Välkomnar feedback på saker jag brottas lite med. Ber om ursäkt för långt inlägg, frågeställningarna längst ner.
Bakgrund:
Jag är 57 år och bor i Stockholm, ensamstående med 2 barn/ungdomar runt 20 år. Så länge de studerar vill jag inte att de ska behöva betala något för att bo tillsammans med mig utan studiestöd och extrajobb vill jag att de sparar eller har kul för. Det är sannolikt att bägge är ekonomiskt självständiga och flyttar eller jobbar och kan betala för sig och att mina kostnader minskar när jag är drygt 60 år. Bl. a. med det i åtanke har jag de senaste 10 åren planerat för att sluta jobba heltid/någon form av sen FIRE vid 60-62.
Jag har haft en framgångsrik karriär med kul jobb och bra lön under lång tid. Jag har dock, åtminstone på senare år, inte identifierat mig med jobbet. För ett år sedan när jag var halvvägs till 57 år, var det stora neddragningar där jag jobbade och jag fick kliva åt sidan. Då bestämde jag mig för att vara ledig i 12 månader för att känna hur det känns. Jag har haft tid generellt, kunnat hjälpa gamla sjuka föräldrar mycket och pluggat både på universitet och komvux inom områden som intresserar mig. Det känns bra. Till saken hör att med uppsägningstid, avgångsvederlag och kommande AGE via TRR, inkomstförsäkring och A-kassa så kommer det in pengar tills jag fyller 59 även utan jobb. Mer än vad vi kostar nu och mindre än vad vi kostar mot slutet men totalt mer än nog.
Nu tänker jag att om jag inte hittar något riktigt kul och välbetalt jobb inom ett år (den kombon verkar inte helt lätt i min ålder) så checkar jag ut från arbetslivet vid 59. Jag längtar inte heller tillbaka till den corporate värld jag jobbade i tidigare.
Ekonomiskt så sitter jag nu på drygt 18m i pensionskapital, varav ~13m i tjänstepension inklusive löneväxling, ~4,5m i allmän inkl. PPM och knappt 1m i IPS. Villan är värd ~8m belånad <30%. På ISK och konton ~4m. Kommer arv någon gång framöver i paritet med ISK beloppet som jag inte räknar med men vet om.
Om jag labbar på minpension.se så kan jag ta ut ~60k brutto per månad mellan 59-76 år och sedan runt 50k brutto tills jag dör. Det borde räcka mer än väl för en trevlig vardag och jag kommer att komma över brytgränsen för statlig skatt under större delen av resterande liv. Anledningen till att jag löneväxlat i 20 år var dels att kunna gå tidigare men också att smeta ut inkomst över tid för att slippa betala onödigt mycket i skatt. Med 4%-regeln i åtanke kan jag via ISK kapital plussa på med 100-200k netto per år för extra guldkant till resor etc. Så småningom kanske jag vill byta boende som kan frigöra kapital.
Vad brottas jag då med?
Även om jag inte känner behov eller lust så gnager det lite att man borde jobba.
Även om kapitalet jag har inkl. pension räcker till ett gott liv så brukade jag (skulle kunna igen?) tjäna det dubbla (FOMO).
Min plan att var att jobba några år till och bygga på tjänstepensionen ytterligare (>400k/år premier). Även detta lite FOMO.
Innan riktålder missar jag jobbavdrag och förhöjt grundavdrag (~40k extra skatt per år =400k extra skatt innan riktålder). Å andra sidan blir det mer statlig skatt senare om jag snålar innan riktålder. Känns också dumsnålt att snåla lite innan 69 när jag inte kommer bli piggare och friskare ju äldre jag blir.
Om jag jobbar vidare ett antal år med liknande lön som jag hade skulle jag kunna hjälpa mina barn ännu mer ekonomiskt (de har ett hyfsat barnspar sedan tidigare).
Om jag jobbar vidare kanske jag kan köpa den fina båten eller det fina fritidsboendet i skärgården sedan. (Men jag har haft båt i många år och känner mig klar med det för nu och har ett enkelt fritidsboende som är perfekt).
Tacksam för era tankar om de saker, som väl är I-lands problem, jag brottas med. Kanske finns det fler som brottas lite med några av dem.
Släpp handbromsen och unna dig att göra vad du vill resten av livet. Du kommer inte bli lyckligare med mer pengar och hjäälpa dina barn kan du ju redan. De kan ju dela på dina 4 millar t.ex, du har ändå så du klarar dig bra. Om du inte trivs med oceaner av tid så kan du alltid börja jobba igen.
Det handlar inte om samhällskontraktet. Inte heller om frågor om vad jag jobbar med. Jag var mellan jobb ett par månader för 20 år sedan och kommer ihåg att det då kändes knepigt att svara på den frågan men då identifierade jag mig nog mer med jobbet. Nu är det nog mest att man borde tjäna pengar om man kan även om det inte behövs. Kanske också att föregå med gott exempel för kidsen tills de kommer ut i arbetslivet
Okej, men du har väl tjänat nog och visat hur man når dit du nått redan? Jag tror de uppskattar mer tid med pappsen framför fler miljoner.
Min yngste (som bor hemma) ser att jag nått dit jag vill och han taggar ju inte ner bara för att jag inte jobbar. Men han uppskattar att jag har mer tid för vår relation.
