Ärligt talat, jag ser väl inga direkt lågt hängande frukter framför mig där heller. Därav behovet att lägga kraft på att leta…
Vissa saker har jag redan tagit upp i andra trådar. Ta bort taken i föräldraförsäkring och VAB t ex. Men det är egentligen mer ur jämställdhets/ansvarsfördelningsperspektiv, tror inte det kommer leda till markant fler barn.
Rent generellt har jag svårt att se några konkreta ekonomiska åtgärder jag tror skulle fungera, i alla fall inte utan att riskera extrema suboptimeringar och oönskade konsekvenser. Föräldraskap är redan extremt subventionerat i Sverige. Ytterligare mindre ekonomiska incitament lär ha högst marginell betydelse, och att göra det allt för lönsamt att skaffa barn kommer sannolikt leda till att en massa människor som inte borde blivit föräldrar väljer att bli föräldrar av helt fel anledningar.
Sen finns såklart saker jag skulle uppskatta som förälder, och som kanske rent av skulle kunna få vissa tveksamma att tippa över. Säg t ex att man som förälder fick rätt att jobba 75% med bibehållen lön (eller fakturering då, som egen, d v s i praktiken 33% ökning av arvode), och/eller rätt till betald semester under hela skolloven. Det skulle på riktigt påverka vardagen för många föräldrar (och barn). Men, någon ska betala det kalaset. Om det är arbetsgivaren så kommer det bara ytterligare försvåra balansen föräldraskap/karriär, och staten lär inte ha råd, för en sådan reform skulle kosta fantasisummor.
Om man istället tittar på sociala incitament. Hur får man blöjbyte klockan 03:30 att framstå som mer lockande än nattklubb med kompisgänget kl 03:30 för par som inte är så sugna på att skaffa barn? Alltså. Pass…
Däremot. Såklart. De uppenbara. Men de finns redan representerade i tråden. Hjälpa de som vill ha barn men av olika skäl har svårt att få barn. Om samhället menar allvar med att fler barn ska bli till, så bör alla former av fertilitetsutredning/behandling kraftigt subventioneras av staten. Där ser jag inte heller någon risk för “missbruk”, man lär ju inte gå på behandling om man inte faktiskt vill ha barn, även om behandlingen skulle råka vara gratis. Men. Även det är ju en skaplig summa pengar staten ska hosta upp…
Håller helt med dig i dina slutsatser, även jag har svårt att se hur man i praktiken från samhällets sida skulle kunna hitta den där sk. “fördelen” som då inte består av ekonomiska incitament. Dina förslag/tankar/idéer är i grunden helt legitima tycker jag, även om de skulle kosta mycket. Men hade vi råd med försvarsupprustningen och NATO-medlemskapet i princip från en dag till en annan, så varför inte?!
Rent allmänt får man väl iof säga att det isf skulle bero på hur allvarligt man från samhälle/politikens sida ser på nuvarande födslotal och de eventuella följdverkningar som det kan tänkas få.
Till syvende och sist så håller jag med dig rörande att de som skaffar barn enbart för den ev. förtjänstens skull, de kan sannolikt for the greater good lika gärna vara utan barn
Eftersom ingen skaffar barn för att de längtar efter blöjbyten vid något klockslag så hade det incitamenten nog inte gett så mycket, nej.
Jag får ju anta att de i utredningen har kompetens att avgöra vad som är klokt rent medicinskt, själv tänker jag spontant
utreda tidigare så att det inte finns något underliggande fel
få frysa in några ägg vid typ 28 års ålder, gratis
motsvarande spermiefrysning för män
utökad rätt till utredning, idag måste man försöka i 1 år innan (tror jag)
Men det kanske är utrett och inte är medicinskt legitimt. Det kan ju inte vara en enorm kostnad, tänker jag, iaf inte med undersökningarna, frysa kostar väl mer.
Ja absolut så borde samhället göra mycket mer för folk som faktiskt vill men inte kan skaffa barn. Det borde ju rimligen betala sig, varje extra barn som föds kommer ju betala tillbaka investeringen med råge.
