Läget att erfarna halkar efter lönemässigt är inte unik för skolan. Inom hela offentliga sektorn har detta varit norm. Jag minns när jag själv var nyanställd och hade vad jag uppfattade som en rimlig lönenivå. Jag tjänade varken bättre eller sämre än andra såvitt jag kunde se i lönelistan. Jag hade ett möte med en kollega som fram till nyligen hade varit internationell expert och har doktorsexamen inom ekonomi. När jag tittade i lönelistan hade han lägre lön än jag. Det har iofs justerats för hans del men är ändå exempel.
Inom lärarkollektivet har det funnits en stor frustration över att man som kollektiv varit underbetalt. Lärarfacken har specifikt bevakat lönepolitiken och lönenivåerna för nyanställda. Jag tror det är i den här frågan som allt bottnar. Det finns ingen strukturell skillnad mellan lärare och tjänstemän där jag jobbar själv. Den främsta skillnaden är att lärare iallafall tidigare har legat lägre som kollektiv. Tittar vi bara på löneskillnaderna syns samma mönster. Att vissa ämneskombinationer blivit väldigt efterfrågade och lönemässigt uppgraderade är en annan faktor. De lönesatsningar som gjorts på lärare har varit rimliga i sig men förstås inneburit att vissa fått tilldelning och andra inte. Lönesatsningarna har i någon mening inneburit en bekräftelse på att man varit underbetald och därmed eldad på missnöjet.
Detta är norm på hela arbetsmarknaden. Man måste aktivt kräva en högre lön eller så måste det vara uppenbart för alla att man lätt kan få en högre lön någon annanstans. Löneökningarna trillar inte in av sig själv.
Att löneökningarna inte trillar in av sig självt är givet. Samtidigt uppfattar jag att en arbetsplats där löneuppgifter inte är offentliga lättare kan hantera att justera lönen för någon högpresterande medarbetare utan att det genast leder till missnöje bland övriga. En arbetsplats där lönefrågan ses som rimligt hanterad i grunden har också lättare att hantera allt sådant här. Om jag själv har en rimlig lön är det kanske inte hela världen om en kollega får extra tilldelning. Om jag däremot uppfattar mig själv som tydligt underbetald kommer frågan snabbt i ett annat ljus.
Det stämmer inte riktigt i skolans värld. Om man har fått den lönen så får man i normalfallet också den lönen om man byter till en annan arbetsplats med samma arbetsuppgifter hos samma arbetsgivare. En hög lön kan avskräcka men om man är den enda behöriga som söker en tjänst så kan inte den nya arbetsplatsen välja bort den sökande pga. lönen.
Tyvärr har de lönesatsningar som gjorts på redan anställda lärare inneburit att duktiga lärare har fått mera betalt för att undervisa mindre! Duktiga lärare borde inte undervisa mindre!
[quote=“savecake, post:62, topic:30117”]Man måste aktivt kräva en högre lön eller så måste det vara uppenbart för alla att man lätt kan få en högre lön någon annanstans. Löneökningarna trillar inte in av sig själv.
[/quote]
Tyvärr fungerar det inte så i skolans värld. En erfaren, duktig och omtyckt lärare kan inte aktivt “kräva” en högre lön och på det sättet få upp sin lön. Jag vet de som har försökt, fått nej och då istället slutat. Den nyanställda med mindre erfarenhet har sedan fått högre lön än vad den redan anställda begärde.
Sorry, jag utryckte mig dåligt. Det är inte bara att kräva högre lön, på många ställen är det omöjligt, det håller jag med om. Det jag menade var att även i situationer där det finns utrymme för högre lön så kommer man inte få det utan att aktivt kräva det.
Själv uppskattar jag att veta att mina kollegor tjänar bra, och i många fall bättre än jag själv. Men så är jag ju inte avundsjuk socialist, utan råbarkad kapitalist som inser att mer pengar ger både bättre kollegor och högre lön till mig själv på sikt.
Jag kan tycka att förstelärarreformen i sig är vettig. Problemet inom skolas värld är väl snararare den tid som läggs på dokumentation i olika ineffektiva system. När jag jobbade inom skolans värld själv var just kvaliteten på IT-systemen en väldigt tydlig negativ faktor. De var omständliga och fulla med buggar.
När jag jobbade i skolans värld var det ganska vanligt med så kallade kvarköp där en lärare erbjöds en högre lön på ett annat ställe och att befintlig skola då valde att matcha den högre lönen. Samtidigt var bilden i rektorskollegiet att kvarköpen inte var så effektiva. De som blivit kvarköpta brukade ofta sluta ändå efter ett tag. Sannolikt kunde de använda den högre lönen som hävstång för att få ännu mer någonstans.
Jag tycker hela diskussionen om att vara “erfaren, duktig och omtyckt” är bakvänd. Det finns personer inom alla möjliga roller med liknande karekteristika och de har inte någon annan lönemässig sits. Det handlar om att söka specifika roller som förstelärare, projektledare, samordnare, senior handläggare eller vad det nu kan tänkas heta. Det finns ett otal olika titlar som inom den offentliga världen normalt ger ett visst lönepåslag. Vissa av titlarna hör hemma i skolans värld medan andra är mer generella.
