Intressant, är du ute efter den förmånsbestämda delen av pensionen då? Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över den, mer än att jag ibland tänker att jag borde byta från avdelning 2 till 1…
@TheFlorimell, @Anonym och @Anonym min åsikt är att man jobbar statligt om man tvekar inför att testa vingarna i den kommersiella världen där man antingen är en kostnad eller tillgång för företaget. Det är ju inte heller lika tryggt i den kommersiella miljön då man får finansiera sin egen verksamhet.
Skrivet med en stor glimt i ögat 
Jag byter jobb när jag inte tycker mitt nuvarande är roligt längre. Skulle aldrig klara av att jobba på ett jobb där jag vantrivs.
Iof jobbar jag inom ett ämne där det är extremt lätt att byta jobb.
Svårt att ge generellt råd då mycket beror på ens personlighet och motivation.
Hade jag varit du hade jag tänkt igenom vad som ger mig energi samt vad man anser är motiverande sen välja utifrån det, personligen gillar jag fördel/nackdel listor samt diskussion med min fru men bäst att välja vad du gillar.
Finns både fördelar och nackdelar med att byta jobb och inte alltid enklast att göra detta bästa valet. Men för mig har det inte varit några större problem att byta jobb med småbarn.
Japp. Den förmånsbestämda ålderspensionen kräver att man har 30 statliga år för att falla ut till 100 procent och den kan slå rätt mycket på den totala pensionen om man kan komma upp i lön sista 5 åren innan man går i pension.
3 gillningar
Ah, då förstår jag. Jag är lite sur på den delen, jag är 44 och har förhållandevis hög inkomst nu, men vet inte om jag kommer att vilja jobba på en så pass hög position till pensionen. Därav att jag funderar på att byta till avdelning 1 för att få högre avsättning. Men det är klurigt att räkna på, eller, jag har inte riktigt orkat
@Freddan, he, ingen fara, man kan ha åsikter om offentligt anställda. För egen del är jag uppvuxen med föräldrar som är egenföretagare, och jag har också varit delägare i deras företag, eller, är fortfarande men nu har de sålt dotterbolaget och vi har ”bara” utdelning från företaget nu. Jag hade valet att ta över deras företag för några år sedan, men kände att jag hellre vill jobba med de frågor jag gör, än att driva företag. Men det har gjort att jag har en större förståelse för företagares villkor.
Kolla gärna på det japanska begreppet Ikigai, för mig är det viktigt att hamna där. Hade någon del inte stämt så hade jag försökt att analysera och se vad jag kan göra för att få till det.
1 gillning
Poängen var inte att privat sektor i allmänhet skulle likställas på prostitution. Det är ju inte heller så att en uppgift automatiskt blir samhällsviktig eller relevant för att den utförs inom offentlig sektor.
Som jag ser det finns det ett antal branscher och företeelser som i ett ”bra samhälle” inte borde tillåtas, eller möjligen regleras bortom igenkännlighet. Jag har en bekant som jobbar i ett välkänt svenskt företag som verkar i en sådan bransch. Jag har inte tagit upp frågan med honom och har egentligen ingen plan på att göra det heller. Det verkar onödigt att skapa potentiella konflikter utan anledning. Själv skulle jag aldrig sätta min fot i den branschen, oavsett vilken roll det skulle handla om. Att branschen i fråga är utesluten av ESG-kriterier av väldigt många fonder är också en realitet.
Jag tror inte på att jag skulle sitta och lämna glasklara besked om vilka saker i samhället som är meningsfulla eller inte. Jag kan så klart göra en analys men det är svårt att få hela bilden. Vissa saker kan ju äga existensberättigande av skäl som jag inte alls tänkt på. Man får vara lite ödmjuk helt enkelt.
