Jag skulle själv sannolikt inte sluta jobba alls men försöka anpassa jobbet till livet, snarare än tvärtom. Det skulle i praktiken innebära:
Om du har skapat den här situationen själv som en 45 åring så är du bevisligen tillräckligt ekonomisk, framgångsrik och disciplinerad att lyckas med i princip vad som helst. I situationen du beskriver är det svårt att se hur någon med din uppenbara skicklighet ska kunna gå fel och plötsligt börja göra dåliga val nu när du har skapat den här typen av förutsättningar för er familj.
I min familj har de två föregående generationerna slutat leva det goda livet runt 90 års ålder och dött kring 100 års sträcket. Om du har samma förutsättningar är det cirka 40-45 goda år kvar för dig att fylla med så många lyckliga och minnesvärda dagar som möjligt.
Även om du slutar som löneslav antar jag att du kommer ta dig an något projekt som säkert kommer ha en kommersiell potential på ett eller annat sätt? Du kanske öppnar en YouTube kanal eller en restaurang på en alptopp? En person som uppnår situationen du beskriver kommer knappast nöja sig med att kolla upp i taket och promenera runt i morgonrock hela dagarna.
Vad jobbar ni med, varför vill ni sluta jobba och vad är er ambition för åren efter att ni har slutat arbeta? Jag antar att ni vill att era liv ska vara så högkvalitativa och roliga som möjligt? Vad söker ni i livet?
Låter som att du har alla monetära förutsättningar i världen att fullfölja planen, jag hade bara oroat mig för det mentala och sociala välbefinnandet som bevisligen är väldigt svårt att hålla i shack utan ett arbete eller motsvarande syssla.
Det är FIRE du beskriver och jag ska försöka bemöta dina punkter utan svammel.
1. Ni vill sluta jobba, men vantrivs inte:
Jag tog FIRE genom att trappa ner mina arbetsinsatser under de sista två åren, vilket var enkelt då jag var egen företagare och började helt enkelt tacka nej till de jobb jag inte ville ha. Anledningen till att jag trappade ner istället för att sluta tvärt var känslomässigt. Ville jag verkligen klippa navelsträngen till näringslivet och nästan alla jag var involverad med på den sidan? Svaret blev till slut JA.
2. Ni har en hemmaboende tonåring.
Hade en unge kvar hemma. Att ha en tonåring hemma är endast en fråga om kostnad, fördelen med FIRE är att du förmodligen kommer att spendera mer tid hemma och få möjlighet att hålla lite mer koll på Henom.
3. Ni äger ert boende och inga större underhåll planeras eller behövs i närtid.
Våra boendekostnader är också minimala, vilket är en enorm fördel då man slutat jobba. Personligen skulle jag inte sluta om jag hade amorteringar och räntor att oroa mig för. Att leva under FIRE med bolån då Ingves höjer räntan är knappast önskvärt.
4. Bil finns men används nästan enbart till att ta sig till arbetet.
Det är ett minimalt problem, en bil kan enkelt både säljas och köpas när helst man önskar.
5. De fem senaste årens utgiftssnitt uppgår till 3,5% av ISK-totalen.
Ser bra ut. Tänk dock på både inflation och eventuella skatter.
6. Ungefär lika mycket finns i pensionssystemet.
Utmärkt. Jag räknade dock inte med pensionen då jag tog FIRE, såg den istället som en bonus och framtida reserv eftersom den inte är speciellt hög i mitt fall.
7. Det är ca 20 år till den av staten planerade pensionen.
Min enda kommentar här är att mycket kan hända på 20 år.
8. Det finns ett halvårs utgifter sparade utanför ISK.
Det räcker inte. Jag skulle rekommendera 2-3 års utgifter på sparkontot av den enkla anledning att
inte behöva börja sälja av från investeringar för tidigt. Detta är ett råd jag fått av en finansrådgivare
som sa: “Investera inte alls de sista åren innan du ska sluta jobba, sätt istället in allt du kan avvara
på ett sparkonto för det är de pengar du ska leva på de första åren och stället låta dina
investeringar växa”.
