Vad många glömmer om man bor länge är inte bara att inflationen äter upp lånet, en normal värdeutveckling på bostaden (3-4% / år, som det varit sista typ 30åren) automatiskt sänker belåningsgraden. Köpte mitt hus för 15år sen till 85% belåning, inser nu att jag har straxt under 50%. Så i normalfallet gör 1 år mera för belåningsgraden än vad många klarar av att amortera.
Mitt enda mål är att ligga amorteringsfritt den dagen jag går i pension.
Som jag brukar säga… den enda som är glad över ett fullt betalat hus är ens barn när man dör.. Att man har en “förmögenhet” i huset när jag är pensionär leder inte (för mig) till ett roligare liv. 1 miljon att bränna på resor och annat kul när jag går i pension (och ja… jag klarar räntan med min kommande pension) är betydligt roligare.
Eller som vi brukar säga… Både vi och våra barn är glada redan idag över att vi en dag kan överlämna ett fullt betalt hus när vi dör eller är för gamla för att bo kvar…
Mina föräldrar har många bekanta som sitter i en gyllende bur. Dom har fullt betalda hus i en större svensk stad (värde nu säkert >5msek), men dom har inte råd att ens åka på pensionärskryssningar. Dom vill inte byta till hyffsad bostadsrätt eller liknande då “det blir ju dyrare” (vilket det oftasat blir.. ).
Men det är klart, vill man leva 65-9x lite småsnålt för att ens barn ska kunna ärva x miljoner så är det ju ens eget val.
Eller har man betalt av alla lån, slipper betala ränta på kanske runt 7-10 000 kr/månad av pensionen i ränta (netto) och leva det livet man vill utan att behöva snåla. Det är precis som du skriver ens eget val.
Nyfiken på hur du tänker övergången när man anser sig “redo” att gå från Get Rich till Stay Rich (ev. glidepath) om man då har stora lån.
Min tanke kring att vara skuldfri när man slutar jobba (pension eller fire oavsett ålder) bygger på att man både investerar och amorterar lagom. För min/vår del tog det c:a 30 år att bli skuldfri(a) och då hade vi lite drygt 10 år kvar till 61 när vi drog jobbpluggen. Vi hade kunnat amortera av allt lite fortare men då behövt begräsat oss och inte kunnat leva som vi ville under dessa år. De sista 10 åren kunde vi sedan (och utan några räntebetalningar…) investera med >60% sparkvot och dra ihop 8-10 årsutgifter i besparingar.
Nu några år senare börjar vi tar ut pension och kommer i kombination med besparingarna att kunna leva precis som vi vill utan att behöva betala några räntor, snåla eller ens någonsin tänka mer på ekonomin i resten av våra liv. Faktum är att vi ökat våra månadskostnader en hel del sedan vi slutade jobba!
Rimligtvis hade de väl varit ännu gladare över att få mer pengar via högre avkastande investeringar?
Förstår inte varför människor som i övrigt agerar och resonerar logiskt kring pengar plötsligt ska försvara hög amortering som något “smart”.
Du amorterar av känslomässiga skäl, sluta fulapplicera logik på ditt beslut.
Du har både i teorin och i praktiken gjort fel rent ekonomiskt. Det betyder inte att du är kass, du har säkert vunnit pengaspelet flera gånger om, men i den här frågan verkar du inte ha löpt linan ut med att fundera ut varför du agerat som du gjort.
Ehh? Du vet alltså exakt hur mitt och många andras liv gestaltat sig och hur jag och många andra tänker framåt? Bara för att oddsen för det du beskriver i teorin är bättre betyder inte att det är en sanning till 100% i varje givet ögonblick i livet för alla.
Du har tidigare väldigt insiktsfullt skrivit:
Det är ungefär det jag (och många andra) kommit fram till och lyckats med vilket lett till att man kan se tillbaka på sitt liv med ett stort leende utan att behöva ångra någonting alls (ekonomiskt)
Jag kanske har missat något men du säger dig redan nu ha ett avbetalat hus, det tolkar jag som att du amorterat istället för att investera under en redan passerad tidsperiod. Eftersom du i så fall har facit så vet du ju alltså att du tagit ett ekonomiskt felaktigt beslut eftersom marknaden fram tills idag gått bättre än dina amorteringar.
Eftersom du inte gav något exempel på att ditt objektiva felbeslut har råkat bli rätt i ditt fall (utöver att ni är tacksamma för att huset är avbetalat?) så är det normalutfallet jag antar att ni fått, och det är därför jag funderar på vad tacksamheten ska komma ifrån?
Jag hade reagerat annorlunda om ditt känslomässiga och objektiva felbeslut hade råkat få ett positivt utfall, men i så fall saknar jag exemplet i ditt inlägg.
Till exempel “hade vi inte haft huset avbetalat när vi tvingades sälja i börskraschen så hade vi suttit med skulder än idag”, ja du förstår poängen.
Jag fattar inte verkligen varför man skulle vilja utsätta sig för risken att behöva sälja sin bostad? Känns det inte mycket tryggare att veta att man kan behålla bostaden och ändå leva OK?
Amorterar man kan man behöva sälja bostaden i framtiden om man behöver få loss pengar. Behåller man pengarna i handen slipper man den risken.
Hur lyckas ni sova på natten när ni tar så här sjuka risker?
Att amortera mer än minsta möjliga är statistiskt korkat, men medan lånet är högt är det en skön känsla att komma förbi den största risken om räntan dubblas eller mer.
