När gå ner till 80 % permanent?

Vardagsekonomi Jobb, karriär och lön
1

Under pandemin blev jag permitterad en dag i veckan under ungefär ett år och fick då testa hur det var att arbeta 80 %. Jag mådde väldigt väldigt bra av det och har sedan dess haft tanken att jag någon gång vill gå ner till 80 % permanent.

Och med permanent menar jag verkligen permanent. När jag väl gör det skiftet ser jag inte framför mig att jag någonsin kommer vilja gå tillbaka till att arbeta fem dagar i veckan.

Jag är 37 år idag och tänker att det här skulle kunna ske någon gång mellan 40 och 45. Jag har idag ungefär 2 miljoner kronor i sparat kapital, exklusive pension och värdet på min lägenhet. Jag sparar fortfarande och tanken är alltså inte att kapitalet ska finansiera hela mitt liv när jag går ner i tid, utan snarare att jag når en punkt där jag inte längre behöver prioritera att bygga kapital lika aggressivt. Jag byter i princip större delen av mitt månadsspar mot en ledig dag i veckan.

Min långsiktiga tanke är ungefär:

  • 80 % arbete någon gång mellan 40–45 år.
  • Kanske gå ner ytterligare, exempelvis till 60 %, någon gång runt 50–55 år.
  • Sluta arbeta helt någonstans mellan 58–63 år.

Jag ser alltså inte riktigt FIRE som att jag ska jobba 100 % så länge som möjligt, spara maximalt och sedan plötsligt sluta. Jag tycker mer och mer att en successiv nedtrappning är min väg att gå. Att använda den ekonomiska tryggheten till att köpa tillbaka tid medan man fortfarande är relativt ung.

Men jag tycker att det finns två delar i frågan.

Den ena är rent matematisk: hur stort kapital behöver man egentligen innan det är rimligt att sluta maximera sparandet och gå ner till 80 %?

Den andra är mer psykologisk och arbetslivsmässig.

När man väl går ner till 80 % kanske man också gör sig lite mindre attraktiv på arbetsmarknaden. Vissa jobb försvinner som alternativ och det kan bli svårare att göra karriär eller byta till vissa typer av tjänster. Därför känns det för mig som ett ganska stort vägval, även om jag samtidigt är ganska säker på att jag värderar en ledig dag i veckan högre än en högre lön.

Så jag är nyfiken på hur andra här tänker.

När tycker ni att man ekonomiskt har “råd” att gå ner till 80 % permanent?

Är det ett visst kapital? En viss sparkvot? Att kapitalet nått en nivå där det kan växa vidare av sig självt? Eller handlar det egentligen mer om att man vet vad man vill använda pengarna till och faktiskt också gör det?

Och ni som faktiskt har gått ner i arbetstid, hur mycket kapital hade ni när ni gjorde det? Och hur har det känts i efterhand?

1 gillning
2

Hej!

Saknar uppgifter om nettolön, sparkvot, samt hur ditt liv ser ut i övrigt. Stor skillnad på familj och tre barn, och solokvist.

Jag har två barn, 31år. Nettolön runt 40 000. Långt ifrån sitt totala sparade kapital. Sparkvot 30-40%. Jag jobbar ”permanent” 80%, med längre föräldraledigheter. Min yngsta är så pass ung att min arbetsgivare kräver inte att man tar ut föräldradagar för detta. Det påverkar såklart potentiellt SGI. Jag jobbar i en bransch där deltid inte påverkar anställbarhet nämnvärt. När min äldsta börjar skolan planerar jag ta en dag i veckan istället.

Jag tycker att jag med marginal har råd att permanent gå ner i tjänst. Jag lever ett ganska enkelt liv vilket jag trivs med. Om du har 2 miljoner kronor så låter det i mina öron som att du har det också. Tänker du jobba i princip hela arbetslivet innan pension? Sparar du till något stort köp, sommarstuga, hus, dylikt? Annars kan du ju räkna på vad dina 2 miljoner kan växa till, och jämför med hur din pensionsprognos ser ut, för att se om dina pengar täcker resten? Jag röstar på kör!

1 gillning
3

Lite spontant så tänker jag att när man har en livsstil man är nöjd med och som med marginal kan finansieras med 80% arbete och ett större kapital som kan växa utan nyspar så är det mest den egna rädslan som hindrar.

Jag sitter i samma situation fast med mindre kapital. Tillsammans med min fru skulle vi båda kunna jobba 75% och ändå spara lite drygt 10k/mån. Hon har lagt in en ansökan men jag har svårt att ta steget.

För min del skulle det krävas att jag byter tjänst tillbaka till min gamla för att möjliggöra deltid men om det inte är så för dig så tänker jag att det ju faktiskt inte nödvändigtvis MÅSTE vara för alltid? Man får ångra sig här i livet.

1 gillning
4

(inlägg raderat av författaren)

5

Absolut att man kan ångra sig. Jag misstänker snarare för min egen del att jag när jag väl gått ned till 80 % inte kommer vilja gå tillbaka till 100 %. Fast det i sig är nog en bra sak. Pengarna ska ju användas och inte bara läggas på hög vilket har varit min melodi hittills.

6

Lön runt 32000 kr före skatt. Sparar va 25 % av lönen. Är sparsam av mig överlag. Har bil och reser en del. Solokvist.

Som du skriver kring ditt upplägg hade jag ju klarat av att gå ned till 80 % redan nu. Jag hade så att säga överlevt. Jag har egentligen aldrig kännt att jag velat arbeta 100 % eller tycker det känns så naturligt eller rätt. Mellan första jobbet till fast anställning hade jag många år av till och från arbeten som rent livsstilsmässigt passade mig bättre. Nu är jag nog en av dem som känner mig lite “fast i ekorrhjulet” och börjar fundera på att göra något åt det.

Det matematiska är rätt enkelt. Det känslomässiga lite svårare.

1 gillning
7

Jag gick ner tillfälligt till 75% arbetstid för många år sedan i en kortare sjukskrivning pga risk för utbrändhet. Även när jag sedan mådde bättre har jag hållit kvar vid deltiden (numera 80%) för att jag trivs så himla bra, en ledig dag i veckan. Min fru jobbar också 80%. Lönemässigt ligger vi båda över medianen trots deltid så det går ingen nöd på oss. Vi hade alltså inget sparat kapital som startade det hela men deltiden bygger på att vi har barn. När yngsta fyller 12 måste vi gå tillbaka till heltid, vilket jag verkligen inte ser fram emot. Om du har möjlighet att gå ner i arbetstid på din arbetsplats så skulle jag verkligen rekommendera det. De där två miljonerna hinner bli väldigt mycket pengar tills du vill gå i pension.