Jag kan lägga till att första året under FIRE var lite knepigt känslomässigt, se till att ha en plan redo vad du ska göra i form av hobbies och annat men det viktigaste är nog att vara skuldfri samt planera in motion och hälsa. Jag stortrivs med FIRE, ekonomin är på topp och det mesta har gått som planerat trots att covid körde några käppar i hjulet.
Kommer dina utgifter förändras efter att du går i FIRE? Kanske du vill göra andra aktiviteter än att arbeta som kostar mer pengar än du spenderar nu? Risk isf att du behöver spendera mer än 3,5%.
Har du i din plan tagit höjd för att klara de utgifter boendet kommer ha i form av renoveringar/standardhöjningar på lång sikt (på kort sikt förstod jag att det var lugnt)?
Jag skriver kort från luren att jag är på resa idag men uppskattar alla tankar mycket och planerar återkomma med respons och lite svar på frågor.
Tack till alla kloka som delat med sig så långt. 
Har varit i typ samma situation med lite annorlunda siffror och utan egen tonåring (även om min sambo har 2).
Jag gick ner till 80% arbetstid, var ledig varje onsdag. Jag upptäckte att jag då såg arbetet mer som en bisyssla samt att jag “tappade” information och inte kände mig lika produktiv samt att vissa tjänster som kräver lite mera inte längre gick att söka. Till en början tyckte jag det var behagligt med mindre arbetstid, ända fram till Covid då jag kunde börja jobba 50% hemifrån. I och med detta har jag valt att gå tillbaka till 100%.
Så mitt tips är att testa hur det känns att gå ner i tid och om du är bättre än mig på att hitta meningsfullhet i tiden du får. Jag tror det är här nyckeln ligger, hur värdesätter du tiden på arbetet jämfört med din fritid. Jag värdesätter bägge två och för mig går balansen någonstans runt 100% (i mitt fall är ca 38h per vecka fulltid), då jag har möjlighet att arbeta 50% hemma och kan på så sätt dra ner på pendlingen. Om du jobbar övertid kan steg 1 vara att sluta med det.
Jag kan bara prata för mig själv, men det är inte pengarna som är kostnaden längre inte heller tid. Den viktigaste resursen är hälsan och jag är beredd att byta både tid och pengar mot hälsa och energi.
Nummer 2 avgör. Om tonåringen är 13 skulle jag vänta men om den är 19 och egentligen kan klara sig själv så tycker jag att du kan säga upp dig nu. Jag skulle våga det.
Jag vet att frågeställningen inte handlar om att jobba mindre men det är nog vad jag skulle göra.
Jag är 57 år när jag förväntar mig att min hustru går i pension och kanske vill jag också sluta jobba då. Förmodligen blir det så att jag från början, kanske ett år eller två, istället jobbar 4-5 timmar/dag innan jag slutar jobba. Det beror till viss del på vilken pension hon får, kanske behövs min lön.
Jag skulle vilja ha mer pengar på bankkonto. Tre års utgifter (minst) som hela tiden fylls på till tre års utgifter.
Jag skulle fundera på vad som hindrar mig i att vara 100 % säker att det är det rätta just nu om jag inte var 100 % säker.
Jag skulle innan pluggen dras ur göra en aktivitetsplan för kommande 6 månaderna. Hur ska mina dagar se ut. Rutiner med mat, träning, sömn. Det blir nya jobbet mån - fre tex.
Jag skulle göra klart vad jag vill säga till min omgivning. Nära bekanta, nya bekanta. Vem är jag nu…
Jag skulle intervjua de som redan gjort detta. Vad kan jag förvänta mig. Kanske kraschar du och behöver sova 12 timmar per dag i tre månader. Bra att höra någon som gjort just det. Kanske blir du deprimerad. Bra att prata med någon som blev det. Kanske får du för lite umgänge. Bra att prata med någon som fick det.
