Jag skulle inte beskriva det som en subjektiv värdering utan en värdering som hör samman med den sektor på arbetsmarknaden som jag hör till. Jag är i princip övertygad om att den absoluta majoriteten mina 600-700 kollegor på verket skulle se på frågan på liknande sätt.
Som sagt, utgå inte från att en subjektiv bedömning delas av andra. Jag tror att “verket,” precis som andra arbetsplatser är ett genomsnitt av befolkningen och jag bedömer att majoriteten av mänskligheten undviker att tycka att andra är “dum i huvudet” bara för att man har en annan åsikt om vad som är rätt och fel i en subjektiv sak. Vem är du att bedöma vad som är rätt löneläge för en typ av tjänst?
Som sagt, en högst subjektiv bedömning och man brukar omge sig av människor som tycker lika som sig själv vilket gör att du skapar din egen confirmation bias på en subjektiv bedömning.
Man tittar i lönelistan på vad olika personer som har en viss typ av tjänst har i lön. När man har koll på arbetsplatsen går det att förstå rätt väl hur allt hänger samman. Sedan finns även central statistik gällande olika typer av befattningar. Jag har haft tillgång även till den tidigare. Det finns absolut inget subjektivt i detta utan allt är reglerat och uppstyrt på detaljnivå.
Att en medarbetare på en arbetsplats där det finns en direkt koppling mellan vad personen själv presterar på jobbet och hur stor företagets intjäning blir kan tycka att hens andel av “mervärdet” borde vara större är inget konstigt men det är de facto en väldigt liten del av arbetsmarknaden som ser ut så.
Ofta finns ju andra instrument än månadslön för att synliggöra sådant och det är ju inget konstigt.
Nej. Har testat allt utom just det
Har fått en jobbintervju nästa vecka. Känns som jag kommer byta om jag får det (är fullt medveten om att en intervju i sig inte ger en särskilt goda chanser). Alla personkonflikter på jobbet har fortsatt att eskalera och är värre än någonsin. Påverkar mitt mående mer än vad jag har velat kännas vid. Vi får se hur det går. Och ja, jag är fullt medveten om att gräset kanske inte är grönare på andra sidan…
2 gillningar
Låter verkligen som det är dags att intervjua lite arbetsgivare och utvärdera om du vill erbjuda ditt arbete och tid till dem för en hög ersättning.
1 gillning
Ta intervjun! Se vad de säger och försök lär dig så mycket du kan. Den hårdaste insikten är att en konflikt har alltid två (eller flera) sidor, där man själv är en av dem. Ser du inte hur du kan skapa en positiv förändring, är det dags att åtminstone ha intervjuer med nya potentiella arbetsgivare i min mening.
Nu ska jag på en andra intervju nästa vecka. Konflikterna på mitt nuvarande arbete fortsätter bara att eskalera, och det är numera helt omöjligt att stå utanför. Fruktansvärt jobbigt. Kommer ta det nya jobbet om jag får det (tre personer kvar, som jag förstår det) och kan komma överens om lönen.
Sedan är det väldigt synd att lämna just nu… är nog mer behövd än på länge, och saker som jag gör på jobbet får väldigt stort genomslag. Men det går inte att gå om kring på kontoret och må dåligt hur länge som helst.
2 gillningar
Tänk på att ju fortare ju fler som byter jobb. Desto fortare reagerar högre ledning eftersom kostnaderna sticker.
Vår chef ska kalla in en konsult så fort det går. Men vi sitter med häcken full så jag vet inte när det är tänkt att det ska bli. Dessutom är det väl som du säger, inte bara jag som kan tänka mig att röra på mig. Skulle inte bli förvånad om man erbjuder någon eller några av mina kollegor en omplacering. Så det är fullt möjligt att det hela inte blir så illa som jag inbillar mig…
… dock är jag statligt anställd, och jag tror inte att jag kan snacka upp min lön endast på kompetens och uppvisad lojalitet i tuffa tider.
Finns det verkligen folk som tänker så dock? Det låter lite som att du bygger upp en person som egentligen inte finns. Om jag hör någon säga “Jag vill ha 10k mer i lön” så handlar det alltid att dom känner sig underbetalda jämfört med vad dom presterar, eller att dom tror sig kunna klara av arbetsuppgifter som kan ge en sådan löneökning. Så “Jag vill ha 10k mer” betyder egentligen “Jag vill ha ett sätt att kunna bidra mer/effektivare.” Jag tror aldrig jag har hört någon som seriöst sagt “Jag vill ha 10k mer i lön även fast jag inte förtjänar det”…
Det finns naturligtvis de som tycker att de egentligen är duktigare än alla sina kollegor, att de egentligen borde bli befordrade och en massa sådana saker.
Det perspektiv jag framför här handlar om “vanliga” jobb i större organisationer. Sedan finns det naturligtvis särskilda roller där kopplingen mellan enskilda personers arbete och stora intäkter är väldigt tydlig. Att man i en sådan roll kan tycka att man skulle kunna få en högre procentsats i provision eller så har jag egentligen ingen synpunkt på.