Inom offentlig sektor finns helt klart yrken och roller som ger möjlighet att ”göra skillnad” och själv delta i samhällsförbättrande i olika former. Samtidigt gör den så kallade tryggheten att sektorn också drar till sig en del lågpresterande personer. När jag tidigare jobbade inom kommunal förvaltning var det en realitet att behöva samarbeta med personer som rent krasst inte klarade av sina jobb. De behövde hjälpas till att klara någon sorts miniminivå. Samtidigt kanske ett samhälle där alla sådana personer vore arbetslösa inte heller vore så bra. Idag jobbar jag i en statlig myndighet där det ofta råder huggsexa om utlysta tjänster. Av förklarliga skäl är nästan alla mina kollegor tydligt högpresterande.
När det gäller privat sektor så kan väl Ingvar Kamprad vara en bra startpunkt. Han hade en visionen hur han ville förändra samhället. Sedan var en bieffekt av han arbete att han själv också blev väldigt rik. Visionen låg rätt i tiden och upplevdes som relevant av många. Det är ju knappast så att arbetet med att förverkliga visionen blir ”mindre fint” för att det utförs inom privat sektor.
I slutänden ser jag frågan om prostitution vs. relevanta uppgifter som en fråga om personlig moral. Det kan finnas relevanta delar i många sammanhang. Däremot är individens motivation ett område som är lättare att ha ett svartvitt perspektiv på. Att ha ”tjäna pengar” som primär motivation på jobbet framstår för mig som själlöst. En sådan person vill jag inte ha som kollega eller ha till bordet på en middag. Jag uppfattar det helt klart som likställt med prostitution.
1 gillning
Och skillnaden mellan att vilja ha högre lön och att ”tjäna pengar” är ungefär? 
Tycker det verkar som att ni som jobbar statligt är väldigt intresserade av att ”tjäna pengar”.
Men sitt du på din stol och skriv en massa blaj eller vad du nu gör för skoj.
Det finns sådana personer helt klart. Att sedan alla eller de flesta skulle vara det framstår för mig som en överdrift.
Tycker alltid man kan snegla på andra jobb, det kanske finns något som är ännu bättre än det du har just nu och eftersom du t om gör en post om det på ett forum så tror jag att du är lite sugen ändå :).
Skadar ju inte att gå på intervjuer och se vad som erbjuds på andra ställen? Du kanske TROR att allt är bra här men när du sen får se annat så kanske du tänker “wow vad spännande det här ser ut”.
Lycka till!
1 gillning
Den förmånsbestämda ålderspensionen är lite dum på det sättet, att det inte går att trappa ned (i alla fall inte lönemässigt) i slutet av karriären. Det är också svårt att räkna på, för det handlar ju om hur mycket mer än ett visst index man tjänar under sista fem åren innan pension. Du kan strängt taget inte veta vad det indexet kommer att ligga på då du är 60-65 år gammal, även om det rör sig hyfsat förutsägbart.
Flexpension i kollektivavtalet för privata tjänstemän tillåter nedtrappning till 80% arbetstid från 60 år utan att ITP2 påverkas.
Nu har jag sökt ett nytt jobb. Får se om de vill ha mig och om jag vill ha dem 
5 gillningar
Logiken gällande ”högre lön” kan se olika ut för olika yrken och roller. För egen del ser jag att det finns en marknadsnivå för olika tjänster. Så länge min egen lön ligger hyggligt i linje med marknadsnivån är ju lönenivån i allt väsentligt en icke-fråga.
Frågar någon mig om jag skulle vilja ha 10 tkr mer i lön kopplat till en högre befattning och mer ansvar skulle jag förstås överväga det. Att jag däremot skulle ha som mål att öka min lön med 10 tkr utan att få någon ändring gällande ansvaret framstår mest som dumt. Om en kollega berättade för mig att hen hade det som mål skulle jag uppfatta personen som dum i huvudet. Att få mycket högre lön än kollegorna utan anledning skulle inte föra något gott med sig.
