Om du nu har extremt bra ekonomi kan du ju köpa dig avlastning.
Vi har inte heller någon släkt som kan hjälpa till men vi har då nanny på heltid som även kan hämta och lämna det äldre barnet på dagis vid behov eller ta hand om honom när han är sjuk. Har även haft doula hemma 24x7 i uppåt 6 veckor efter barnen fötts. Städning, trädgård osv lejer vi ut. Går ofta ut med barnen och äter och tar hem mat (finns nyttiga alternativ) med mera. Man behöver inte bränna ut sig om man inte vill.
Men det är väl där det klämmer lite också. Att kanske framför allt kvinnor vill vara supermorsor och laga bebismat för hand och helst odla råvarorna själv i sin egen trädgård typ. Om man släpper på kraven en del och tillåter sig att inte vara perfekt blir det hela lite enklare. Barnen överlever även i Ukraina och hälften av barnen där ute sitter nog framför TVn i timmar varje dag, och till syvende och sist blir de fungerande vuxna även de.
Enig - för mig är det ju en potentiell lösning för delarna. Funderar även på att drastiskt minska arbetstiden långsiktigt. Men för de flesta är ju inte det en tillgänglig lösning tyvärr.
Normer och förväntningar (riktiga eller inbillade) är svårare att värja sig mot även för mig.
Det största orosmoment är dock inte att vara en imperfekt förälder.
Större orosmoment är den där statistiskt säkerställda annalkande skilsmässan - att vara ensam med barn. Den paniken är total. Precis som att fastna och inte kunna ta sig ur en relation. Barn är inte hjälpsamt i den ekvationen.
Här slår du huvudet på spiken litegrann också tycker jag. Det är väl en del av samma fenomen. Att folk inte skaffar barn och att de skiljer sig så fort det börjar pirra lite över den nye personlige tränaren eller när suget att dra en vecka till Barcelona med “tjejerna” blir för stort.
Sex and the city kulturen och “jag jag jag”.
I min mening måste man tänka efter över vad det är för person man slår sig ihop med. Det bör vara en godhjärtad och mogen person som inte lämnar en hastigt och lustigt när det blir lite stress med barnen. Skilsmässorna är väl som vanligast under småbarnsåren om jag förstått det rätt och det kan man förstå. Inget är väl mer stressande för en relation än att ha en eller ett par bebisar, sömnbrist osv.
Men samtidigt är det väl en mognadsfråga och en fråga om inställning. Bland indiska par som lever i arrangerade äktenskap är skilsmässofrekvensen 1%. Jag känner faktiskt många sådana par via arbetet och de verkar faktiskt må bra och det går väldigt bra för barnen också i skolan och i karriärer. Det är alltså kanske en inställningsfråga också. Man kan bestämma sig när man får barn att nu är vi en familj, vi tänker hålla ihop och vi tänker inte skilja oss för att det dyker upp en ny spännande kollega med djupa bruna ögon på jobbet. Vi tänker jobba på vår relation och se till att den blir så bra som möjligt, skilsmässa är den absolut sista utvägen om allt annat misslyckas. Ingenting som man gör på impuls eller om det blir lite jobbigt med blöjbytena under en tid.
Jag väljer inte bort barn för att vi kanske skiljer oss. Jag väljer bort barn för att jag inte har någon barnlängtan.
Du har tidigare bett om ursäkt för samma åsikt som du nu skriver igen. Att förutsätta att jag lever ett sex and the city-liv, är omogen, jagar grönare fält och byter partner stup i kvarten för jag tröttnar är inte sant. Det kan vara sant för någon, men inte på gruppnivå.
Läste nyss på SVT Nyheter att Danmark har brutit nedgången i antal födda barn 2025, iof en relativt blygsam ökning från 1,47 barn per kvinna till 1,51… men ändå.
Det beror delvis på Danmarks utökade fertilitetsbefrämjanda åtgärder, något som även Sverige gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda (Sverige i ett nötskal ).
Dock menar en dansk professor inom området att dessa åtgärder inte räcker för att varken Danmark eller Sverige ska komma upp i det önskade antalet om 2,1 barn per kvinna, Rune Lindahl-Jacobsen säger “-Jag tror en av de viktigaste sakerna för politiken blir att göra det till en fördel att få barn framför att prova med ekonomiska incitament”…
Sedan var den lilla blänkaren slut utan ytterligare förklaringar och min fundering blir då vad “en fördel” kan tänkas innebära, i synnerhet som han i det i uttalandet skiljer “fördelen” från “ekonomiska incitament”… som jag uppfattar det skrivna iaf.
