Utan att ha jättemycket erfarenhet så skulle jag dock säga att lönen inte heller skalar linjärt (men i positiv bemärkelse) när man passerat 50k+ och redan har ledarskapsuppgifter. En chef som har 100 000 kr/mån sliter inte speciellt mycket mer än en chef som tjänar 70 000 kr/mån, kanske t.o.m. sliter mindre för att man kan delegera mer och arbeta mer strategiskt. Samma sak tror jag inte gäller en vanlig arbetare som tjänar 30 000 kr/mån jämfört med en som tjänar 60 000 kr/mån…
Men de med mer erfarenhet kring detta (som @Anonym kanske?) kan nog rätta mig angående detta.
Slutsatsen är väl att man inte ska ge sig in på att ta låga ledarskapspositioner om man inte verkligen gillar arbetsuppgifterna eller har som plan att antingen senare ta ett steg tillbaka eller försöka avancera uppåt, för på den nivån är ansträngningen inte värd belöningen i längden.
Fast samtidigt så finns det väl studier som säger att välbefinnandet fortsätter öka, även om inte lyckan gör det? Tror det var i stil med att om du ställer frågan “Hur lycklig är du?” så ökar den inte, men ställer man frågan “Hur nöjd är du med ditt liv?” eller “Hur stolt är du över din karriär?” så fortsätter den att öka. Alltså att det inte längre handlar om vad man kan göra med pengarna, utan att det mer blir ett mått på vad man lyckats uppnå.
Det gäller dock också de flesta seriösa arbetsplatser utan kollektivavtal, bara att man måste dubbelkolla och eventuellt se till att förhandla om detta själv.
Lönen skalar sannolikt aldrig linjärt med stigande ansvar.
Och visst kan det vara så att 100’/mån kan uppnås i en tjänst med mindre ”slit” än en tjänst som genererar 30’, 60’ el 70’/mån.
Men du får inte betalt för att slita eller jobba hårt, du får betalt för att leverera. Kan man göra detta genom att jobba smart så går det i många fall att undvika en fullständig explosion av blod, svett och tårar i de mer seniora rollerna.
Men någon form av stresstolerans och förmåga att hantera ansvaret är ju en fördel…
Ju högre upp man kommer i hierakin detso blodigare blir det politiska spelet, vissa gillar det och andra hatar det men skulle inte säga att det är mindre slit .
Ja så är det. Det går inte att mäta i timmar det man levererar med högre ansvar, det viktiga är att man levererar och löser problem som uppstår etc. Så det kan mycket väl bli mindre timmar trots rejält ökad lön.
Alla gillar dock inte ansvar, personligen gillar jag det för det gör jobbet mer stimulerande och meningsfullt än att bara “kötta på 40h i veckan”. Jag vet en hel del som bytt jobb enbart för att den som hade ett visst ansvar tidigare slutade och de blev utpekade som lämpliga att ta över. Jag är nog tvärtom, jag ser det som en öppning och utmaning att just få ännu större ansvar. Lönen är ett plus men det är inte den som avgör.
Är du inte lite färgad dock av att du kanske jobbar i en väldigt prestationsorienterad bransch? Jag upplever att det finns chefspositioner som är närmast nattväktare och rent administrativa, vill inte nämna namn men tänker bl.a. (men inte bara) på offentlig sektor. Som senior arbetare eller lägre chef så har man mer ögonen på sig att faktist leverera, och man har få eller inga duktiga personer under sig man kan lägga lasten på.
Min bransch saknar den uppfattningen. Försvinner ihop med de obligatoriska heldagskurserna i lektionsal . Blir mer uppfattning att de tycker synd om hen som måste sitta varje dag med dessa frågeställningar.
Fortfarande ett politiskt spel långt upp i organisationer där många av hens underställda är ute efter hens posistion, hens kollegor har andra mål som medför konflikter kring resurser och hens chef är ute efter resultat.
Antingen spelar man det politiska spelet bra och går uppåt eller så blir man avpoliteras. Finns liksom inget mellanting där man kan softa i en strategisk roll för då kommer man bli undanmanöverad av en av sina underställda chefer eller kollega inom något år.
