Kul att så många hr blivit dåligt bemötta av SEB. Själv skulle jag starta AB och gick till Nordea som jag var privatkund hos. Min ”personliga bankman” kunde inte hjälpa mig eftersom hon jobbade på privatsidan. Fick tipset att ”ringa kundtjänst”. Då var jag tvungen att komma ner och ställa mig i kö under de 2 timmar som bankkontoret var öppet.
Ringde SEB som bokade en tid till mig direkt, efter min arbetstid. Har aldrig haft annat än goda erfarenheter. Förutom att de vill sälja på mig överprisade pensionslösningar som jag artigt tackar nej till…
Försöker komma på någon gång som jag blivit behandlad som om jag inte skulle ha råd. Men nej jag kan inte komma på något tillfälle.
Ja så klart när man var 18 och kollade på en ny BMW 535i i bilhallen. Men det var ju en helt korrekt bedömning som bilsäljaren gjorde.
Sen har jag blivit ignorerad varje gång jag gick in i en ON-OFF butik för en 20 år sen. Men det tror jag alla blev. Kände mig som osynlige mannen. Inte undra på att dom konkade.
Haha det hände mig nyligen. Jag fick i år en mycket fin klocka i alla hjärtans dag present av min fru - Breitlingklocka av exklusiv och dyr modell. Något som jag blev både mycket överraskad och glad över såklart. Hur som helst, armlänken behövde justeras och jag begav mig till ett centralt urmakeri som jag såg var certifierade för Breitling och som även säljer andra märken som Cartier, etc.
Vid tillfället hade jag även passat på att träna, så jag var inte klädd i jobbkostymen när jag kom in i butiken. Om jag minns rätt hade jag mjukisbyxor, hoodie och en keps. Lodisintrycket cementerades av skopåsen med snören som hängde över axeln. Jag var dessutom orakad med 3 dagars stubb.
Direkt såg jag hur två medarbetare utväxlade blickar när de sett mig gå in. Jag gick fram till disken och undrade med lite extra spelad nervositet om de vet hur man förkortar armlänkar?
“Såklart - men det kostar 500 kronor…” svarade han med en lite sådär sned min.
Jaha ok, sa jag, jag har en klocka här, ni kanske kan hjälpa mig. Sen tog jag fram den och öppnade lådan. Jag önskar verkligen att jag hade spelat in hans blick med dold kamera. Han tappade mer eller mindre hakan . Mycket trevligare blev han i resten av samtalet också…
Det var en tjej som ringde och ville sälja lotter av något slag så att jag kunde bli miljonär. Då svarade jag att det är jag redan. Hon bara skrattade för hon tyckte det vor det roligaste svar hon fått och tyckte jag skulle köpa lotter i alla fall för det hade jag ju råd med i så fall. Det var roligt för hon var mycket trevlig.
En annan inte så rolig historia var när jag och min sambo skulle köpa lägenhet för många år sedan. Till saken är att hon är av utländsk härkomst, men hade vid det tillfället bott i Sverige i 25 år.
Vi var på banken och vid andra besöket kunde min sambo inte följa med. När jag diskuterade med bankkvinnan om hur mycket vi själva hade att lägga in i förhållande till hur mycket vi behövde låna vilket var ett antal hundratusen säger hon bankkvinnan “Ja, det är dina pengar då?!”.
Hon menade alltså att min sambo hade ju inga pengar för hon var ju utlänning och kom väl till Sverige i förrgår typ. Detta trots att min sambo hade jobbat heltid sedan hon fyllde 18 och vid tillfället var 37 och inte direkt var fattig…
Vilken j-a rasist!
En gång besökte jag en byggvaruhandel i full kostym…
Jag tycker dock det är fascinerande att jag fortfarande vid besök på typ NK känner en känsla av att jag inte är riktigt välkommen där. Den känslan är helt oförändrad sedan jag var fattig student. Så uppenbarligen beror det inte på finansiell kapacitet.
Har hänt många gånger då jag har jobbat under många år inom klassiskt “manliga” yrken som teknisk säljare inom byggbranschen, serversupport och produktchef för konfiguration. Det är många gånger som kunder trott och uttryckt att “nu måste nog växeln kopplat fel”… Har även haft många (manliga) kolleger som öppet har ifrågasatt om jag skulle klara av mina olika arbetsroller.
Priset tas nog av totalskruvad chef på ledningsgruppsnivå som vid ett trevligt julbord vid sillen och laxen klämde ur sig nåt i stilen med “hur har vi kunnat ge sån makt till mig som kvinna” ( då var jag inköpsansvarig för allt rörande klient/server/licens för omkr 500 pc och 250/300 servers på myndighetsnivå). Mitt svar var att jag inte hade makt men ett sjuhelsikes ansvar som jag förvaltar mycket väl och till mina närmsta chefers belåtenhet.
Ja som ni förstår - jag har haft användning av mitt pannben och mina hörntänder…
Tyvärr är det så att vi i allmänhet är för snabba att bilda oss en uppfattning.
Vilket de flesta bedragare och manipulatörer utnyttjar.
I USA finns ett ordspråk jag hört. Ungefär fritt översatt “du hade ett fast handslag och tittade mig i ögonen, vad skulle jag annat tro än att du är en bedragare?”
Rolig tråd, de flesta av oss har nog råkat ut för det.
Har själv ett liknande minne som tågluffaren.
Bilade runt mycket i USA under ungdomen.