Det här tar ju död på hela poängen med att inte jobba… 
Men för att svara på ursprungsinlägget, även om jag tror det verkar som att du skulle kunna sluta jobba redan nu så hade jag väntat. Antingen till tonåringen närmar sig att flytta hemifrån eller ett på förhand utsatt tid som gör att du kan anpassa dig successivt till det. Mest för att få ännu mer marginaler och större säkerhet (främst eftersom du inte vantrivs och har svårt att jobba mindre som det är just nu)
När tonåringen planerar att flytta finns det massor av saker du kan hjälpa till med, från att springa med på visningar, leta objekt, renovera (om du har det intresset) så då lär det inte vara svårt att fylla tiden med något vettigt. Om det inte är något för dig, hade jag övervägt det andra sättet dvs sätta en datum och börjat planera hur övergången ska gå till.
Jag är inte alls lika rädd för att man skulle sakna det ena eller det andra, det finns inga gränser för vad man kan ta sig tid till när man har all tid i världen! Behöver man folk att prata båtsmide med så hänger man i hamnen med likasinnade, vill man prata ekonomi drar man igång en fysisk geografisk grupp här på forumet (eller hänger i patreon communityn), vill man vara mer ute i naturen och gillar hundar är det ett ypperligt tillfälle att göra det.
Kanske för dig, Ola. Inte för mig
Nu är jag tillbaka med vad jag misstänker blir ett mastodontinlägg med återkoppling. Tack till alla som tagit sig tid att kommentera. Jag inleder med att säga att det här är ett “provtänk” eftersom jag själv inte är säker på hur jag känner på alla punkter. 
Jag lät säkert lite avig i mitt första svar och det var aldrig planen. Det som jag tänker mer specifikt är att jag nog har sådant personligt engagemang i mitt jobb att jag måste få till ett tydligt avbrott om jag ska trivas. Jag gick ner till halvtid ett år när min äldste var liten och det blev samma tankeverksamhet på 100% (minst) kring jobbet fast jag bara var där 50% tiden. Sämsta möjliga kombon s a s.
Att gå ner i tid kanske kan fungera, men det binder mig troligen mest vid konstiga tider, för det är i så fall den delen av jobbet jag vill ha kvar. Allt detta kokar då ner till att jag nog kommer att göra som sist, dvs engagera mig 100% och få 50% betalt.
Jag skrev “ni” medvetet, för att inte begränsa svaren, men jag är solo (med särbo med egen ekonomi) och siffrorna gäller mig och mina utgifter. Jag pensionerar mig främst till något och det är mina olika intressen som jag nu upplever är satta på undantag.
Detta är en av mina egna invändningar också. Jag är medveten om att jag redan slimmat ekonomin idag. Så naturligtvis behövs mer buffert i händelse av lite oplanerat kaos.
Bra idé - jag ska skissa på de tankarna. En del av insikten idag är att just vad jag vill är mer kopplat till tid än ekonomi. Men visst finns det säkert poster värda att få med där också. Safari har jag hunnit med, pool avskyr jag av flera olika skäl etc.
Njae, det finns nog fasen dåligt med plats för fler. Jag borde snarare sälja.
Ja, vi har bra stämning på jobbet och jag har bra kollegor, men det är inga jag umgås med privat och inga jag exempelvis saknar på det sättet när jag haft lång sommarsemester. Det sociala är inget jag är rädd att mista, det finns snarare vänner privat som jag gärna hängt mer med, speciellt på tider som de nu är lediga men jag jobbar.
Japp, den kalkylen håller. Hela min kalkyl är ganska “lean” i dagsläget, men som det ser ut nu skulle jag har mer pengar i pension efter skatt än vad jag idag har efter sparande. Så bränner jag alla besparingar innan 70 ska det funka ändå.
Det är lite så jag jobbar nu faktiskt. Jag bränner av lite extra sparad semester varje sommar och har gammal komp sparad som tas ut över jul.
Japp, och jag fortsätter. Är det något jag brukar göra så är det att köra med både hängslen och livrem och bygga scenarior. Räknar jag dystert så ska pengarna ändå räcka de år de behöver täcka. Lägsta kurvan i din graf är inte särskilt skrämmande som jag tänker.
Detta är en av de större grejerna i mina funderingar. Samtidigt en av de lättare då tidsperioden är mer överblickbar. Han vet att jag inte slänger ut honom i närtid. 