Inom den offentliga världen, som jag främst jobbat inom, är löner både offentliga och till viss del en känslig materia. Att ha en markant högre lön än andra utan att ha en mer avancerad tjänst eller någon annan uppenbar logik bakom det ser helt enkelt inte bra ut. Man riskerar också att bli fastlåst i den rollen eftersom man inte skulle kunna få en liknande lön om man valde att byta jobb. Jag har sett exempel på den här situationen tidigare. Det är ingen bra grej, även om det förstås är trevligt med hög lön oaktat allting annat runtomkring.
Det där gäller inte inom skolan. Många har en markant högre lön än andra trots mindre erfarenhet och pga. det sämre kunskaper. Det beror på att nyanställda oftast får en högre lön än de som har jobbat några/många år.
Skolan skiljer sig inte så mycket från offentlig sektor i övrigt. Att förhållandevis nyanställda är lönemässigt gynnade jämfört med erfarna kollegor med fler tjänsteår på arbetsplatsen är en realitet allmänt. Däremot har lärare, åtminstone tidigare, mer tydligt varit underbetalda jämfört med andra grupper. Det har i sin tur gjort att tendenserna till avundsjuka gentemot de nyanställda kollegor varit tydligare. I en miljö där flertalet har iallafall hyggliga löner finns inte samma anledning till missunnsamhet.
En faktor som särskiljer skolan är dock oviljan att byta jobb. Många lärare jobbar väldigt länge på samma skola och blir därmed lätt lönemässigt missgynnade.
En annan faktor av betydelse är att lärare har få riktiga karriärvägar. Det har börjat avhjälpas med förstelärare osv. men det är ändå något som kommer relativt få till del. För andra grupper finns ofta fler möjligheter att välja olika karriärspår, söka specialiserade tjänster osv.
Läget att någon som är överbetald lätt blir inlåst på ett visst jobb och att det kan få en del trista konsekvenser är inte specifik för någon viss sektor och förekommer även i skolans värld.
Problemet är att de lite större löneökningarna främst har gällt vid nyanställningar så många med erfarenhet är fortfarande underbetalda.
Vet inte om jag tycker att avundsjuka är riktigt rätt ord. Det kan kännas lite konstigt att en nyanställd som behöver mycket hjälp och stöttning tjänar ganska många tusen mer än en som har mycket erfarenhet och ska hjälpa och stötta den nyanställda.
Det blir lätt så på ett arbete där relationer är viktiga. När man har lagt mycket energi på att skapa en bra relation till barn och föräldrar så blir det svårare att byta jobb. Det är inte heller bra för arbetsgivarna om lärarna byter arbetsgivare för ofta.
Jag har äntligen bytt arbetsgivare, förra året, och fick då upp lönen nästan 30%. Nackdelen är att jag nu får åka bil några mil varje dag till och från jobbet men ekonomiskt är det ändå en väldigt bra affär för mig.
Det gäller inte inom skolan eftersom de som är “inlåsta” är de som tjänar minst. Många byten av arbetsgivare är det som ekonomiskt lönar sig trots att det är sämre för den anställda, arbetsgivaren, barnen och vårdnadshavarna!
Det som Erik71 skriver är väl en del av grundproblemet? Lojalitet mot arbetsgivaren belönas inte, man skulle nästan kunna hävda att det bestraffas. Och tvärt om. Ska man upp i lön ska man helst byta jobb 3-4 gånger per årtionde.
2 gillningar
Det jag skrev från början var “Att ha en markant högre lön än andra utan att ha en mer avancerad tjänst eller någon annan uppenbar logik bakom det ser helt enkelt inte bra ut.”
Jag kan inte säga att “erfarenhet” skulle utgöra den typ av uppenbar logik som jag syftade på innan. Det som det oftast kan handla om är att personer rekryterats från jobb eller sektorer med annorlunda löneläge. Vill man anställa en person med en viss typ av bakgrund behöver man betala en viss typ av lön. Den logiken förekommer mer sällan inom skolans värld. Däremot är det tydligt att vissa ämneskombinationer kan ge en betydligt högre lön än andra.
Den “inlåsthet” som jag syftade på här var kopplad till hög lön. Någon har betraktats som ett geni, kanske utifrån en uppblåst CV, och fått en väldigt hög ingångslön. Personen är egentligen rätt medelmåttig och det blir snart uppenbart för alla. Jag menar nu inte dålig utan just normalbra. Att få den där lönen på 5000 kr över normalt löneläge på en annan plats skulle sannolikt inte vara helt lätt och personen blir i den meningen inlåst. Jag har sett exempel på detta inom skolans värld men det kan förekomma överallt.
Man kan förstås bli indirekt inlåst av andra skäl också. Ålder är sannolikt den vanligaste. Att man har en anpassad tjänst av något slag kan vara en annan. Man är underbetald men samtidigt inte konkurrenskraftig på arbetsmarknaden i stort. I den meningen är man inlåst.