Alltså, jag tror att det kommer bli problem med pensionerna i framtiden. Folk kommer leva väldigt mycket längre men vara för skröpliga för att jobba. Så det blir många pensionärer att försörja för en krympande yngre befolkning.
Jag tror inte att samhället förstått det till fullo, i så fall hade man inte straffbeskattat cigaretter till exempel (bättre för samällsekonomin om folk dör av kring 65 än kring 95). Situationen känns lite akut och vi måste nog ta av silkesvantarna.
Det behövs både piska och morot. Jag tror personligen bland annat på åtstramning av pensionerna för dem som inte producerat nya skattebetalare. Det är väl kanske det som gör att folk inte känner sig tvugna att skaffa barn, att man tänker sig att resten av befolkningen glatt ska försörja en när man blir gammal.
Vi kanske kan köra lite mer med robotar likt Japan? Eller så ordnar det sig på annat sätt alternativt självreglerar sig via sämre välfärd vilket kräver ökad tilltro till familj och släkt. Då bör fler barn födas.
Flera debattörer … har gett förklaringar om ekonomi, bostäder, arbetsmarknad och föräldraförsäkring. Allt detta spelar roll. Men det räcker inte. Om lågt barnafödande enbart vore en fråga om bidrag, barnomsorg eller tekniska reformer borde länder med stark välfärdsstat och generös familjepolitik ligga betydligt bättre till än de gör. Sverige är ett tydligt exempel på att problemet är djupare.
Kan inte riktigt få ihop deras förslag dock, låter mer som en allmän kristen syn utan praktiska lösningar.
Det här två styckena var ju lite intressanta, om än delvis motsägelsefulla i mina ögon;
Småbarnsföräldrar behöver reellt handlingsutrymme: möjlighet till flexibla arbetstider, deltidsarbete under småbarnsåren och gradvis återgång till arbete utan att karriär och löneutveckling systematiskt missgynnar familjeansvar.
bör familjepolitiken minska den samlade belastningen på familjer, inte bara fördela den på nytt. Satsningar på jämställdhet, högt arbetsmarknadsdeltagande och ekonomisk effektivitet har skapat större frihet för individen, men kan samtidigt ha gjort familjebildningen svårare.
I mina ögon finns det en första åtgärd som skulle innebära en liten början på minskad belastning, ffa för kvinnor och som samtidigt skulle göra att barnens ankomst inte skulle missgynna kvinnors yrkesliv, löneutveckling, ekonomisk självständighet, pensionsutsikter osv. och det är en lika delad föräldraförsäkring. Alla arbetsgivare skulle vara medvetna om att barn ses som en önskvärd samhällelig investering och på samma gång att varje barn med automatik innebär bägge föräldrars lika temporära frånvaro från arbetslivet.
I mina ögon vore det en otroligt enkel första åtgärd för politiken att införa, alltmedan man på sedvanligt svenskt manér använder årtionden till att utreda och dividera övriga eventuella åtgärder.
Pricipiellt, för mig, det måste man kunna lösa inom familjen.
Om det blir dyrare för familjen att pappan är ledig så är det väl något staten kan kompetensera för kanske. Utgå från hushållets ekonomi, inte den enskildes. Ska ett enskilt företag göra det, nej känns inte rätt. Men det blir väl lätt orättvist hur man än gör antar jag.
Jag vet inte exakt vad de syftar till men om du inte jobbar så kan du inte göra samma karriär, få samma utveckling, kompetens, löneökning, osv, som om du jobbade under samma period. Du har ju de facto inte producerat åt företaget den perioden.
“Jag lämnade idag” upplever jag vara en helt naturlig och godtagbar ursäkt att vara försenad in på kontoret. Ser inte att man missgynnas när man arbetar. Känner inte igen att det finns en systematisk missgynnande kultur för folk med barn.
Som förälder, främst med småbarn, är du också en mycket mindre pålitlig resurs. Du är borta mer, och det är inte alls lika säkert att du kan kavla upp ärmarna och jobba 30 timmar i sträck om det brinner. Ingen familjepolitik i världen kan ändra på det. Eller. Tja. Ingen realistisk. Du skulle ju kunna ha statliga jour-nannies, men det lär knappast hända.
