så är man skitbra på att sätta gränser-men urusel på att hålla dem. Det är vad jag misstänker är en bidragande orsak till att jag i ett par förhållanden stannade kvar fastän jag borde lämnat, när jag bla blev psykiskt/ekonomiskt misshandlad. Men uppväxten förklarar ju inte helt och hållet, för isf hade ju inte heller mina småsyskon ynglat av sig rätt friskt som de gjort. I mina tidigare samboförhållanden (även varit gift) så hade det absolut inte gått att skaffa barn. Jag hoppades på förbättring, såsom man alltid gör när man har en medberoendehjärna. Men att sätta ett barn till den världen hade inte varit schysst. Vet inte skillnaden mellan mina småsyskon och mig, men kanske hade de bara tur att hitta bra partners där det inte kändes fel med barn-och då kanske barnlängtan kom.
Tittar man på mig idag så lever jag i en frisk jämställd relation för första gången i mitt liv. Jag som varit gift innan-och sa att jag aldrig ska gifta mig igen-är nu ändå gift. Jag tvekade aldrig när han frågade. Innan min man hade jag heller aldrig kunnat tänka mig att bo i hus, jag var “lägenhet i stan-människa”. Men nu sitter vi här i vårt lilla paradis som vi kallar det-ett hus på landet. Jag hade innan jag träffade min man bestämt mig för att leva singel i resten av mitt liv-men en gemensam kompis till oss kämpade på rätt bra för att vi bara skulle “råka” träffa på varandra i olika sammanhang som hon anordnade. Resten är historia.
Det var mycket jag inte kunde tänka mig innan jag träffade honom-och här är jag ändå nu. Vad hade hänt om jag träffat en sån som han tidigare i livet, hade det kommit en barnlängtan då? Nu ville ju inte han ha barn heller, så jag tyckte det passade ypperligt. Han har också en historia med en barndom med en psykiskt sjuk mamma som han varit medberoende till. Storebror han med. Jag vet inte hur allt det här hänger ihop med avsaknad av barnlängtan. Men jag har svårt att tänka mig att det inte spelat in. Eller så letar/gissar jag bara orsaker till varför det är som det är
men visst är det fördelaktigt om man vill ha barnet man skaffat.
sen vet jag inte hur jag hade fått ihop livet helt ärligt mitt jobb kräver långa dagar och många helger jag hade knappt hunnit se barnet.
Där var ju ingen misshandel eller likande. Men ont om mat, och man fick springa barfota inomhus på