Varje ägg/spermie som frysts in kommer ju inte användas. Så varje unge som blir till på detta sätt får ju bära kostnaden av väldigt många andra som inte blev till.
Men en 28 årings ägg är ju kvalitativt bättre än en 40 årings som får 6st IVF-försök, utan garanti och med högre risk för problem senare såsom missfall, och sjukdomar hos barnet. Så det låter ju inte helt off i mina öron.
Statistiskt är det väl rätt osannolikt att skilja sig, dels efter att man hållt ihop ett tag och ffa när man fått barn ihop? Det är inte 50/50 efter det. Lite ironiskt att du själv inte vill “sitta fast” i en relation heller. Det är ju andra sidan av samma mynt. Säkert vanlig preferens, men bör det verkligen ses som normalt att lämna hipp som happ? Alltså förutom i väldigt destruktiva förhållanden. Låter som en faktor som ökar osäkerhet, försenar beslut och därigenom minskar produktionen.
Jaha, ledsen. Jag tolkade det också åt det hållet. Men jag tror det ligger något i det på gruppnivå iaf.
Kanske kunde man satsa på de som vill vara bebismaskiner på bekostnad av de som inte vill? Tills det är lagom många barn. Alla får som de vill och problemet försvinner.
Det har väl funnits en vision om att alla kvinnor ska yrkesarbeta. Man har liksom glömt att kvinnor har en unik funktion biologiskt. Det är väl egentligen ett problem för kvinnor att lösa. Fast det verkar inte hända så mycket i rätt riktning…
Förenklad IVF såg bra ut på ytan, men folk väntar ju så länge som möjligt iom att man kan hitta “bättre” partner, jobb, boende o.s.v. IVF kanske bara förlänger fönstret då?
Det är kanske snarare ett slags tak som behövs? Grovt förenklat: Har man inte ett barn vid 25 får man aldrig skaffa och efter 30 får ingen försöka skaffa fler. Samt att man max får byta partner 2ggr i livet om man inte helt avregistrerar sig från framtida barnalstring.
Idag tror jag föräldrar uppmanar sina barn att vänta, men en sådan hård gräns skulle ge alla parter helt andra incitament. Ska det bli några barnbarn så tjata inte på tonåringen att göra läxor - säg åt dem att ut och dejta.
Sen är jag väldigt kluven. För jag är inte alls säker på att jag skriver under på grundpremissen i denna problemformulering. Alltså att vi behöver bli fler.
Överlag tycker jag snarare vi skulle behöva vara färre. Vi är, vad? 5ggr vad jordens resurser räcker till? Om vi ska vara lite storsinta och anse att alla borde kunna få ha vår levnadsstandard är vi bergis minst 10ggr för många. Så varför, egentligen, ska vi bli fler?
Och ja, jag fattar att det finns potentiella problem under en övergångsperiod, och jag fattar att jag kanske t o m tillhör en generation som kan komma att drabbas av dessa problem. Men fortfarande. Känns som en jävla suboptimering.
Dessutom, om man ska hårddra det är den andra allmänrådande ångesten att AI och automatisering kommer ta alla våra jobb. Så. Varför ska vi då bli fler?
Nej det brukar ligga på ca 40-50%, lite upp och ned, sen skiljer sig inte alla eftersom inte alla heller gifter sig, oavsett om de skaffat barn eller ej.
Nej det tror jag ingen ser som normalt eller önskvärt. Det är normalt att separera dock.
Jag har skrivit säkert 100 inlägg i denna tråd så om du vill ha en bild av mitt liv så går det nog enkelt att läsa sig till, så slipper du leva i villfarelsen av att världen består av barn eller festande
Jag håller med, om än från annan synvinkel, rent pricipiellt tycker jag inte att det är en mänsklig rättighet att skaffa barn så då borde man stå kostnaden själv för det valet - både när det kommer till bidrag/lättnader och medicinsk behandling.
Men om vi nu ska utgå från att vi som samhälle tycker att det är dåligt så ser jag väl vissa lösningar som mer realistiska än andra.
