Jag förstår vad du menar, men blir det inte snarare per definition raka motsatsen? ”Annan-förverkligande”. Man för ju bokstavligen någon annan till verkligheten, till att vara.
Sen kan ju folk har narcissistiska skäl att skaffa barn ändå, men med tanke på att familjebildande kommer på bekostnad av det moderna individualismen kallar självförverkligande, så är det inte något jag lägger i den kategorin.
Jag förstår din poäng, men det går ju inte så lätt forska på. Subjektiv självrapport är ju den minst pålitliga forskningsdatan som finns. Mitt första barn är ännu i hennes mage, så jag kan inte ge mer personlig erfarenhet än att jag redan känner en enorm kärlek. Det enda ”beviset” att kärleken och bandet en förälder känner till sitt barn inte går att ”förstå” annars är hur, i princip, oförekommande ovillkorlig kärlek är till andra än barn från föräldrar. Även där går det att argumentera om att det förmodligen bara finns kärlek på villkor, men dessa är mindre krävande till egna barn. Folk har mycket mer tålamod med tex brottslighet och annat påfrestande för en relation med sina barn. Mildare villkor för att fortsätta älskas.
Med förstå menar jag såklart inte att bandet mellan förälder och barn är omöjligt att intellektuellt eller empatiskt gå att förstå. Det vet jag att man kan. Däremot kan man ju aldrig ha det specifika bandet utan att bli förälder.
Haha, nästan så gjorde jag ju ovan
Men jag litar ju mer på en mammas tankar om förlossningssmärta än någon annan, och en förälders tankar kring kärlek till barn, såklart. Däremot tycker jag tex att dina (och många andra barnfria i tråden) kommentarer är nog bevis att man kan förstå den kärleken utan barn. Det är förmodligen det förståndet som driver viljan att ha familj i första taget. Din uttryckta vilja och saknad finner iaf jag mycket sympatisk.
Detta är inte riktigt det Dawkins tycker i the Selfish Gene. Dina egna gener konkurrerar mot varandra. På gennivå är ”vilja” förmodligen enormt komplext och obegripligt, som jag inte tror är helt kongruent med vår parningspsykologi. Vi ser det som att vår ätt lever vidare med varje barn. För våra individuella gener i arvsmassan gäller inte samma.
Beror på hur generös man är på dagen man svarar på den här frågan. Om du hjälper en tant över gatan som aldrig kommer träffa igen, förfulas din altruism av att du gör det för att du får em bättre bild av dig själv? Jag är inte så pessimistisk om altruism, inte denna onsdag i varje fall.
Det är trist att vi behövt hamna i huruvida moraliskt eller ej det är att ha familj eller inte. Det är fint med familj, men ens grad av dygd hänger ju inte på det alls. Tänk tex bland religiösa, där familjebildande ofta ses som höjden av dygd och moral. Även där, tex bland katolikerna med nunnor och präster som inte får ha familj, kan de vara bland de mest respekterade.
Jag tror mening i livet lättast hittas genom att tjäna något större än sig själv. Familj är nog därför den lättaste och mest tillgängliga vägen dit. Därför har förmodligen människan dragits till religion generellt, men även välgörenhet etc kan absolut ge sån mening. Läkare, lärare och liknande jobb där man tjänar något större än jaget får ju folk mycket själsligt utav.
Kognitiva förmågor, hög energinivå, goda funktioner, förmågor att “spela spelet”. Hade bytt alla dagar i veckan med en sån.
)
Jag håller med.
Men visst vore det klädsamt om frågan inte patologiserades av politiker, forskare och gemene man.