Så jag är kvar i nuvarande boende tills jag vet vart han tar vägen oavsett. Försörjningsmässigt har jag ansvar ett tag till och har alltid sagt att jag tänker inte riskera någon annans vardag för mina FIRE-tankar.
Japp, jag har använt den där en del. Mycket nyttigt verktyg!
Förmodligen blir det säkert så att man skaffar nå’t annat, som åtminstone bidrar till uppehället. Men det är ju inget man vet idag. Idag jobbar jag främst med pedagogik och det finns mycket att pyssla med där och troligen även bra chanser att återvända till anställning om det skulle skita sig fullständigt.
Grymt. Det är den horisonten jag sneglat på också. Dels är det en bra period för överblick mellan åren och dels är det en period på börsen som tenderar att indikera saker. Jag har i flera år ändå tänkt mig att utvärdera mitt liv vid 50 och det råkar vara om två år. Så skulle “utfasningen” sker under den perioden eller med start då kan nog andra förutsättningar få avgöra.
Så har jag alltid tänkt också. Fastighetsskattens vara eller inte vara må kanske skrämma lite, men den känns ändå mer planeringsbar.
Väldigt sant. Samtidigt kan jag både dö imorgon eller få ut arv tidigare än jag hoppas. 20 år är alltid 20 år, både på börsen, biologiskt, skattetekniskt och känslomässigt.
Ja, detta är jag väldigt medveten om. Anledningen idag är att jag fyller på ISK. Ska jag börja fasa ut så kommer jag inte att göra det förrän det finns iaf två år sparade utanför ISK. Men med hög sparkvot är det fixat på ganska kort tid.
Ja, nå’n form av renoveringsfond kommer jag att skissa på. Men väldigt bra med extrafunderingar på just sådana områden. Att utvärdera sin ekonomi under många år innan man tar steget är lika viktigt som sparandet.
Där har jag varit och extratiden (inte övertid per definition) är helt bortkapad sedan ett år tillbaka och jag har börjat kapa sparad tid också för att veta hur 40 timmar i veckan känts och hur ännu färre kan kännas. Hittills är det enbart positivt. Under covid hade jag perioder när det knappt gick att jobba och det gjorde inget jobbigt alls med min vardag, snarare tvärtom.
Bra tanke det också. Just nu har jag ett litet textdokument där jag lite oregelbundet för in vad jag skulle gjort idag om jag inte jobbat. Det kan säkert bidra med bra underlag till planen.
Det är lite därför jag frågar här. Här finns de som har liknande situation i livet. Jag träffar dem aldrig på annat håll. På jobbet nojjar folk över precis helt andra saker än jag gör: bolånen, semesterkassan, vad man gör själv en gräsänklingshelg etc. Jag har ingen omkring mig som ens har ett liknande livsupplägg som jag. 
Bra, det är precis min bild destillerat till sin kärna.
Det faktum att jag redan hänger mycket på forum och upplever att fritiden inte räcker till till allt jag vill gör att jag sr alla möjligheter att grotta ner mig i saker jag vill utveckla, men som jag inte ens vågat börja snegla på. Här är internet fantastiskt då man faktiskt kan hitta likasinnade. RT har t ex gett mig mycket just för att det är en plats att prata ekonomi och “hårda” siffror utan att bemötas av fördomar, avsky, avund, oförståelse etc.
Återigen, tack till alla inpass. Keep’em coming!
Jag har inga planer på att dra idag alltså. Jag kommer att låta det gå iaf två läsår till just pga barn, buffer, “ledighets-prao”, fler beräkningar, mer överblick över nuvarande börsläge och säkert även ett halvdussin grejer till. Men jag återkommer till tråden om den fortsätter att vara så här positiv.
Glömde en fråga: Har du ett yrke/utbildning/karriär där du skulle kunna börja jobba igen ganska enkelt? Är man barnmorska eller lastbilschaufför så torde det ju vara ganska enkelt (säger mig mina fördomar) att ta sig in igen på arbetsmarknaden, men om man t.ex lyckats bli universitetsprofessor och säger upp sig så är det ju ganska kört att komma tillbaka till samma sits igen.