Det är exakt det här jag menar. Har sett flera med hög senioritet och/eller fina tidigare titlar på CV:et befordrats istället för personer med mindre senioritet men med hög kapacitet och prestationsförmåga. Mycket tror jag för att det är förväntat av folk runtomkring, det blir lättare att motivera både uppåt och nedåt.
Tror du missbedömer hur högt man rankar lojalitet högt upp i organisationer. Personer med hög kapacitet och prestationsförmåga är ett långsiktigt hot mot rekyterande chefen om man inte kan garantera lojaliteten.
Förutom att skatten är högre på högre löner har du ju också en avtagande marginalnytta på ökade inkomster. Jag tror att de flesta känner en ökad trygghet och ekonomisk frihet om de kan öka sin diponibla inkomst med 50% från 10 000 per månad till 15 000 per månad medan en procentuellt lika stor ökning från 30 000 till 45 000 inte ger lika stor skillnad i ens ekomomiska välbefinnande. Vid någon nivå kan man köpa allt man behöver och ytterligare inkomster kan då bara användas till sådant man egentligen inte behöver.
Tyvärr så slösas enormt med skattepengar på något som inte gynnar landet.
Senaste förslagen där skattepengar ska gå till företag för att stänga ner produktionen för att spara el.
Enorma mängder människor kommer hit som inte kan, vill eller tänker arbeta. Samtidigt som de kräver resurser i samhället.
Subvention till Vindkraft som inte ger el 24/7.
De ser inte skattepengar som en begränsad tillgång utan sprider ut den som skit på en åker.
De kan lögga 100 miljoner på att göra tillfälliga “hittepåjobb” för en handfull personer en kortare tid.
Bristen på pengar och UTBILDAD SVENSKTALANDE personal i förskolor/skolor är stor.
Redan där startar många problem.
Så svaret om de tar hand om dina/våra skattepengar. Nej det kan bli betydligt bättre
Tänker man på det sättet är det ju ÄNNU viktigare att alla bidrar med skatt och inte försöker optimera på att betala så lite som möjligt genom att inte höja lönen.
Detta påstående har jag hört några gånger, oftast från personer som inte tjänar mer än 50 000 kr/mån. Kanske låter lite arrogant, men det är mina erfarenheter.
Man blir ju inte direkt besviken av att tjäna 100 000 kr/mån kontra 50 000 kr, även om det betyder att man betalar mer skatt. Eller tänker jag fel här?
Jag tycker det bästa med hög lön är att man kan ta tjänstledigt två veckor typ när som helst och ändå få ut en okej lön, men till vardags så känns det som skillnaden mellan säg 38000 och 55000 inte är såpass stor att det egentligen påverkar så mycket. Visst man kan spara ett par tusen mer, eller ha en ny bil på amortering, men vad är det värt egentligen.
Mitt problem är jag inte får ihop exempelvis dit resonemanget,
Kollar man på exempelvis ekonomifakta ser man att en majoritet av mina skattepengar går till sånt som jag ändå anser att samhäller ska betala exempelvis: skola, vård, föräldraförsäkring, äldreomsorg osv.
Vad man kan typ dra in på är internationellt bistånd, kultur, bidrag till politiska organisationer, avgifter till EU samt övrigt. Totalt hamnar vi nånstans runt 3% av min lönekostnad.
Personligen hade jag mycket ellre lagt dom 3% på utökad försvar samt förbättrad offentlig service (sjukvård + skola).
Förstår inte hur vi ska kunna fianisera lägre skatter mer än att vi börjar på strycka offentliga service, typ bort med skattefria universitetsstudier eller advancerad sjukvård. Men då är det inte längre det Sverige som jag skulle vilja leva i.
Jag håller med om att sänka skatteintäkterna drastiskt inte skulle vara hållbart, men jag tycker man skall sträva efter att jobba bort system där det gör det “ovärt” (för att citera titeln på tråden) att försöka tjäna mer pengar, om det så vore en lön över 50 000kr, eller situationer där folk fortsätter gå på bidrag för att börja jobba skulle inte ge mer i plånboken.
Personligen skulle jag vilja se ett system där skatt på intjänade pengar är samma, oberoende av källa och storlek. Säg, 34%. Skulle vara intressant att se en uträkning på hur det skulle påverka skatteintäkterna om ett sådant system infördes.
.
. Blir mer uppfattning att de tycker synd om hen som måste sitta varje dag med dessa frågeställningar.