Det enda resurs i livet som är begränsad och som vi inte kan få tillbaka är tid. Ekonomiskt har du uppenbart tillräckligt så fokusera på vad som gör dig lycklig och som du skulle ångra att du inte gjort mer av om hälsan en dag sviktar. Har du ingen bucket list fylld av upplevelser så är det kanske dags att skriva en?
Men varför? Läser anledningarna du listar och ingen av dem handlar ju om ditt mående eller dina interna drivkrafter. Har du reflekterat över det?
Det här säger väl det mesta? Du har tankar om vad man ”borde och måste” som lever kvar hos dig. Det är nog inte ovanligt att man dör med sådana tankar… Jag tycker det låter som att du har all anledning att känna dig nöjd med vad du åstadkommit både privat och i arbetslivet, och kan unna dig och fundera på vad du VILL göra framåt. Och sedan låta dig själv göra det.
Kan inte det vara en spännande och inspirerande övning och ett skifte från vad man ”borde” göra? En psykolog kan också vara en fantastisk investering för att få klarhet i dessa komplexa tankemönster.
Varför måste jobbet vara välbetalt? Testa något nytt och gör gott för någon annan som inte är ditt eget kött och blod. Det kan vara mer berikande än vad du anar.
Du har rätt och jag vet också det egentligen. Tänker oftast att jag “tjänat klart” och trivs med min situation, saknar inget egentligen. Dock så kan det gnaga till lite ibland. Lite av “mycket vill ha mer” eller “man kunde ju ha ännu bättre”. Därav rubriken, man borde vara tillfreds med det man har men konstigt nog så tränger sig frågan på om det är tillräckligt ibland.
Jag är långt ifrån din ekonomiska situation men har ändå hamnat i en tursam omständighet som gjort att jag går i pension i förtid, vad nu förtid är. Nu i 63 års ålder tar vi över fruns föräldrahem skuldfritt, ett tegelhus från 60-talet som bör vara underhållsfritt.
Det var inte riktigt planerat att gå nu på en ganska kort bestämmelsetid, men den ekonomiska situationen gör att vi kommer att ha låga kostnader. Vi kommer att få ut 15 netto var med kostnader av 1/6 av inkomsterna.
Vi kommer att klara oss gott men rent mentalt är jag inte pensionär än, känner mig för ung. Man tänker är det säker att jag får det, är det lagligt? Jag har ju fortfarande mycket att ge och i min bransch omsorgschaufför är det brist på folk, många jobbar till bortåt 80.
Jag tänker nog inte sätta mig i bilen igen kanske någon lättare samhällstjänst, jag har varit godman en gång, vi får se.
Jag har alltid sett livet i 15-års perioder, 15 år är inte så lång tid egentligen.
De första 15 åren är man barn, mellan 15-30 lever man livet och får de minnen man lever på resten av livet. Mellan 30-50 har man familjen och de sista 15 är fortsatt karriär. Vid 65 blir man pensionär och när man ser att många inte når 80 så känns det lite stressande
Tid är ovärderligt!
Tid är dyrt.
Tiden är de dagar som passerar innan man dör.
Den tid som du kan spendera med dina barn och med dina gamla föräldrar kommer inte tillbaka.
Du lever i en framtidsillusion där du aldrig blir nöjd och är på väg in i fällan “Jag kan få ihop lite till” om jag gör så här och optimerar där. Lev i nuet innan det blir för sent.
Jag tänker att det inte behöver vara helt på eller av med arbetslivet. Jag har redan nu vid 45 års ålder gått över till att jobba som interimskonsult genom eget AB. Tänker att det framåt skall ge en ökad flexibilitet där jag kan välja att i perioder inte ha något uppdrag. Oavsett om vi då har tillräckligt eller inte. Att välja att jobba under en period blir bara ett val precis som att man kan välja att sätta sig på kanarieöarna och dricka vin hela vintern. För mig skulle det kanske vara kul en vinter men inte fler.
Nackdelen är givetvis att man förväntas ge allt under ett uppdrag, men klar fördel att det är under en tidsbegränsad period. Jag har sett enstaka uppdrag på mindre än heltid, vilket absolut skulle kunna vara intressant också.
Jag slutade ett långt, välbetalt, utmanade och roligt konsultuppdrag för någon månad sen och säger till mig själv nästan varje dag:
Jag vill inte jobba
Vad kan jag göra för att slippa jobba
Tror du är blind för dina tillgångar, vi pratar 26+ miljoner i kapital - Dina barn måste vara väldigt krävande och önskar sig paradvåning på standvägen?
Utöver detta bra a-kassa med inkomstillägg och så pratar du om jobbavdrag - ta och klipp dig och väx upp
Gissar du har ett bra nätverk så jag skulle nog styra om till att kanske ta styrelseuppdrag eller köra lite konsult några år.
Du har tankar om vad man ”borde och måste” som lever kvar hos dig. Det är nog inte ovanligt att man dör med sådana tankar… Jag tycker det låter som att du har all anledning att känna dig nöjd med vad du åstadkommit både privat och i arbetslivet, och kan unna dig och fundera på vad du VILL göra framåt. Och sedan låta dig själv göra det.
Testa något nytt och gör gott för någon annan som inte är ditt eget kött och blod. Det kan vara mer berikande än vad du anar.
