Hej,
För en tid sedan fick jag ett betydande likvidöverskott, angenämt men ansvarsfullt. Trots ganska många år av investeringserfarenhet kändes det något övermäktigt. När man inser att detta händer inte i en familj varje generation, långt ifrån, slog mig ett ansvar att förvalta för ens egen framtid, ge barnen möjligheter, barnbarnen. Är det då bara att köra på som jag alltid gjort, det har gått hyffsat?
Träffade ett par olika banker som imponerade med sin charm och gästfrihet, men synen på hur kapitalet skulle hanteras var ihålig. Någonstans där kontaktade jag oberoende rådgivare, efter bland annat tips härifrån. Kanske hade jag tur, men med den kontakten föll saker och ting på plats.
Att inte ens närma oss orden riskvilja, börsen eller portfölj i diskussionerna var en befrielse och en insikt. Det är ju inte i den änden ett sådan här arbete ska börja. Vad vill jag, familjen, barnen, barnbarnen göra och uppnå. Hur vill vi leva framöver; resa, hus, bilar, jobb, fritid, välgörenhet, släkt? Hur ska det kännas och vara om 10, 20, 30 år?
Ett förvånande komplext men väldigt insiktsfullt arbete. Både för mig själv och min familj.
Nu har vi en välgrundad och implementerad finansiell livsplan. En plan där hela familjen fått vara med och tycka till. När behövs nya bilar, hur länge ska vi jobba, bo ett år utomlands, bli skogsägare, hästar, nästa generation osv. Frågor som vi nu har satt ett svar på. Och ur den trillar en investeringsstrategi som inte handlar om riskvilja utan om när pengar behövs och i vilken omfattning.
Tidigare var mitt fokus vid kontakt med rådgivare avgifter och investeringsstrategi, ofta med ett mål i from av kapitalnivå. En kapitalnivå är ju inget mål inser jag nu, målet är vad kapitalet ska användas till.
Det jag tror mig vilja få fram är att det är så mycket mer än portföljens utformning som jag fått hjälp med och med det en trygghet att vår implementerade plan går med största sannolikhet att genomföra. Bekräftat genom simuleringar av olika scenarior och deras utfall.