Det specifika för lärare är att gruppen som kollektiv varit underbetald och att det därför setts som närmast nödvändigt att söka något hokuspokus-uppdrag för att få upp lönen till skälig nivå. Andra grupper har inte haft det problemet i samma omfattning även om det förstås förekommer överallt.
Problemet är att i skolan är det ofta så att de som kan minst och har minst erfarenhet tjänar mest och det är dåligt, tycker jag.
Jag tror att erfaren och duktig är saker som påverkar lönen mera på andra arbetsplatser än skolan. Visst påverkar det i den årliga lönerevisionen även i skolan, man kanske får 700 i löneökning istället för 500, men om den nyexaminerade ändå tjänar 5000 mer spelar det väldigt liten roll om man får 500 eller 700.
“Omtyckt” är en viktig egenskap i skolan eftersom det väldigt ofta leder till att eleverna lär sig mycket mera och det ger en jättevinst för samhället.
När det gäller jobb och arbetsplatser generellt finns det en utbredd felaktig uppfattning om att olika branscher är “helt unika” och att olika företeelser inte finns någon annanstans. Denna uppfattning är särskilt utbredd bland personer som är renodlade broilers och bara har arbetat inom en enda bransch. Det är i själva verket väldigt lite som fundamentalt skiljer olika områden från varandra. De mest relevanta erfarenheterna finns oftast att hitta inom andra branscher och områden. Det som i den egna branschen uppfattas som ett stort olösligt problem gör i allmänhet inte det på andra ställen. Där har man löst det sedan länge eller inte upptäckt att det skulle vara ett problem, fastän det är fullt synligt framför näsan på alla.
För några år sedan var jag på en sådan där lite lättsam jobb-föreläsning med en tjej som har ett företag som heter Kamoja. Just ovanstående är hennes poäng och jag kände att hon hade en tydlig poäng där. Eftersom jag själv nästan hela min karriär jobbat inom utpräglade “broiler-branscher” är den här evigt återkommande idén om unikheten och dess de facto icke-existens en bra insikt att ha med sig.
Eftersom jag började arbeta inom skolan relativt sent i livet så har jag hunnit med flera olika branscher och det är bara inom skolan som det uppenbart är så att nyanställda får högre lön än de med erfarenhet.
Problemet med skolan är också att det ofta inte finns någon annan arbetsgivare att byta till så man kan inte byta arbetsgivare för att få upp lönen om man inte är beredd att pendla till en annan kommun. Den kommunen jag bor i har inget annat alternativ än kommunen som arbetsgivare inom den kategori jag jobbar inom och därför är det enda alternativet för mig om jag vill påverka min lön att pendla till en annan kommun.
Inom andra branscher finns det oftast flera arbetsgivare även i ganska små städer och då är det lättare att byta jobb.
Sitter personligen lite i en rävsax rent mentalt. Hade en andra intervju för en ny tjänst idag, och intervjun gick bra. Men byter jag jobb så gör jag det främst för att gå upp i lön, och jag kommer tacka nej till jobbet om det inte medför en löneökning på minst 3000 i månaden. Man ger ändå upp en hel del då man byter arbetsplats, även om man naturligtvis får en hel del tillbaka också. Men är en löneökning i sig tillräckligt goda skäl till att lämna ett jobb där man verkligen kommer till sin rätt?
I det här fallet har jag begärt 10% högre lön vad jag har idag, och då ligger jag hyfsat högt lönemässigt jämfört med många andra i min yrkeskategori som jobbar statligt. Samtidigt har jag tjänat mindre än mina kollegor som gör samma jobb som jag där jag är nu. Just den grejen, att jag egentligen tjänar bra men är underbetald i förhållande till mina kollegor (helt omotiverat om du frågar både mig och mina chefer) har varit svårt för mig att hantera mentalt. Lönerevisionerna blir alltid stora besvikelser, även om jag allt som oftast får procentuellt högst lönepåslag av alla. Samtidigt har jag börjat inse att det spelar ingen roll vad jag gör, jag kommer inte komma ikapp lönemässigt, det spelar i princip ingen roll vad jag presterar.
Så ett skäl att byta jobb är att komma ut ur den rävsaxen. Sedan tänker jag mig kanske byta tillbaka till mitt gamla jobb längre fram (man kan nylönesättas då man varit borta i två år), men det känns som en hyfsat osäker plan. Vill jag ens tillbaka? Finns det tjänster att söka? Jag räknar med att de vill ha mig tillbaka, men vad vet jag?
Kanske övervärderar jag lönefrågan i sammanhanget, men det har varit ett mentalt ok som jag burit på ganska länge.
störst problem hade jag nog haft med att jobba för någon som inte kan motivera eller äga sitt beslut om lön. Vanligt bland mellanchefer att skylla på ”budgeten” eller på ”högsta ledningen” eller t o m ”HR”…