Jag är inte heller helt helt övertygad om att detta är jordens undergång, och nej jag tror inte jorden behöver fler människor. Våra system klarar nog däremot inte av färre särskilt väl, och då är det kanske systemen man ska titta på.
(Och inte helt sällan efter dylika åsikter följer konversationen:
-”Jahaja. Jaa. Lätt för dig att säga. Du har ingen aaaaaning. Om du bara visste vad det kostar, och hur hit och dit, och om du bara hade haft barn, så skulle du…”
-”Jag har två barn.”
-” “ *tilt*
“Det beror delvis på Danmarks utökade fertilitetsbefrämjanda åtgärder”
Det är en del i det hela det inte pratas om. Många har väldigt svårt att bli med barn.
Dels beror det ju naturligtvis på att man tror att det skall gå när man är gammal, över trettio rent av uppåt fyrtio år. Men det finns en annan faktor också, spermieantalet har sjunkt mycket även hos unga män de senaste decennierna, och även kvinnornas förmåga är sämre än förr. Vad beror det på? Jag har ingen aning.
Kosten, gifter i maten, gifter i vår miljö…???
Jag dejtade en kvinna för ca 15 år sedan som hade gjort tvärt om än vad det flesta gör som unga. Hon började med ett vanligt kneg efter gymnasiet och skaffade två barn i tjugoårsåldern. När hon var fertil och hade bra ork.
Men hon visste sedan länge vad hon ville göra. Så hon läste på hög nivå på universitet och började jobba och göra karriär inom detta senare.
Jag tror att många skulle göra rätt i att göra så isf att vänta på att ekonomin är lysande, karriären på plats och villa och Volvo inköpta. Kanske borde man under lätta för slikt.
Nejtack. Om jag fick välja om, och valet stod mellan att skaffa barn tidigt och sen kanske kunna plugga på universitet, eller plugga på universitet (och ha studentlivet) och sen kanske kunna skaffa barn, hade jag återigen valt det senare, även om utgången blivit en annan än den blev och jag inte kunnat få barn.
Skulle även säga att det är få som fått såpass koll på livet att de identifierat och träffat sin livspartner när de fyllt 20 heller. Statistiken tycks hålla med mig:
Ålder och skilsmässorisk: Statistik från bland annat USA visar att de som gifter sig i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern löper en betydligt högre risk för skilsmässa jämfört med de som gifter sig senare. Enligt vissa studier minskar skilsmässo-oddsen med cirka 11 % för varje år man väntar med att gifta sig (fram till 32 års ålder, då risken istället kan börja öka något igen)
På sikt är det nog bra om vi vore typ hälften så många. För planetens skull.
Men när det går utför fort blir det fruktansvärd konsekvenser. Pensionssystem, sjukvård, fastighetsmarknad. Allt rasar. En minskning måste gå väldigt långsam om det skall gå bra.
Fördelen med tex digerdöden var att det slog ut hela ålderpyramiden. Nu blir det bara gamlingar kvar.
Livsstil, övervikt, mediciner osv påverkar i viss mån, men arten har inte blivit mindre fertil.
Forskningen har inte kunnat påvisa minskad fertilitet hos kvinnor, men antagligen hos män. Det beror säkerligen på att kvinnor föds med sin äggreserv medan män producerar under hela livet.
Jag tror nästan det blir bäst om människan återgår till när vi levde som jägare/samlare. I en drömvärld så skulle väll vi återgå helt till att leva i små stammar.
Jag vet inte jag. Kanske leva i storfamiljer eller något. För tar du in främlingar i stammen dröjer det nog inte länge innan någon kallar till veckomöten och sätter upp en HR-avdelning. Nej tack!
Samhället har normaliserat vuxenbäbis-beteende. Det finns inget särskilt charmigt eller eftersträvansvärt med att vara 35 år, utan barn, och fortfarande leva som om livet bara handlar om nästa resa, festival eller AW. Det hedonistiska vuxenbäbislivet är i grunden meningslöst och ingen långsiktig väg till vare sig mening eller lycka. Att bilda familj handlar om ansvar, mognad och att investera i något större än sig själv. Ja, att växa upp helt enkelt. Alla som har barn vet exakt vad jag pratar om.