Vi lägger därmed 20% av hushållets intäkter på ränta och amortering, när vi når 50% belåning gör vi en omvärdering om vi ska fortsätta eller tagga ner.
Denna taktik hindrar oss inte från att spara heller, även om det ”bara” blir 15-20% av inkomsten. Men det känns som en bra medelväg som minskar risken med räntan samtidigt som sparandet är mer än småslantar
Oavsett vad det gäller är det här ofta ett felaktigt och ganska vårdslöst sätt att uttrycka sig. Att något är statistiskt ofördelaktigt kan absolut vara sant, men det betyder inte att det automatiskt är korkat eller fel i verkligheten.
Bara för att något har högre förväntad avkastning betyder det inte att det alltid leder till ett bättre utfall för individen. Om du verkligen tror det kan vi lika gärna spela ett spel där jag lovar dig att du, statistiskt sett, alltid har positiv förväntad vinst över insats, så vad har du då att förlora?
Vi kan ta St. Petersburg-paradoxen som exempel: vi singlar slant, och varje gång det blir klave dubblas vinsten. 1 krona, 2 kronor, 4 kronor, 8 kronor och så vidare. Den förväntade vinsten blir matematiskt oändlig, vilket skulle innebära att du “borde” vara villig att betala hur mycket som helst för att spela. Men i praktiken gör ingen det, eftersom verkliga begränsningar som risk, kapital, psykologisk belastning och rimlighetsbedömning spelar in.
Samma typ av resonemang gäller bostadsexemplet. Ja, rent statistiskt kan det vara mer fördelaktigt att inte amortera och istället investera. Men för individen är det inte så enkelt. Det räcker med att räntan sticker iväg kraftigt under en period, eller att ekonomin förändras på ett sätt som bryter antagandena. Eller något så enkelt som mänskligt beteende: att man inte konsekvent investerar hela mellanskillnaden varje månad, utan ibland använder den till annat (“vi behöver en ny matta”, “vi tar från bufferten den här gången”).
Jag håller alltså med om grundpoängen, att det statistiskt kan vara mer lönsamt att investera än att amortera. Men att dra slutsatsen att det därför är “fel” eller “korkat” att göra något annat är i sig en ganska förenklad och lite arrogant slutsats. I verkligheten handlar det alltid om mer än bara förväntad avkastning.
Fast just detta exempel fungerar väl inte här? För det beskriver talar ju statistiken mot att du borde vara villig, eftersom risken att förlora allt närmar sig 100% ganska snabbt.
Tanken med den paradoxen är att spegla hur du inte bara kan gå utifrån vad förväntade vinsten är. Rent matematiskt borde du vara villig att betala hur mycket som helst, sälja allt du äger, för rent matematiskt är förväntade vinsten oändlig:
Men ja, risken är enorm. På samma sätt är förväntade vinsten av att inte amortera och istället investera högre än vice versa. Men i verkligheten behöver inte det alltid stämma och för vissa är det mycket farligare att inte kunna betala sina lån än att få mindre framtida avkastning. Att deras nettoförmögenhet går upp 4% per år istället för 7% är inget som tar kål på de men att behöva tvångssälja sitt hem kan vara betydligt värre.
Så riskavägning är också viktigt, inte bara vad som statistiskt kommer ge högst avkastning.
Gillar bara inte när matematik/statistik används för att göra absoluta påståenden om vad som är korrekt eller ej när det går emot hela poängen med det.
Fast statistiskt för mig innebär att man tar hänsyn till sannolikheten.. Tycker inte alls att exemplet passar i tråden.
Förstår din poäng, men tror du hamnat lite snett med sannolikheten. Amorterar man inte har man ju efter ett tag så mycket kapital att man aldrig behöver oroa sig för att inte kunna betala sina lån.
Amorterar man inte har man ju efter ett tag så mycket kapital att man aldrig behöver oroa sig för att inte kunna betala sina lån.
Säger vem? Har du en spåkula möjligen som garanterar till 100% hur fonder kommer gå framöver? Dina investerade pengar kan också förlora värde långsiktigt, finns ingen garanti för evig tillväxt även om det är sannolikt.
Här finns en risk som sällan värderas/synliggörs. Risken att beteendet avviker från idévärlden.
Att pengarna som inte gick till amortering för att istället bygga kapital på börsen plötsligt användes för att byta bil eller köpa en körkortsutbildning till barnet.
Motsvarande risk finns förstås även i att den som amorterat extra på sitt boende plötsligt bestämmer sig för att försöka belåna huset lite mer för att byta bil.
Men vilket av dessa scenarion har en större risk för att inträffa och hur ska dessa risker värderas i den övergripande diskussionen?
Det är absolut en fördel med att amortera, dvs. att skydda pengarna från “dig själv”. Men är den en större fördel än nackdelen att du kanske inte kommer åt pengarna om du behöver?
Nej det finns ingen garanti för något, men det ska mycket till för att breda investeringar ska bli värdelösa. Sannolikheten för att de ska utvecklas sämre än amorteringen är mycket låg om man utgår från historien.
Då finns risken att man inte sparar alls också, eller att man sätter pengarna i shitcoins i stället. Man kan hitta alla möjliga dumma saker att göra. Vi försöker hitta de bra sakerna att göra.
Man har större chans att göra rätt om man försöker förstå vad rätt sak är. Det minskar risken att man gör alla de dumma saker folk alltid kommer upp med som ”tänk om” i den här diskussionen.