Att någon som är underbetald jämfört med andra kollegor vill göra något åt det ser jag som helt legitimt. Om jag själv kunde byta jobb och senare göra comeback hos min nuvarande arbetsgivare med något högre lön så vore det också legitimt. Att jag skulle göra så enbart för lönens skull, om jag nu inte vore underbetald, framstår som helt främmande. Jag uppfattar också att de av mina kollegor som gjort sådant har helt legitima case. Att de kommit tillbaka har ju normalt berott på att någon mer avancerad tjänst blivit ledig.
Iom att jag har tillgång till den samlade lönelistan är det ganska enkelt för mig att utvärdera läget. För den som jobbar i en miljö där lönerna är mer känslig materia kan logiken av naturliga skäl se annorlunda ut.
Alla har ju tillgång till löner nu via ratsit dock med lite eftersläpning.
1 gillning
För mig har det varit ganska jobbigt, just gällande lönen. Som jag skrev, jag är välbetald jämfört med vad en person i min ålder tjänar som statligt anställd expert (jag borde vara nöjd), men dåligt betald jämfört med övriga experter inom min enhet (jag tjänar sämst av alla trots att jag jobbat längst). En del chefer har satsat lite extra på att jag ska komma ikapp, andra har det inte, men alla har varit överens om att jag borde tjäna över snittet på min enhet. Jag har testat precis allt för att komma ikapp, men borde helt enkelt tjäna ca 4 000 mer i månaden.
Har du bytt jobb (i meningen arbetsgivare)?
Det där är en högst personlig och väldigt subjektiv bedömning.
Tror du ska reflektera över dina beteenden om du anser att någon är dum i huvudet bara för att man vill öka sin lön på ett annat sätt än vad du anser rimligt.
Vilja höja sin lön = dum i huvudet
Byta arbetsgivare för att höja lönen och sedan komma tillbaka med den högre lönen = fullt rimligt
Det exempel du nämner om att byta arbetsgivare och komma tillbaka in på en högre lönenivå skrev jag specifikt om som rimligt innan.
Hela mitt synsätt bygger på en struktur där löner är reglerade och transparenta. Om man jobbar i mer “individinriktade” delar av privat sektor så funkar inte det här synsättet särskilt bra. Där finns ju inte den typen av tydliga referensnivåer att relatera till. Jag tror det är viktigt att vara tydlig med att det är just i individinriktade roller som det fungerar så. I den typ av stabsroller som jag själv jobbat i är skillnaden i övergripande logik mellan offentlig och privat sektor inte särskilt stor, även om det förstås kan finnas variationer i fråga om vilken lönenivå som är “rätt” för en viss roll.
I den verklighet jag jobbar i är underbetalda medarbetare en realitet. Lönen är ju satt när man började på arbetsplatsen och att få till en riktig löneförändring mycket besvärligt eller omöjligt. Även om ens chef vill “jobba för att korrigera det” skulle det ju ta kanske 10 år eller mer med de möjligheter som den ordinarie lönerevisionen ger. Att en person med onormalt låg lön vill korrigera det är inget konstigt. När man väl har en rättvisande lön bör man vara nöjd med det.
När jag var ny på arbetsmarknaden var jag tydligt “lönefixerad” och det är inte helt ovanligt bland personer i början av karriären. Det handlade inte så mycket om att jag behövde pengar till något särskilt utan mer om att lönen och löneutvecklingen fungerade som en sorts kvitto på framgång. Idag har jag sedan länge lagt allt sådant trams bakom mig. Nu har jag en lön som är hyggligt korrekt och då finns ingen anledning att fundera så mycket kring det. Däremot vore det ju möjligt att byta roll på sikt och det är ju en helt annan fråga.
Poängen från min sida är att du har en subjektiv bedömning (som kan vara rätt eller fel) och du bör akta dig för att döma andra utifrån dina egna värderingar om du vill uppfattas som en någorlunda trevlig människa.