Kommer resultera i att barn hamnar tidigare på förskolan, alt fler obetalda dagar i hemmet. Det är helt upp till varje familj att ordna. Däremot borde inkomsttaket i föräldraförsäkringen tas bort, så fler familjer hade råd med att båda var hemma med barn.
Jag tror att de syftar på den lagstadgade föräldraledigheten samt de likväl lagstadgade och relativt sett vanligt utnyttjade åren av deltidsarbete så länge yngsta barnet är under 8 år.
Kan och kan, det är väl här politiken isf behöver klura på hur man isf ska gå till väga rent praktiskt utan att familjeansvaret ska tillåtas missgynna karriär och löneutveckling… om det är det man vill alltså
Det är ju föga eller ingen idé att svänga sig med tomma ord om man vill öka barnafödandet. För att kvinnor rent generellt skulle ge upp stora delar av sin ekonomiska självständighet, pensionsutsikter, löneutvecklingen, yrkesliv etc. för att på bredden återigen bli oavlönade hemarbetare beroende av makens inkomster livet igenom det tror jag inte kommer att hända, eller jag hoppas iaf innerligt att det inte kommer att hända.
Så vill samhället att kvinnor ska föda påtagligt fler barn då måste nog samhället ta med i beaktande att många kvinnliga generationers arbete inte bara kan kastas på sophögen i samhällets tjänst.
Som jag ser saken är familj vs karriärutveckling helt och hållet ett val. Antingen väljer du att lägga en STOR del av din tid och energi på att blida familj, ta hand om och uppfostra barn, eller så kan du välja att lägga motsvarande på att bygga på din personliga kompetens och karriär. (Du kan såklart även lägga tiden på att spela World of Warcraft, men det är en annan diskussion.)
Om du väljer att lägga tiden och energin på familj, finns liksom ingen politik i världen som genom magi kan ge dig den kompetens och det kontaktnät du kunnat skaffa genom att lägga den mängden tid och energi på yrke/utbildning/karriär. Det är som att säga att vi kan motverka långtidsarbetslöshet genom att ge alla som är arbetslösa i tre år en civiligenjörsexamen. Fint, men det löser inte det verkliga problemet. Sen kan man såklart på olika sätt mer eller mindre parera detta, men dygnet har bara så många timmar. Väljer man barn hamnar man efter i annat, så enkelt är det.
I sak har du rätt, men isf så kan vi ju helt hoppa alla samhälleliga kostsamma och tidskrävande utredningar om hur vi ska kunna öka barnafödandet. Då fortsätter vi bara på den utstakade vägen.
Vill samhället ha förändringar i ena änden då kommer det att spilla över i krav på förändringar även på den andra sidan av myntet, det tycker jag är en självklar slutsats.
Du kan inte prestera samma produktion. Vi kan sätta punkten där, och konstatera att det då logiskt leder till de andra sakerna jag nämnde.
Så blir det mer korrekt uttryckt.
Samhället vill väl primärt att fler delar på skattenotan, och fördelningen bidrar till/tar av skattekassan. Men gärna utan fler invandrare. För det visade ju sig vara besvärligt. Så då står man där o kliar sig i huvudet och bästa lösningen man har är att kvinnor gott kan återgå till att vara bebismaskiner.
Nu är ju detta en debattartikel och inte hela Sveriges åsikt, men det kliade i mig att läsa det för det låter som man helt enkelt tycker det var nog lite dåligt med kvinnors frigörelse trots allt.
Njä, jag tycker inte riktigt det följer av vad jag säger. Däremot lutar jag åt att vi skulle kunna hoppa över alla utredningar om hur vi ska kunna hindra föräldraskap från att ha en negativ inverkan på karriär och arbetsmarknad. Jag tror inte det finns någon politik eller åtgärd som kan parera det, i alla fall inte markant mer än det som redan gjorts i Sverige, så i m h o är det förmodligen bättre att lägga kraften på att hitta andra incitament.
Kanske måste isf begreppet produktion vidgas för att inrymma även familjeproduktion och krasst sagt isf även en form av samhällsansvar.… om man nu ska se även barnskaffande som ett samhällsansvar som kvinnor har
Jag misstänker att du i stora stycken har rätt. Inte för att jag inte tror att det finns åtgärder som skulle kunna hindra eller iaf minska föräldraskapets negativa inverkan. Men att politiken som sådan skulle orka/lyckas värka fram en samsyn som resulterar i ett långsiktigt stabilt beslut ser ju däremot nästintill utsiktslöst ut.
).