Så här var det precis när jag va föräldraledig 30% när mitt äldsta barn var litet. Jag var ledig en dag ena veckan och två den andra baserat på när min fru jobbade, fast jag tänkte och jobbade nästan lika mycket som fulltid, fast tiden var på kvällar efter nattning eller tidiga mornar… Helt värdelöst om man inte har ett jobb (eller en vilja) att verkligen kunna jobba mindre.
Jag tycker du gör helt rätt i att vänta lite och vill du ha mer tid till fritidsaktiviteter så kanske testa att ta ledigt fredag-måndag ett tag först, eller gå ner till 6h arbetsdag om du får det att funka. Jag brukar ha svårt att ställa om så för mig funkar lediga heldagar bäst.
Ja, det är min bedömning. Handlar mer om lämplighet och erfarenhet och mindre om färsk kunskap. Dessutom ett bristyrke med hög kvinnoövervikt.
Jag har jobbat i stort sett fyradagarsvecka det senaste året faktiskt. Fortfarande 40 timmar iofs, men alltid en ledig dag till annat. Det har varit fantastiskt. Jag ska göra så i år också är min plan.
Direkt!
10 tecken…
Tittar jag bakåt i livet så har mitt konsumtionsmönster varit väldigt olika. Från i princip FIRE till helt nya val och medvetet valda kostnadsnivåer. Min poäng är att mitt jag för 10 år sedan aldrig skulle ha kunnat förutse vad jag ville göra tio år senare. Våra personligheter och liv förändras och med det våra önskningar om konsumtion. Bra då att din kompetens åldras med värdighet om du vill gå tillbaka till jobbet.
Det där med ”Kan jag börja jobba igen om några år?” är egentligen det enda som hindrar mig att sluta jobba just nu. Som mjukvaruutvecklare med grått skägg kan det nog vara lurigt att komma tillbaka in i marknaden efter en handfull år med paraplydrink i handen.
Det enda jag vet riktigt säkert är att jag måste skaffa ananasjuice innan jag kan genomföra FIRE, annars kan jag aldrig leva upp till forumets förväntningar av vad man ska ägna sig åt. 
Vad kallar man sig när man slutat jobba? ”Drinkhållare” 
Intressant. Det jag direkt tänker på är vad du/ni tänker sysselsätta er med framöver. Att bara leva “hemesterliv” skulle i alla fall jag tröttna på rätt snabbt med tiden.
Vissa har en “hobby” dom brinner för som man kan leva på om det kniper ALT man har tidlös eftertraktad kunskap som EX administrativ COBOL programmerare (stordator) där man kan få nytt jobb bums även om man varit “ledig” länge och är typ 60år.
Vissas hobbies är tvärs om. Dom drar istället stora summor pengar. Privatflyg , exotiska resor. Dyra bilar eller renoveringsprojekt som inte “behövs” dvs genererar inget ökat monetärt värde.
Andras hobbies är lite mitt emellan . Ex köpa skabbiga renoveringsobjekt hus, sommarstuga eller liknande och pyssla med dom efter behag och gå ± noll eller bättre över tid.
Annan otrevlig sak att överväga är att “Shit happens” faktiskt ibland.
Mina totala pensionstillgångar har krympt 7 % på halvt år och priserna stigit nära 10%. Jag hoppas det var tillfälligt och inte sker i flera år till…
Är så gammal att jag upplevt 13% inflation, En 30% devalvering och senare haft huslån med 12,75 % ränta och 20 års amortering och sett andra plågas i flera år med 16% låneräntor efter “500%” räntesmällen. Saker kan faktisk gå åt H-E rätt ordentligt.
Senaste 15 åren har varit “snälla” och eventfria faktiskt ur den synvinkeln och pengar ofta “billiga”. Många <40 år har knappt upplevt annat än stabil lugna gatan.
Stresstålighet och redundans i samhällets system är inte värst prioriterat eftersom det kostar pengar och oftast inte behövs. Ingen vill betala för det,
Lyssna gärna på Ingves sommarprat på P1 om ni vill höra på några nationalekonomiska “nära ögat” berättelser från Sverige och andra länder. (Inget ränte eller inflationssnack och inte tråkigt att lyssna på)