Ibland sov man i bilen när det var kust till kust transport.
En morgon när vi hade sovit i bilen gick vi in på den lokala informationen och frågade om ett lämpligt ställe och ta en snabbdusch.
Tänkte mig ett lokalt badhus eller sporthall eller något liknande.
Mannen tittade på oss och log.
“Det här är precis rätt ställe för er.” Har jag för mig han sa när han överlämnade en lapp med adressen.
Vi åkte till platsen där det var mycket folk utanför dörren då det inte öppnat än.
Ställde oss i kön och jag observerade att förbi passerande i bilarna tittade med sympati på oss.
Typ rå stirrade vilket är och var ovanligt i USA.
Varningsklockan började ringa och då föll poletten ned.
Vi stod i kön till Salvation Army.
Jag informerade Sällskapet om detta men vi tyckte det var så viktigt med en dusch. Dessutom hade det inte förändrat något då så många redan sett oss i kön. Vi var dessutom bara på genomresa. så vi duschade och hälsade artigt på de andra.
Människor var i allmänhet oerhört artiga trevliga och korrekta på den tiden i USA rik som fattig.
Jag kommer ihåg en händelse där det var precis tvärtom.
1993 var jag en banktjänstemän med en hyfsad lön, men inte mer. Jag gick till en smyckesbutik för att köpa ett smycke i “normal” prisklass till min fru i julklapp.
Iklädd “bankuniform” dvs kavaj, slips och överrock missbedömde butiksbiträdet mina finansiella tillgångar totalt. De obekt som snabbt plockades fram glänste av rubiner och safirer. Jag fick snabbt kortigera henna till smycken som låg på en tiondel av priset…
EXAKT samma erfarenhet från jobbet. Blev bättre när jag slutade färga håret, använde glasögon istället för linser och såg lite mer allmänt tröttare/sliten ut…
Rolig tråd detta! Det ger mig ett i efterhand mycket roligt minne.
Jag hade efter mycket gnetande förvärvat min första industritomt(den största i det området) Alla nya tomtägare för hela området skulle samlas i kommunens hus, för genomgång och möte kring uppbyggnad av VA m.m. Befann mig på gångavstånd från lokalen i samband med en ombyggnad av restaurang. Just denna dagen var det total rivning av betongväggar och gammalt klinkergolv. Jag monterade inredning i andra änden av lokalen. Det dammade en del. Det dammade för mycket.
Iklädd arbetskläder , hörselskydd och hjälm lyssnar jag till radio och dagdrömmer. Blir sen! Kastar av bygghjälm och får sedan rusa iväg till mötet. Halvspringer i träskor. Öppnar de stora glasdörrarna och möts av mässingdetaljer,kristall och stentrappor. Bakom en liten disk tittar en tjej i kavaj glatt upp och vinkar till mig och sedan nästan springer hon fram och tar tag i mig.
-Vad bra du är här! Kom med mig
-Jaha? Tack.
Vi halvjoggar ner för spiraltrappan(jag är ju sen!!) och dagsljuset från de stora fönstren försvinner. Stengolvet byts mot linoleum. Vi stannar till vid en dörr varpå hon säger; oj! Ursäkta jag glömde passerkort. Vänta här.
-Okej!
Står där och samlar mig lite medan jag läser på dörren; Undercentral.
Vill gärna höra hur hon reagerade när hon fick reda på att du faktiskt inte skulle serva pannan. Verkar som att serviceteknikern var väldigt efterlängtad iallafall!
Vi möttes i trappan och jag förklarade läget, hon var mest i chock först och ursäktade ursäkten många gånger om!! Hon var ej ordinarie och hade fått instruktioner att “öppna bara åt x när han kommer, han är alltid stressad”
När jag var runt 28-29 ansökte jag om lån. Jag hade sparade pengar och fast anställning. Faktum är att jag kunde pröjsa ungefär 60% av lägenheten på egen hand.
Jag kom till banken i jeans, skjorta och formella skor. Inte sneakers, men heller inte finskor. Med andra ord inte sliten och heller inte uppklädd.
En person på banken skickade mig till ett rum och sa att handledaren skulle komma strax. När hon kom in hälsade hon inte ens, utan inledde med “du ville ha lån, va?”
Mötet fortsatte på samma spår. Hon frågade aldrig om min anställning eller om mitt kapital. Hon ville bara snabbt bli av med mig. Det kändes som att jag bara var ivägen och hon ville bli av med mig. Det kändes otroligt förminskade och förnedrande.
Men slutet gott allting gott, jag gick till en annan bank och jag fick ett bra lån hos dem istället. Jag flyttade även över mitt företagskonto och sparkonto till dem. Så kanske det var meningen att hända.
Som erfaren säljare i butik blir man ju deprimerad av att läsa här. Så många missade affärer…
Jag tror inte att jag behandlat någon kund fel pga kundens val av klädsel eller annan aspekt i kundens uppförande.
Kan dock dela med mig av ett exempel där jag kunde missat affären om jag tagit hänsyn till kläder:
Många år sedan nu men en man kom in med slitna, smutsiga jeans (dvs inte dyrt slitna utan slitna som att de användes som arbetsbyxor i en verkstad) och en gammal flanellskjorta. Han ville ha en bra tvättmaskin, frimodigt och utan fördomar visade jag vår finaste och dyraste Miele-tvätt. 10 minuter senare var den både såld och betald.
.
. Mycket trevligare blev han i resten av samtalet också…
